Skuld som skambeläggs förvirrar

 

KRÖNIKA | För att fostra goda, produktiva och välmående samhällsmedborgare verkar det alltså vara viktigt att inte bestraffa eller skuld- och skambelägga, ändå tycker jag att man kan ana att det är just det som pågår när det gäller synen på skuldsättning i vårt samhälle idag. Det skriver Emma Persson, privatekonom Länsförsäkringar.

Synen på barnuppfostran har ändrats ganska radikalt de senaste decennierna. Med stöd i barnkonventionen och gedigen barndomsforskning har det vuxit fram en syn på barn som kompetenta människor som på sina egna villkor har samma rätt att synas, höras och mötas av respekt som vuxna. Vilket också har gjort att vi för det mesta har frångått den mer auktoritära uppfostringsstilen där bestraffning, tvång, skuld- och skambeläggning var vanligt förekommande inslag. Tidigare handlade barnuppfostran om att lära sig lyda, idag är individen i centrum och det är upp till var och en att söka lycka och njutning i livet.

Så för att fostra goda, produktiva och välmående samhällsmedborgare verkar det alltså vara viktigt att inte bestraffa eller skuld- och skambelägga. Ändå tycker jag att man kan ana att det är just det som pågår när det gäller synen på skuldsättning i vårt samhälle idag. Den som till äventyrs skuldsätter sig för att exempelvis köpa en bostad får i krigsrubriker i media veta att hen bidragit till ett mycket allvarligt samhällsproblem. Och skuldsätter sig hen tillräckligt högt, ja då blir det en ”bestraffning” i form av en så hög amortering att en allt för liten valmöjlighet ges åt den som till äventyrs hade velat välja att göra något annat med sina sparpengar. Och det är här det blir slagsida. Från att i barndomen ha fått lära sig ansvar istället för lydnad, blir det plötsligt uppenbart att ingen i bank- eller myndighetsvärlden verkar lita på att de lärt sig något alls och de fråntas det egna sunda förnuftet genom att tvingas in i obarmhärtiga schabloner i en kvar-att-leva-på-kalkyl.

Den som till äventyrs skuldsätter sig för att exempelvis köpa en bostad får i krigsrubriker i media veta att hen bidragit till ett mycket allvarligt samhällsproblem.

Jag menar att man skulle kunna gå en annan väg. I likhet med vad vi nu anser är god barnuppfostran skulle vi kunna försöka forma individer så att de alldeles på egen hand kan göra informerade och väl underbyggda val. Vi skulle kunna säkerställa att den privatekonomiska utbildningen är tillräckligt god för att fler skulle kunna inse vilken möjlighet det trots allt kan ligga i att skuldsätta sig – om det görs rätt. Vi skulle kunna kommunicera kring skuldsättning på ett mer balanserat sätt så att fler vågar snickra ihop den väl balanserade hävstång ett lån trots allt kan vara. Vi skulle kunna inse att fram till den dag då solen står i zenit över riksdagshuset och våra politiker lyckas lösa den gordiska knut som bostadsmarknaden har blivit, tja, då återstår endast att sätta sig i ganska rejäl skuld för den lyckolängtande människa som egentligen har en enda, ganska simpel önskan. Nämligen att få bo.

Om vi lyckades ändra synen på vad som är god och ändamålsenlig barnuppfostran, så torde det inte vara omöjligt. Men till dess borde vi lita på att alla som fostrats och kommer att fostras till kritiskt tänkande, självständiga individer klarar att fatta sina egna beslut och inte bör bestraffas för att de nyttjar den rätten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.