KRÖNIKA | I ett av världens rikaste länder flyttar en heltidsanställd kvinna från soffa till soffa i två och ett halvt år. ”Något jag önskar att jag vetat i den situationen, är att jag faktiskt inte är ensam om att ha mött den här tuffa verkligheten”, skriver Dina Oetterli, förbundsordförande, jagvillhabostad.nu.
Först var det två månader i Skanstull, jag sov på bäddsoffan i vardagsrummet och jag delade lägenheten med en tjejkompis. Sen flyttade jag hem till mamma igen. Efter det bodde jag 5 månader i Västertorp, lägenheten var omöblerad och jag fick ett eget litet sovrum, jag delade lägenheten med två kompisar. Sen flyttade jag hem till mamma igen. Efter det var det 5 månader i ett kollektiv vid Medborgarplatsen. Sen hem igen. Sen var det 3 månader i Bandhagen. Sen hem till mamma en sväng. Sen var det två månader i Liljeholmen, i en omöblerad etta. Sen flyttade jag hem till mamma. Sen flyttade jag till Bredäng, lägenheten var omöblerad, jag bodde på bäddsoffan i vardagsrummet, jag bodde där i 5 månader. Sen hem till mamma. Efter det bodde jag tre månader på Gärdet. Efter det flyttade jag hem till mamma igen. Sen flyttade jag in i Skanstull i 5 månader, i en omöblerad etta med en killkompis, vi hade våra sängar i samma rum, vi hade en bokhylla mellan sängarna och sängarna var placerade så att båda kunde se TV:n. Man fick byta om inne på toaletten.
I ett av världens rikaste länder flyttar en ung, heltidsanställd kvinna från soffa till soffa.
Julen 2016 blev jag jättesjuk i influensan och efter det kände jag mig väldigt nedstämd, jag var helt slut efter alla flyttar. Från november 2014 till maj 2017 flyttade jag in och ut ur nio olika lägenheter. Samtidigt som jag hade fast jobb som regionchef och sedermera som verksamhetschef. Samtidigt som jag hade betalningsförmågan alltså. I ett av världens rikaste länder flyttar en ung, heltidsanställd kvinna från soffa till soffa.
Jag vill säga tack till min mamma för att jag alltid var välkommen hem igen. Jag vill säga tack till pappa för alla gånger du hjälpt mig att bära soffor och sängar och pajat ryggen i onödan. Till politikerna, systemet och den passiva allmänheten vill jag säga att jag är så sjukt besviken för att, det ni skapat tillsammans, satte mig i den situationen.
Något jag önskar att jag vetat i den situationen, är att jag faktiskt inte är ensam om att ha mött den här tuffa verkligheten. Hyresgästföreningen släpper rapporten “Unga vuxnas boende” vartannat år och siffrorna för 2021 passar sig verkligen i dessa kusliga Halloween-tider. Här följer ett axplock från rapporten, som alltså beskriver bostadssituationen för landets unga vuxna mellan 20–27 år:
- 24% bor kvar hemma hos sina föräldrar, det motsvarar 238 000 personer.
- 84% av dem som bor kvar hemma gör det mot sin vilja, det motsvarar 200 000 personer.
- 36% tvekar inför att bilda familj på grund av läget på bostadsmarknaden.
- 34% tvekar inför att flytta till annan ort på grund av läget på bostadsmarknaden.
- 46% har fått ekonomisk hjälpa av vänner eller föräldrar de senaste 12 månaderna.
- 29% oroar sig för att inte hitta något boende i framtiden, det motsvarar 287 600 personer.
- 23% betalar mer än 6000 kr i månaden för sitt boende.
- 39% har mindre än 6001 kr kvar att leva på varje månad, efter att boendet är betalt.
- 23% har fått ekonomisk hjälp av familj eller vänner för att kunna göra ett bostadsköp.
- 15% vet inte vad deras boendekostnad kommer att vara nästa månad.
- 26% vet inte vad deras inkomst kommer att vara nästa månad.
- 34% har varken vänner eller familj som skulle kunna gå i borgen för hyra eller bostadslån.
Till regeringen har jag två saker att säga:
- Var är startlånet för unga förstagångsköpare? Förslaget är färdigformulerat och självfinansierat men riskerar nu att hamna i en byrålåda, som så många andra bra förslag redan gjort.
- Är det rimligt att lägga 28 miljarder på rot- och ränteavdrag? Som bara kan användas av den som redan äger sin bostad? Tänk om de pengarna skulle gå till bostadsbidrag eller ökat investeringsstöd istället?