KRÖNIKA | Debatten om arkitektur och hur nya hus ska utformas skulle vinna på att bygga på evidensbaserade analyser. I ett pluralistiskt samhälle är det intressanta inte vilken utformning som får flest röster, utan hur stor andel som anser att en viss typ av hus är vackrast, skriver Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH.
På många områden betonas allt mer att åtgärder ska vara evidensbaserade, det vill säga bygga på empiriska studier. Det finns till exempel ett särskilt ”Råd för evidensbaserad miljöanalys”. Kanske skulle debatten om arkitektur och hur nya hus ska utformas vinna på att knyta an till detta krav.
För ett antal år sedan var jag på ett seminarium med forskare från KTH och anställda vid ett stadsbyggnadskontor. En som forskat om marknadsundersökningar frågade hur man på ett typiskt stadsbyggnadskontor tog reda på vad människor såg som vackra hus och ett fint utformat område. Efter att deltagare skruvat sig i stolarna ett tag upplyste någon om att de inte gjorde sådana undersökningar på Stadsbyggnadskontoret.
Paul Krugman fick Nobelpriset 2008 för en handelsteori som skulle förklara varför länder ofta både exporterar och importerar samma produkter, till exempel bilar. En komponent i hans teori är att människor har olika preferenser när det gäller vilka egenskaper och vilket utseende till exempel en bil ska ha. Detsamma gäller säkert för utformningen av nya hus. I ett pluralistiskt samhälle är det intressanta inte vilken utformning som får flest röster (till exempel i en så kallad stated preference undersökning) utan hur stor andel som anser att en viss typ av hus är vackrast. I en sådan studie kan man också undersöka hur mycket mer ett hushåll skulle vara beredd att betala för att bo i en viss typ av hus. I grunden handlar det om vilken blandning av olika utformningar det ska vara.
Finns det tillgång till sådana studierna borde man enligt min mening tänka på följande sätt när nya områden planeras:
- I nya områden ska det finnas hus med olika utformning så att de allra flesta kan hitta något som de tycker är riktigt snyggt. Som hundägare promenerar vi mycket och när vi gått förbi nya hus har vi inte sällan varit lite besvikna på utseende. Men så kom vi förbi bolaget Nordfelts nya hyreshus på Saltvägen i Hökarängen och blev glada igen – och också lite mer överseende mot andra nya hus. Det kan ju finnas andra som tycker att de andra (fula) husen är snygga och trevliga!
- Det sägs att Apple aldrig gör marknadsundersökningar därför att de vill ligga steget före och komma på saker som konsumenterna inte inser att de kommer att uppskatta förrän de lanserats. Få skulle i förväg ha sagt att de vill ha en kamera i mobilen. Glaspyramiden på Louvrens gård skulle nog aldrig ha blivit byggd om man frågat folk vad de tyckte! I en viss andel av de nya projekten – låt oss säga 10–20% – borde man enligt min mening ge arkitekterna fria händer för att utmana opinioner och skapa något som kanske först i efterhand uppskattas. Här ska varken stadsbyggnadskontor eller lokalpolitiker ha något inflytande över gestaltningen.
För att undvika missförstånd bör det sägas att det rimligen finns egenskaper som exempelvis i en lägenhet som en arkitekt av (evidensbaserad) erfarenhet vet påverkar människors trivsel, som till exempel förekomsten av siktlinjer i rummen. Kunden är dock inte själv medveten om betydelsen av detta och skulle därför inte nämna det på en direkt fråga om vad som är viktigt. I dessa fall ska man självklart lyssna på experten. Jag tror dock att denna aspekt inte är så relevant när det gäller husens färg och form.
