KRÖNIKA | Förr använde kommunerna marken som ett medel att hålla boendekostnaderna låga. Idag driver kommunerna på exploateringen med höga tomtpriser. Det leder till högt exploaterade miljöer och segregation, skriver Monica Andersson, fil dr, statsvetare som forskar om politik och stadsbyggande ur ett historiskt perspektiv.
Moderna blandade trädgårdsstäder uppmärksammas alltmer, nu senast av SBAB:s chefsekonom Robert Boije, Föreningen Samhällsbyggarna och Samfundet S:t Erik.
Det är ont om bostäder för personer med lägre inkomster. Bara 20 procent av befolkningen kan efterfråga det som byggs idag. Det är inte långsiktigt hållbart. Det är bakgrunden till att allt fler nu förordar moderna blandade trädgårdsstäder.
Professor Johan Rådberg lyfte i sin forskning fram trädgårdsstäder som det mest framgångsrika exemplet för att bygga bostäder för de som har det sämst ställt. Han visade att höga hus är dyra att bygga genom att de ställer krav på dyra garage- och hisslösningar. Han påpekade att låga hus i trä är det billigaste vi kan bygga. Han visade också att trädgårdsstäder, oavsett människors inkomst och bakgrund, tillhör de mest uppskattade av alla boendemiljöer.
I välplanerade trädgårdsstäder finns torg, parker, trädplanterade gator och verksamheter i bottenvåningarna på flerfamiljshusen.
Han forskade även om hur exploateringsgraden skiljer sig mellan olika stadstyper. Han fann att låga och täta miljöer, som trädgårdsstaden, har samma exploateringsgrad som högre och glesare bebyggelse eftersom avstånden mellan husen kan göras mindre.
Trädgårdsstäder är inte detsamma som villaområden. Trädgårdsstäder innehåller en blandning av olika hustyper och upplåtelseformer, flerfamiljshus, radhus, parhus och enfamiljshus. I välplanerade trädgårdsstäder finns torg, parker, trädplanterade gator och verksamheter i bottenvåningarna på flerfamiljshusen.
Det är hög tid att politiker på olika nivåer vaknar. Alla efterfrågar blandad bebyggelse, ändå blir det för det mesta inte så, och det beror på att det främst är relativt hög bebyggelse som kommer till idag. Förutom att sådan bebyggelse blir dyr är den också svår att blanda med småhus. I trädgårdsstäder i låg och mänsklig skala fungerar däremot blandningen alldeles utmärkt. Låga flerfamiljshus i max två till tre våningar med trädgård samsas bra med radhus, parhus och enfamiljshus. Det låga går att integrera.
Det är hög tid att politiker på olika nivåer vaknar.
Så byggdes trädgårdsstäder för arbetarbefolkningen över hela landet för 100 år sedan. Så kan vi bygga idag också, om viljan finns. Då använde kommunerna marken som ett medel att hålla boendekostnaderna låga. Idag driver kommunerna på exploateringen med höga tomtpriser. Det leder till de högt exploaterade miljöer som byggs idag, och som bidrar till segregerade miljöer.
I de större städernas omland längs tåg- och pendeltågslinjerna skulle det gå alldeles utmärkt att bygga trädgårdsstäder. I kombination med rullande busslinjer mellan pendeltågstationerna skulle även bostäder på landsbygden kunna förses med kollektivtrafik.
Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige att avstå från att se till låginkomsttagare har samma möjligheter som alla andra att hitta bostäder de kan efterfråga. Det är i högsta grad en fördelningspolitisk fråga att se till att alla kan få bra bostäder i trivsamma boendemiljöer. Skönhet för alla hette det för 100 år sedan. Den parollen är lika giltig idag.
”Trädgårdsstäder” känns som en eufemism för villamattor.
Inte alls om man verkligen vill.
Jag var med och ledde utvecklingen av Biskopshagen i Växjö. Åk gärna dit och titta på resultatet. Det är inte ett villaområde. Det är en modern utveckling av den klassiska trädgårdsstaden vilket vi som var inblandade arbetade fram med bland annat Rådbergs kunskapskälla som bas.
Arkitekt för detaljplanen var Djurgårdsstadens Arkitekter och därefter har det tagits fram ett drygt tiotal med bygglov från olika byggherrar som genomfört sina kvarter utifrån kommunens ambition om en central tät småstadsbebyggelse. Ett mycket fint nutida exempel på tät exploatering utan höghus och med Trädgårdsstadens tankar i verkligheten. Det finns fler nutida exempel men detta är det bästa…
Biskopshagen är en satellit med tre vägar till/från. En del fina hus, men kopior av varandra. Mestadels är det modernistiskt blask som liknar garage eller förkrympta industrihallar med pulpettak. Väldigt mycket förgårdsmark överallt, till och med där det egentligen är för smalt med resultatet luggad buskrand till ingen glädje för någon. Påfallande få personer på gatorna. Inte en enda butik.
Skillnaden mellan ”trädgårdsstad” och ”villamatta” är en fråga om tillåten exploateringsgrad, alltså täthet. Det handlar om att släppa på begränsningarna i befintliga villaområden, och planera för högre exploateringsgrad i nya. För att få en ”trädgårdsstad” måste fastighetsägarna ges möjligheten att bygga mer. Både använda mer av ytan på deras tomter, men framförallt bygga med högre exploateringsgrad (Floor-Area-Ratio). Det innebär parhus, radhus och små lägenhetshus. Bäst blir det om vi samtidigt kan undvika den monokultur som det blir när bara stora aktörer ges tillträde till marknaden, och istället ger makten till små byggaktörer och privatpersoner att bygga för egen vinning.
Det som allt för ofta tappas bort i den här debatten om utbud och efterfrågan på småhus och kommunernas roll är de driftekonomiska konsekvenserna för kommunerna. Man kan tvista mycket om täta flerbostadshusområden av det slag som byggs idag är mer hållbara än småhusområden ur ett helhetsperspektiv. När det gäller just kostnaden för infrastruktur och drift per bostadsenhet så finns det faktiskt en ganska stor konsensus kring att flerbostadshus är otroligt mycket mer kostnadseffektiva än småhus. Många studier (förvisso främst med USA som studieobjekt) visar att skatteintäkterna från en småbostadshusenhet inte ens är i närheten av att betala för den infrastruktur som krävs för att försörja den. Att bygga småhus blir därmed i förlängningen en skattemässig förlustaffär för kommunen om man bara ser till kostnaderna för infrastruktur. En aspekt att hålla i åtanke när man pratar om kommunernas vilja eller motvilja att tillskapa olika bostadstyper.