LEDARE | Majoriteten svenskar är överens om att det behöver byggas fler bostäder i landet. Dessvärre är samma majoritet allt för ofta även överens om att det inte ska ske där man själv bor. Det är en ekvation som inte går ihop, skriver Annika Miscevic, public affairs manager Veidekke.
”Allt är förbjudet – precis allt.” Det skriver Johan Pensar i en debattartikel i ATL om hur hans familj flyttade ut till Löparö utanför Norrtälje med drömmen om ett annan tillvaro utanför storstaden. Trots att de har tagit emot 275 (!) politiker, tjänstemän och andra intressenter som alla har hyllat deras planer på att bygga bostäder och infrastruktur med syfte att väcka liv i en sovande skärgårdsö, så står de där flera år senare med grusade drömmar och starkt motstånd från såväl sommargäster som kommunpolitiker. NIMBY (Not in my back yard) i sin klaraste form.
Situationen på Löparö är inte unik. Det spelar nästan ingen roll vart i Sverige vi befinner oss. Överallt dyker de upp, grannar, politiker och tjänstemän som gärna bygger nytt, men inte på sin bakgård. Det förekommer i Blekinge, där länsstyrelsen föreslagit att utöka strandskyddet till 300 meter från havet längs större delen av kusten och det förekommer i Härnösand där kommunpolitiker beslutat att lägga ner alla tidigare planer på utbyggnad av vindkraftverk. Vi vill ha bostäder, vi vill ha glasskiosker vid badstranden och vi vill ha grön el – men vi vill inte bygga nytt där vi själva bor. Jag är ledsen att behöva säga det uppenbara: Den ekvationen går inte ihop.
Vägen till nya bostäder och modern infrastruktur börjar med oss själva.
Själv bor jag i Hammarbyhöjden, söder om Stockholm. Här dominerar 30- och 40-talens trevåningshus med små lägenheter, men med fantastiska grönområden och parker insprängda i området. Dessutom har vi det enorma Nackareservatet runt hörnet som är ett av stadens största rekreationsområden. De allra flesta som bor här tränger in sig i alldeles för små lägenheter för att man inte vill flytta härifrån. Ändå har jag inte träffat en enda granne som är villig att förtäta med nya moderna och större bostäder där möjligheten finns. Det leder i sin tur till att stadens politiker inte heller vågar något annat. Risken att förlora nästa val, blir för stor.
Vägen till nya bostäder och modern infrastruktur börjar med oss själva. Det är trots allt vi som kan åstadkomma förändring och ingjuta mod i våra folkvalda politiker. Att själv åberopa NIMBY och samtidigt avkräva någon annan ansvaret för att det byggs för lite bostäder framstår därmed inte bara som naivt och motsägelsefullt, utan också väldigt egoistiskt. Vem vill du vara?
Otroligt partisk och vinklad artikel! Det byggs massor och förtätas, i Hammarbyhöjden till exempel på Nytorps gärde och i Hammarbyskogen. Se dig om till exempel i Årsta och Liljeholmskajen. Där tillkommer snart även Marievik. Även i många fina parker och grönområden som är viktiga för rekreation, förskolor och ekosystemtjänster exploateras det. Till och med inne på gårdar och små plättar trycks det in hus i innerstan. Många förorter är byggda med en karakteristisk arkitektur från 30- till 50-talen och den ursprungliga naturen bevarad mellan husen. Dessa bör verkligen inte förstöras. Det är inte sant att det behöver byggas fler bostäder i största allmänhet. Det finns en brist på hyresrätter med rimliga hyror. Om man satsat på det istället för bostadsrätter så hade nog den bristen varit bortbyggd nu. Att folk klagar på att det byggs i deras egen miljö är inte konstigt, det finns ju ingen överklaganderätt utom för grannar. Det stämmer dessutom inte heller att det bara är närboende som protesterar i insändare och namninsamlingar, det är inget sakligt argument utan ett löjeväckande personangrepp som YIMBY i brist på annat envisas med. Det är ni byggföretag som driver byggandet, inte politikerna som bara sömngångaraktigt jamsar med, utom möjligen när det gäller i deras egen trakt. Då kanske de vaknar till och ser hur fel det kan bli, så där har du möjligen en poäng. Men försök inte spela på dåligt samvete, det är de som vill bygga utan hänsyn till kulturarv och natur som ska ha det.
Hej Pia!
Tack för dina synpunkter. Balansen mellan grönområden, kulturarv och stor bostadsbrist är svår. Ledartexten är väldigt personlig och precis som du påpekar ensidig, det var intentionen. Ditt inlägg visar på en annan sida och min uppfattning är att debatten präglas väldigt mycket av just det perspektivet. Samtalet kring våra gemensamma resurser är viktigt och jag hoppas att den debatten fortsätter med fler argument och en mångfald av perspektiv.
Vänlig hälsningar,
Annika Miscevic
En stor del motståndet mot nybyggen består i att nybyggena oftast är fula och inte anpassade till miljön de uppförs i. En annan stor del av motståndet har sitt ursprung i den bilcentrerade stadsplaneringen som gör att varje nybygge medför ökad biltrafik i närområdet. Eftersom bilar är stora och bullrande så medför även en relativt liten andel ny biltrafik en kännbar påverkan.
Den enda rimliga vägen framåt är att bygga vackra hus på lämpliga platser som förhöjer helhetsvärdet i området samt att kraftigt bygga ut kollektivtrafiken och gång- och cykelinfrastrukturen så att nyinflyttade inte medför en markant försämrad trafikmiljö. Att beläggningen på spårvagnslinjen och cykelbanorna ökar med kanske 15 % märks knappt medan en liknande ökning på lokalgatorna med råge äter upp all den eventuella överskottskapaciteten vid rusningstrafik.
Att bara skrika ”banzai!” inför all exploatering och fortsätta rusa blint in i den modernistiska stadsplaneringens skärseld visar förvisso på karaktär, men fel sorts karaktär. Problemet måste angripas på ett långt smartare sätt.
Kul med foto från Björnståhlsgatan. Jag bodde där och var samtidigt med i FB-gruppen som bildades till stöd för att förtäta. Vi var många som lämnade synpunkter på detaljplanen. Den svartvita bild som målas upp i artikeln blir därför svår att ta på allvar. Målkonflikter finns och allt motstånd kan inte kategoriseras som NIMBY. Exploatering av obebyggd mark kan skapa problem eller t.o.m. hamna i konflikt med andra intressen som är skyddade av rättsordningen.