Tänker man på det sätt som beskrivs ovan tillgodoses också en annan aspekt som varit uppe i debatten: Att varje tid ska lämna sina spår i stadsbyggandet. Det som byggs kommer ju med strategin ovan både spegla vad människor vid denna tid tyckte var vackra hus och vad arkitekter vid denna tid såg som spännande design och spännande material. Om viss ny produktionsteknik är mycket effektivare kan man också räkna med att en viss andel av hushållen skulle välja dessa billigare hus, även om många kanske tycker att de inte är så vackra.
Sist men inte minst. För mig är ett bra samhälle ett samhälle där nästan alla känner att beslutfattarna lyssnar på dem och bryr sig om dem – och det skulle en mer evidensbaserad strategi möjliggöra. Oavsett vilken typ av byggande som du tycker är vackrast så ska du hitta en hel del som du tycker är riktigt fint i nyproduktionen. Och hör du till dem som tycker att bostadbyggarna inte ska bry sig så mycket om vad människor tycker idag så kan du trösta dig med att det finns ett antal projekt där arkitekterna fått friare händer. Precis som vi tröstar oss med Nordfelts fina hus i Hökarängen.
Undvik evidensbegreppet, trendforskningsterm… gör i så fall istället rena kartläggningar. Blottlägg värderingar och ståndpunkter bakom beslut. Sedan, låt byggherrarna bestämma eller bestämmas över.
Vi vet vad som är vackert: Det som är vackert. Vi vet vad som är fult: Det som är fult (modernistisk arkitektur). Diskussionen var över redan när betongen brann färdigt för över ett halvsekel sedan.
Det finns säkert tiotusentals digitaliserade ritningar på vackra hus, varav merparten revs under 1900-talet. Det är bara att ta dessa ritningar och göra smärre anpassningar och vips så har man ett vackert hus och så småningom en vacker stad. Det är inte svårt. Städer uppfanns trots allt för många tusentals år sedan. Hjulet är så att säga uppfunnet.
Staden uppfanns inte i något labb som du verkar tro, inte heller kan du säga att ”vi vet vad som är fult” då vi faktiskt inte gör det. Att förenkla all byggnation som utförts under de senaste 100 åren till ”modernism” är vidare rent löjeväckande då en uppsjö av olika stilar kommit och gått under denna period. Du skriver om något du tror att du vet något om men som du uppenbarligen bara har haft en ytlig kontakt med och därför bör du hålla din åsikt något mer dämpad. Mvh
Om det är några som lever med föreställningen om att staden uppfanns, eller kanske snarare återuppfanns, i ett labb så är det modernisterna.
Tvärtom har staden utvecklats i iterativa processer under årtusenden med lokala förhållanden som utgångspunkt. Det modernismen gjorde var att försöka kapa banden till dessa utvecklingsprocesser och de produkter, i olika grad av förfining, som dessa processer framanat.
Resultaten har varit förödande med rivna stadskärnor, stadsmotorvägar, utglesning, avsiktlig fulhet, misslyckad social ingenjörskonst i form av folkomflyttningar och medveten segregering i enklaver på etnisk och social basis, en enorm renoveringsskuld till följd av sådant som platta tak i länder med riklig och inte sällan frusen nederbörd eller användning av experimentella byggnadsmaterial som är svåra eller omöjliga att underhålla etc.
För övrigt vet vi människor vad som är vackert. Det är inbyggt i våra hjärnor. För att rucka på detta fysiologiska faktum* krävs antingen någon form av hjärnskada (som Charles-Édouard ”Le Corbusier” Jeannerets obehandlade autism eller Walter Gropius posttraumatiska stressyndrom från första världskriget) eller tillvänjning (som flera års utbildning till arkitekturvetare med inriktning på modernism).
Objektiv skönhet är en riktig grej. Precis som bra och dåligt, upp och ner, rätt och fel och ja … fult och fint.
* Det finns numera studier som visar på utsöndring av stresshormoner i fula (och som regel modernistiska) stadsmiljöer eller sänkt hjärnaktivitet vid bevittnande av livlösa (och som regel modernistiska) byggnadsverk