Den historielösa bostadspolitiken

 

KRÖNIKA | Skönmålningen av den misslyckade bostadspolitiken är bara en del av den romantisering som alltmer präglar bilden av 1970- och 80-talens Sverige. I verkligheten var det två decennier av stagnation och upprepade devalveringar som oavbrutet gjorde svenskarna fattigare, skriver Jan Jörnmark, docent ekonomisk historia.

Jag har återigen gett mig in i ett stort projekt där jag tillsammans med ett par medarbetare ska analysera sambandet mellan den regionala omvandlingen och bostadspolitiken under efterkrigstiden. I ett första steg har vi de senaste månaderna tittat på hur marknaden för småhus växte fram i olika delar av Sverige efter att villapriserna liberaliserades 1968. Det är ett fascinerande arbete vi gett oss in i, och som så många gånger när jag startat sådana här projekt ställer jag mig också frågan ”varför har ingen gjort detta förut?”.

För det är i allmänhet en häpnadsväckande historielöshet som präglar kunskapen (och forskningen) om den svenska bostadsmarknaden. Det har också gjort att det gång efter annan blivit möjligt att vända historieskrivningen upp och ned. Den långa tiden av hårdreglerad och hårdsubventionerad bostadsmarknad beskrivs därför numera ofta som en eftersträvansvärd framgångshistoria. Det är en slutsats som görs mot allt bättre vetande, för vi som var med på den tiden vet att den gamla bostadspolitiken faktiskt lyckades kombinera det absolut sämsta från alla världar.

Bostadsbristen blev efterhand bara värre och värre, vilket gjorde politikerna så desperata att de till sist pressade fram det katastrofala ”miljonprogrammet” som fungerat som en motor för en evigt ökad segregation och utanförskap ända sedan dess. Den hyperaktiva bostadspolitiken ruinerade dessutom pensionssystemet, först genom att pressa ned räntorna och därefter genom massiva subventionerade lån.

Bostadsbristen blev efterhand bara värre och värre.

Politiken och det icke-fungerande prissystemet på bostadsmarknaden hade då dessutom dragit in landets städer i en kris som verkade olösbar. De centrala delarna hade börjat glesas ut redan under 1950- och 60-talen. I början av 1980-talet var i allmänhet halva befolkningen borta och förfallet var ofta akut. När det sedan gjordes försök att via subventionerade lån rycka upp utvecklingen fungerade lånen istället som en katastrofal tryckkokare för den värsta finansiella bubblan som landet gått igenom på sex decennier.

Skönmålningen av den misslyckade bostadspolitiken är bara en del av den romantisering som alltmer präglar bilden av 1970- och 80-talens Sverige. I verkligheten var det två decennier av stagnation och upprepade devalveringar som oavbrutet gjorde svenskarna fattigare. Det innebar att landet i början av 1990-talet var i akut behov av en genomgripande modernisering som kunde göra oss konkurrenskraftiga i en europeisk omgivning. De enorma nedskärningar som följde ledde till hög arbetslöshet och betydande skattehöjningar.

En helt central del av reformerna var också att bostadsproduktionen avsubventionerades. De direkta subventionerna hade införts 1974–75 och var ett av alla de branschstöd som karaktäriserade det decenniet. Men bostadssubventionerna fick alla andra stöd att blekna i jämförelse och uppgick till sist till närmare 100 miljarder kronor (i dagens penningvärde).

En helt central del av reformerna var också att bostadsproduktionen avsubventionerades.

De borttagna subventionerna innebar att bostadsproduktionen föll med ungefär 80 procent 1994–95. Men det som hände efter det var inget mindre än häpnadsväckande: bostadrättformen uppvisade en enastående dynamik, när ett innovativt nytt privatfinansierat system som åter gjorde det möjligt att bygga snabbt växte fram. Den helt spontana och subventionsfria bostadsrättsomvandling som startade samtidigt klarade också av det som alla försök tidigare misslyckats med: att renovera och utveckla de förfallande innerstäderna.  De rivningar och stadsförstörelsetendenser som tidigare dominerat i de svenska stadskärnorna avslutades i princip helt.

