Maktens män och kvinnor – alltmer i Putins anda

LEDARE | Den som följer den offentliga debatten kan notera att statsråd, politiker och myndighetschefer allt mer medvetet väljer sina arenor. De styr formatet, undviker debatt och strävar efter att ”utdefiniera” sina kritiker genom att inte nämna dem vid namn. Det utarmar det demokratiska samtalet, menar Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke.

Sverige berömmer sig med all rätt för en lång och djupt förankrad demokratisk tradition. Först i världen instiftades 1766 offentlighetsprincipen som har till syfte att främja ”ett fritt meningsutbyte, en fri och allmän upplysning och (…) rätt att ta del av allmänna handlingar”.

Det är i denna anda som den svenska demokratin och vårt offentliga samtal formats i snart 250 år. Om man någonstans på djupet kan tala om ”svenska värderingar” så är det här. Vi har fria val, en fri press, rätt att yttra oss utan censur eller risk för repression – allt förankrat i en fri och öppen debatt. Så är det skrivet i våra fyra grundlagar och så är det tänkt att våra folkvalda och Sveriges myndigheter, som alla finansieras med offentliga medel, ska agera.

Den som följer den offentliga debatten via seminarier och möten noterar att såväl statsråd som ledande myndighetschefer numera villkorar sin medverkan vilket innebär att de dyker upp precis till sin programpunkt, river av sitt tal och därefter lämnar sammankomsten.

Förre bostadsminister Per Bolund utvecklade detta till en mycket medveten strategi. Andra talande exempel på samma beteende är riksbankschef Stefan Ingves och Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen. Den senare har vid flera tillfällen erbjudits att delta i Bopolpodden eller leverera genmäle till bostadspolitik.se.

I grunden är det samma beteende som när Putin kallar Navalnyj ”patienten i Berlin” i stället för att nämna honom vid namn.

Varken Bolund eller Thedéen säger sig haft tid men av de svar vi fått kan man lätt se att det hela är en utstuderad strategi. Man väljer medvetet sina arenor. Man styr formatet. Man undviker debatt. Man strävar medvetet efter att ”utdefiniera” sina kritiker genom att inte nämna dem vid namn eller ens ta ett genmäle eller en slutreplik. Så sent som föregående vecka kunde vi se ett exempel på saken då undertecknad, Attefall och Miscevic skrev ett genmäle till DN med anledning Thedéens helt orimliga och osammanhängande argumentation till varför amorteringskraven ska återinföras. Thedéen avstod återigen från att utnyttja sin möjlighet till slutreplik. I grunden är det samma beteende som när Putin kallar Navalnyj ”patienten i Berlin” i stället för att nämna honom vid namn.

Tyvärr agerar även våra folkvalda allt oftare i samma anda. Den 16 februari skrev jag en ledare med anledning av finansutskottets synnerligen menlösa utfrågningar av cheferna för Riksbanken och Finansinspektionen. Ledaren avslutades med ett öppet brev till finansutskottets ordförande Åsa Westerlund (S) och vice ordförande Elisabeth Svantesson (M) med tre frågor som manande utskottet ändra utfrågningarnas form så att sakfrågorna fick en mer kritisk belysning. Från Moderaterna har det rått total radiotystnad, trots ett par påminnelsemejl.

Från Socialdemokraterna fick vi följande svar från Westlunds assistent: ”Tack för ditt mejl, men Åsa önskar inte replikera på er sida.” Notera avslutningen, ”på er sida”.

Från Moderaterna har det rått total radiotystnad.

Men när Folkbladet via dess chefredaktör Widar Andersson publicerade min ledare hände det något. Eftersom Folkbladet är en S-tidning som når en större publik i Norrköping kände sig Åsa Westlund manad att skriva en replik med följande lydelse:

”Lennart Weiss ställer i Folkbladet (21 februari) några öppna frågor till ordförande och vice ordförande för riksdagens finansutskott efter att ha sett finansutskottets utfrågning av Finansiella stabilitetsrådet. Frågorna handlar i huvudsak om att Weiss tycker att utskottet borde ge externa aktörer möjlighet att tala på utfrågningen. Finansutskottet arbetar löpande med att utveckla formerna för såväl det grundlagsfästa ansvaret att granska Riksbanken som medverkan av relevanta aktörer på utskottets möten. Inför utfrågningar tar utskottet ibland in synpunkter från insatta aktörer för att få fördjupade perspektiv på till exempel den penningpolitik som Riksbanken ansvarar för. Utöver detta tar förstås ledamöterna på egen hand kontinuerlig och aktiv del av den allmänna debatt som förs i för utskottet relevanta frågor. Den kritik som Weiss i sak har mot Riksbankens agerande är därför välbekant för utskottets ledamöter. Jag har bland annat själv suttit i publiken när Weiss talat om dessa frågor.”

Jamen tack då för svaret Åsa Westerlund, även om du inte besvarar själva kärnfrågan, varför inte finansutskottet tar sitt granskande uppdrag på större allvar. I stället arrangerar man år efter år offentliga ”utfrågningar” som mer har karaktär av maktens meddelandemegafon, trots att detta rör fundamentala frågor för hushållens ekonomi och möjligheter att lösa sitt grundläggande bostadsbehov.

Jag kan förstå om en liknelse med Putins maktcharader spär på irritationen. Men vad maktens män och kvinnor måste förstå är att offentliga uppdrag och befattningar förpliktigar. Som politiker är man dessutom ”förtroendevald”, det vill säga vald med förtroende. Bedöm själva om de beteenden vi nu ser allt fler prov på stärker eller försvagar förtroendet.

PS. Samma frågor ställdes till övriga partiers förstanamn i finansutskottet. Stort tack till Rickard Nordin (C) som själv svarade direkt. /Red