LEDARE | Trots att SBAB i veckan presenterade en synnerligen försiktig beräkning som ännu en gång visar att unga stängs ute från bostadsmarknaden på grund av amorteringskraven, så fortsätter Finansinspektionen hävda helt andra skäl. Det menar Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke.
I veckan som gick presenterade SBAB en synnerligen väl genomarbetad rapport med namnet ”Unga & bolån”. Med väl underbyggda beräkningar visar SBAB och dess chefsekonom Robert Boije på DN debatt den 11/5 att Finansinspektionens (FI) kreditrestriktioner fått stora konsekvenser för unga hushåll att ta sig in på bostadsmarknaden.
Det SBAB gjort är att man beräknat hur många hushåll i åldersgruppen 25–29 år som stängs ute från att kunna köpa en genomsnittlig 1:a i Stockholm, Göteborg och Malmö efter införandet av amorteringskraven och summerar sin analys med att konstatera: ”Resultaten visar tydligt att unga vuxnas möjligheter att låna till en första bostad har påverkats betydligt mer negativt av amorteringskraven än den bild FI ger.” Enligt SBAB är det ca 23 000 unga som utestängs med dagens regler och hela 48 000, om hushållet haft möjlighet att få ett amorteringsfritt lån.
Då ska man ändå hålla i minnet att SBAB räknat synnerligen försiktigt, allt för att inte exponera sig för kritik. Som exempel har SBAB räknat på en bolåneränta på 4 procent vilket kan jämföras med Veidekke/Evidens tidigare presenterade analyser som räknade på en rörlig tremånadersränta på ca 2 procent. SBAB har också utgått från en belåningsgrad på 85 procent något som redan där innebär en betydande utestängning av unga hushåll.
Förutom att ungdomar hänvisas till dyrare alternativ leder amorteringskraven till att rörligheten på arbetsmarknaden försämras.
SBAB konstaterar att amorteringskraven förvisso lett till att unga hushåll lånar mindre men i likhet med andra rapporter på samma tema från exempelvis Skandia, Riksbyggen, HSB, Veidekke, med flera, konstaterar SBAB att blancolånen ökat kraftigt vilket helt i onödan innebär ökade boendebetalningar. Andelen föräldrar som står som medlånetagare har också ökat. Förutom att ungdomar hänvisas till dyrare alternativ leder amorteringskraven till att rörligheten på arbetsmarknaden försämras, att efterfrågan dämpas vilket påverkar nyproduktionen och vidare att rådande klassklyftor på bostadsmarknaden förstärks, helt enkelt därför att långt ifrån alla unga har tillgång till en mamma-pappabank med möjlighet att kasta en frälsarkrans.
För ovanlighetens skull valde Finansinspektionen genom dess chefsekonom Fredrik Braconier att ställa upp i debatt i P1 morgon den 12/5. Föga förvånande visade sig Braconier ha samma konstnärliga förhållande till fakta som FI:s generaldirektör Erik Thedéen. (Se ledare på Bostadspolitik.se den 23/4.) Några exempel:
Braconier upprepade det helt felaktiga påstående som Erik Thedéen torgfört i flera sammanhang under våren, att det är stigande priser, inte kreditrestriktioner som orsakar ungdomars problem. Detta har Lars E O Svensson med noggranna beräkningar vederlagt i flera artiklar, senast på Economistas den 13/4. Men bortom den malören drog Braconier till med att bostadspriserna ”ökar med 15 procent i årstakt”. Ja, det är korrekt om man tittar på 2020 som uppenbarligen var ett mycket exceptionellt år. Faktum är att från 2017–2020 har priserna i stort sett ökat i samma takt som hushållens inkomster och före dess kan prisutvecklingen närmast helt och hållet kopplas till fallande räntor, vilket medfört att hushållens löpande boendeutgifter, trots stigande priser, idag ligger på rekordlåga nivå.
Faktum är att skuldkvoten de senaste 10 åren ökat i samma takt som den gjort sedan 1950-talet.
FI:s chefsekonom hävdade också att skuldökningen (lån/inkomster) är för snabb men även detta påstående är märkligt. Faktum är att skuldkvoten de senaste 10 åren ökat i samma takt som den gjort sedan 1950-talet. I förhållande till andelen bostadsägande hushåll i Sverige finns ingenting som tyder på att svenska hushåll på aggregerad nivå är överskuldsatta.