Utvecklingen väckte liv i de avsomnade städerna, tillsammans med de förfallna industriområden som överallt omgav dem. Stockholm, Göteborg och andra städer gick in i en tillväxt- och förtätningsfas som bara kan jämföras med den som präglade tiden innan första världskriget. De tätnande städerna skapade både attraktivitet och utrymme för nya marknader vilket ledde till att helt nya branscher som kunde ersätta det som försvann i den stora industrikrisen växte fram.

Att hela den här utvecklingen idag diskuteras i termer av att den varit ett misslyckande, som lett till ökad bostadsbrist, stark avfolkning av landsbygden samt allmänt större orättvisor är minst sagt problematiskt. Tendensen att analysera en i grunden lyckad utveckling som ett problem ligger också bakom den nya regleringsperiod som startade och intensifierades under 2010-talet. Det gör att den starka tillväxt som präglat de större svenska städerna de tre senaste decennierna nu är på god väg att kvävas. De tilltagande problem som uppbromsningen har skapat gör dessutom att debatten alltmer håller på att fastna i en diskussion om hur ännu mer regleringar och stöd kan införas.

Utbudssidan på bostadsproduktionen är full av flaskhalsar.

För att föra utvecklingen framåt krävs helt andra medel. Men de lyser tyvärr helt med sin frånvaro. Utbudssidan på bostadsproduktionen är full av flaskhalsar som har sin grund i en planlagstiftning som växte fram när målet snarare var att hålla tillbaka byggandet. Det innebär att några karteller inte behöver skapas i branschen, eftersom lagstiftningen garanterar alla de trögheter som behövs för god lönsamhet. Ett lika stort problem som ingen förmår hantera idag är den enorma segregation som finns i de gamla hyresrättsdominerade ”miljonprogramsområdena” från den förra regleringsperioden.

För mig är det uppenbart att vi behöver en ny debatt som inte bara handlar om bostadspolitiken som sådan, utan som även tar upp stadslandskapens roll för vår ekonomiska och sociala utveckling. För att återvända till inledningen av den här artikeln vore det fördelaktigt om den diskussionen tog sin utgångspunkt i tydliga empiriskt belagda fakta, istället för drömda föreställningar om vad som en gång fanns.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Jan Jörnmark återkommer ständigt med en och samma lösning för bostadsmarknadens alla problem – avregleringar och marknadshyror påstås lösa alla bostadsmarknadens problem. Om så är fallet borde han kunna nämna ett land där enbart marknaden kan tillgodose bostadsbehoven även hos låginkomsthushållen med rimliga villkor. Han borde också bemöda sig att analysera bo- och byggmarknaden särdrag. Bostäder är inte ostar och marknadsbetingelserna skiljer sig åt i mellan de två varuslagen i allra högsta grad. Trögheten, den asymmetriska informationen, problemen med en stor stock och det faktum att bostäder är sällanköpsvaror med stor risk för byggarna samt att själva marknaden vid ett och samma tillfälle har ett mycket litet antal aktörer gör att bostadsmarknaden har små förutsättningar att fungera väl som marknad. Förändringar i efterfrågan kan som vi sett förändras snabbt med stora konsekvenser för prissättning och lånevillkor för boende i befintliga bostäderna. Trots dessa marknadsimperfektioner bygger hela Jörnmarks resonemang på antagandet att bostadsmarknaden kan fungera på samma sätt som ostmarknaden. Det vore även passande med ett svar på frågan hur man ska förena det universella behovet av bostad med en marknad som inte kan förse alla hushåll med en bostad. Och det duger inte med att vifta med avregleringar. Inte ens Houston klarar sig utan planering och regelstyrning.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.