Rapport från en byggnadsnämnd

 

KRÖNIKA | Översiktsplanerna har inte lyckats analysera och ta höjd för den kraftiga tillväxten som svenska städer har idag. Det leder till brister som saknad infrastruktur och underskott av skolverksamheter. Dessutom är underhållet av äldre fastigheter kraftigt eftersatt. Det menar Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia.

För fyra år sedan drogs jag oväntat in i politiken, vilket sedan hastigt ledde till att jag blev ledamot i både byggnadsnämnden och allmännyttans styrelse här i Göteborg. För en person som aldrig ens tänkt tanken på att gå med i ett politiskt parti var det en ganska omvälvande uppgift. Det har varit oerhört lärorikt och tvingat mig till att reflektera kring hur städer växer på ett annat sätt än jag gjort tidigare.

När jag skulle vara med på mitt första byggnadsnämndsmöte tänkte jag att ”jag får väl åka ut och titta på var det ska byggas”. Så jag hyrde en bil och körde ut till ett område på Hisingen där jag – trots att jag bott fyrtio år i Göteborg – aldrig tidigare varit. Det som mötte mig i Hjuvik kom därför som en smärre chock: det som fanns därute var ett större område som i stort sett hade byggts de sista 20–25 åren.

Jag har därefter systematiserat resorna före varje byggnadsnämnd. Eftersom Göteborg är en utbredd kommun innebär det att jag kör cirka 5–10 mil före varje sammanträde. Det har gett mig chansen att systematisera intrycken, när jag upptäckt att det vimlar av liknande stadsdelar: sedan 1990 har Hjuvik mer än fördubblats, Nolered ökat med 50 procent och Björlanda i det närmaste tredubblats. I sydväst ser det ut på ett liknande sätt och både Hovås och Billdal har växt med siffror kring 50 procent.

Länsstyrelser och domstolar driver idag PBL:s anpassningskrav mycket hårdare än tidigare.

Alltihop är en effekt av den förändrade bostadspolitiken efter avsubventioneringen 1993: när subventionerna togs bort blev byggandet orienterat mot de områden där efterfrågan var starkast. Att det lett till ett tryck in mot centrum i de större städerna har varit välkänt, men det fenomen som man kan se runtom Göteborg är mer okänt. Det som syns i områden som Hjuvik, Björlanda med flera är att efterfrågan också är oerhört stark i äldre villa- och sommarstugeområden med havsnära lägen.

Men precis som det under de sista tio åren dykt upp fler och fler hinder för förtätning i centrala städer växer hindren för förtätning i villaområden: länsstyrelser och domstolar driver idag PBL:s anpassningskrav mycket hårdare än tidigare. Inte minst är det en effekt av de stegrade värdena: när priset på en normalvilla i de mest attraktiva områdena stigit från 3–4 till 10–15 miljoner har de värden många anser att det är värt att försöka skydda från nya grannar ökat drastiskt.

Utvecklingen kräver en ny politik.

Lyfter man sedan blicken ser man att tillväxten i Göteborg, Stockholm och andra större städer varit starkare sedan början av 1990-talet än den var under de så kallade ”rekordåren”. Göteborg har till exempel växt med 150 000 invånare de senaste 30 åren, vilket kan jämföras med en total ökning på 60 000 mellan 1950 och 1990. Siffrorna för andra städer ser ut på liknande sätt.

Men i motsats till hur det var tidigare finns det inga sammanhållna planer för utvecklingen. Några jättelika systematiska utvecklingar av Angered, Tensta eller Rosengårdsliknande områden existerar inte. Sett i det perspektivet är snarare de senaste tre decenniernas stadsbyggande synnerligen lyckat, för vi har trots allt klarat av att bygga på ett sådant sätt att dessa unikt snabbväxande städer hållit ihop och fortsatt vara socialt och ekonomiskt acceptabla att bo i.

Men för att det stadsbyggandet ska kunna fortsätta på ett acceptabelt sätt krävs nu flera saker. På nationell nivå behövs ett genomgripande arbete med att reformera och effektivisera planlagstiftningen och dess förhållande till riksintressen av olika slag. De konflikter som låg latent i lagsystemen var länge ganska osynliga, men de sista 10–15 åren har det blivit uppenbart att snart sagt all fortsatt förtätning är behäftad med mycket stora problem. Samtidigt håller det också på att ta slut på de nedlagda varvs- och industriområden som tidigare kunde fungera som räddningsplankor för stadsbyggandet.

När PBL skapades blev översiktsplanen den fula ankungen, som ingen egentligen brydde sig om.

På kommunal nivå krävs också en mycket stor skärpning av översiktsplaneringen. När PBL skapades blev översiktsplanen den fula ankungen, som ingen egentligen brydde sig om. Översiktsplanen fick ingen formell legal plats, vilket gjorde att all utveckling under den dynamiska tiden efter 1990 i praktiken styrdes av detaljplanerna. Samtidigt som klagomålen på ”frimärksplanering” nästan omedelbart hördes, blev översiktsplanerna standardiserade önskelistor om ”hållbarhet”, ”jämställd stad” och liknande fraser som sedan saknade praktisk betydelse när detaljplanerna rullade vidare.

Eftersom översiktsplanerna misslyckats med att analysera och ta höjd för den kraftiga tillväxten har vi idag svenska städer som i många fall uppvisar allvarliga brister vad gäller på infrastrukturutbyggnad och som har motsvarande underskott för skolverksamheter. Ett annat problem är att den snabba utbyggnaden lett till att de äldre fastigheterna och verksamheterna eftersatts. Underhållsskulden är betydlig, vilket skapat ett stort utrymme för de nya välfärdsföretagen.

Inget av det jag skrivit här är några nyheter, men det som nästan alltid saknas är helhetsbilden av det som hänt. Lyfter man blicken dit inser man också hur stort reformbehovet är idag. Och som jag ser det skapar det en helt ny kravbild på våra politiker, både på kommun- och riksnivå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.