Det verkligt allvarliga dribblandet med fakta rör dock det närmast mantramässiga upprepandet av ”det danska exemplet”, där Braconier åter hävdar att en lössläppt kreditgivning kan leda till en svår baksmälla när hushållen drar ned på sin konsumtion i samband med en kris. Som Veidekke visade i sin rapport ”Missförstånd, överdrifter och rena felaktigheter” från 2019 är det inte bara så att FI citerar felaktigt. De internationella studier FI hänvisar till hävdar faktiskt raka motsatsen till det som FI påstår, att det helt saknas samband mellan höga lån och fallande konsumtion vid en kris.
Danskarna använde sina bostäder som bankomat (överkonsumerade med lån) och det var denna konsumtion som försvann i samband med krisen. Så agerar inte svenska hushåll och vidare är svenskarnas sparande klart högre än danskarnas vilket innebär att hushållen har en stötdämpare.
Finansinspektionen har till uppgift att dels sörja för ”fungerande finansiella marknader”, dels bevaka att kreditgivningen bedrivs på ett sådant sätt att den finansiella stabiliteten inte hotas. Det är uppenbart att dess ledning inte har förmåga, kompetens eller ens intellektuell hederlighet att hantera detta uppdrag.
En nationalekonomisk aspekt som aldrig tas upp är att t.o.m de klassiska liberala ekonomerna Adam Smith Stuart Mill och Ricardo ansåg att de inkomster i sömnen som hyresvärdar får var moraliskt förkastliga. Stuart Mill skrev t.ex:
”Landlords grow rich in their sleep without working, risking or economizing. The increase in the value of land, arising as it does from the efforts of an entire community, should belong to the community and not to the individual who might hold title.”
Han skrev också:
”If some of us grow rich in our sleep, where do we think this wealth is coming from? It doesn’t materialize out of thin air. It doesn’t come without costing someone, another human being. It comes from the fruits of others’ labors, which they don’t receive.?”
Det klassiska liberalerna hade mao ett mervärdesbegrepp och skiljde på produktivt arbete och att få inkomster i sömnen såsom t.ex hyresvärdar som tar ut mer än driftskostnader. För Smith och stuart Mill etc var en ”fri marknad” en marknad befriad från sådan parasitism. Allt det där har dagens nyliberaler totalt sopat under mattan. Nyliberalerna håller på att införa en nyfeodal ordning där de 1% på toppen kan suga ut de 99% genom sk ”rent seeking”.
Ekonomiprofessor och ”nobel”pristagaren” Angus Deaton uttryckte det så här:
”That is, the fact this economy isn’t what we’ve been told. In reality, it’s largely a rent-seeking based system, in which a meaningful percentage of the people who earn the most money are not only not adding value to society, they’re in fact parasites feeding off the general public.”
Ricardo hade iofs ett annat skäl än det rent parasitära (som han väl egentligen inte var så mycket emot). Han insåg att ett land begår ekonomiskt självmord om den låter ”rent seeking” gå för långt. Det är vad som händer i väst. Enligt Ricardo får företag högre kostnader när hyresvärdar tillåts dra upp hyrorna hur mycket som helst vilket gör att löner och andra kostnader blir högre än i länder där parasitismen hålls i schakt. Ett sådant land skulle enligt Ricardo bli av med sin industriella bas. Och vad är det som händer i Sverige? Jo, nyliberalerna har sett till att vi gått in i det sk ”postindustriella samhället” där all produktion ligger i Kina. Men såsom ekonomiprofessor Steve Keen brukar säga om det postindustriella samhället:
”I’ve always said, yes, there is a post-industrial society. It’s called “hunting and gathering”
Nu är det ju inte bara hyresvärdar som trissat upp bopriserna – bankerna har genom sitt kreditpåhittande trissat upp boendekostnaderna än mer. Noterbart också är att när Simon Kuznet la fram sitt förslag hur BNP skulle beräknas inför amerikanska kongressen så ville han inte att det finansiella systemet skulle räknas med i värdet av varor och tjänster – han ansåg att det finansiella systemet tvärtom skulle dras av från beräkningen då deras verksamhet enligt honom var en ”disservice” (liksom militärutgifter, reklam etc).
Så bankerna är en stor del i den parasitism genom ”rent seeking” som ”nobel”pristagaren” Angus Deaton beskrev ovan.
Enda sättet att komma åt det här är genom regleringar av bankernas kreditpåhittande och bruksvärdeshyror. Vi sitter idag på en bostadsbubbla som får den bobubbla som sprack i början av 1990-talet att framstå som en liten fjärt. Att blåsa upp den genom att låta bankerna punpa upp den än mer med påhittad skuldsättning, såsom denna artikel gör gällande, är ekonomiskt självmord på många plan.