KRÖNIKA | Den statliga Maktutredningen som tillsattes 1985 syftade till att ge människor större makt att påverka sina levnadsvillkor. I dag utgör tvångsamorteringen den sista kvarlevan från tiden innan Maktutredningen slog igenom, skriver Emma Persson, privatekonom Länsförsäkringar.
Maktutredningen, en statlig utredning som tillsattes 1985, hade till uppdrag att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Sverige var då ett land under förändring och individens självbestämmande hade blivit en central fråga i svensk politik. I utredningen konstaterades bland annat att ”gårdagens lösningar, såsom stordrift, standardlösningar och offentlig expansion, framstår idag inte längre som möjliga” och att ju fler områden som reglerades av marknadsprincipen, desto mer makt skulle individen och medborgaren få att hävda sina egna intressen.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Decentralisering, avreglering och valfrihet har blivit en del av vår vardag. Och vi medborgare har mycket riktigt fått mer makt över många beslut. Vi kan numera fritt välja vem som ska leverera vår el, vår hemtjänst eller vår tågresa till Göteborg. Men på ett område förefaller vi fortfarande vara ohjälpligt fast i den gamla offentliga standardlösningen. Ohjälpligt fast i att vi som medborgare inte själva skulle ha insikt, kunskap eller mognad att fatta egna beslut. Jag tänker på amortering, och då mer korrekt tvångsamortering, som går under namnet amorteringskravet. För när det kommer till hur mycket vi ska spara och i vilken sparform tvingas vi fortfarande in i en trubbig standardlösning där vi plötsligt återigen blir maktlösa medborgare.
När det kommer till hur mycket vi ska spara och i vilken sparform tvingas vi fortfarande in i en trubbig standardlösning.
Låt mig berätta en historia om en bekant till mig. Han och hans flickvän bor i hyresrätt i en förort söder om Stockholm. De trivs bra i området men skulle vilja ha lite mer inflytande över sitt boende och därför letar de efter en lägenhet att köpa i samma område. De har inga barn ännu, de har varsitt jobb med fast anställning och hyfsad lön och har knåpat ihop till en betydande kontantinsats efter åratal av sparande och med bidrag från välvilliga släktingar. Och de har helt rimliga förväntningar på vad de ska lyckas köpa. Precis som i många andra områden finns det en väg som skär genom området som fungerar som en knivskarp prisskillnadsmarkör. På ena sidan är tunnelbanan närmare, området mysigare och priset på lägenheter högre, på den andra precis tvärtom. Mina vänner har konstaterat att deras kontantinsats bara räcker pengarna till en lägenhet på ”fel” sida vägen, men det gör dem inget. De inser sina begränsningar.
Mina vänner gjorde som de flesta, de använde en av bankernas kalkylatorer för bolån för att ta reda på vad köpet skulle kosta dem. Och de blev chockade. Om de skulle vilja låna till en tvårummare, visserligen med öppen spis i vardagsrummet men ändå i behov av renovering, skulle enbart amorteringen landa på nästan 10 000 kronor i månaden. Inklusive avgift och drift skulle det nästan innebära utgifter som är tre gånger så höga som den de har idag.
Ett låneutrymme i bostaden är inte samma sak som pengar på kontot eller pengar på börsen.
Och det är här valfriheten kommer in. Jag har i tidigare krönikor varit inne på temat att bostadsmarknaden inte har ”avkastat” i närheten av vad börsen har gjort de senaste decennierna. En svensk villa har exempelvis gett 6,5 procent i snitt de senaste 25 åren, medan börsen under samma tid avkastat i snitt 11,4 procent. Ett låneutrymme i bostaden är inte heller samma sak som pengar på kontot eller pengar på börsen. Behovet av ett utökat bolån kan vara som störst när din återbetalningsförmåga är som sämst, till exempel i samband med arbetslöshet eller sjukdom.
Min poäng är att hur mina vänner skulle vilja spara sina pengar när de väl köpt sin lägenhet, borde vara upp till dem. Vill de fylla på sin buffert efter att ha tömt alla sina konton för att betala kontantinsatsen? Vill de pensionsspara på börsen för att bättra på sin förmodat ganska magra pension? Med den höga amorteringen de skulle tvingas leva med har de nog inte råd att göra något av det. Trots att det kanske, med brasklappen att jag inte vet något om den framtida börsavkastningen, vore det mest ekonomiskt rationella.
Amorteringskravet tvingar således (unga) människor att spara stora summor i en illikvid tillgång som kan innebära en sämre framtida trygghet och motståndskraft mot oförutsedda händelser i privatekonomin. Därmed tar staten också ifrån dem det som Maktutredningen redan 1990 så tydligt konstaterade var så oerhört viktigt. Nämligen medborgarnas möjlighet att påverka sina egna livsvillkor. Är vi nöjda med det, eller ska makten tillbaka till medborgaren?