DEBATT | Utbredd bostadsbrist, höga hyreskostnader, trångboddhet och hemlöshet är problem som återfinns runt om i Europa och ökar i pandemins spår. Men gemensamma problem löses inte alltid bäst av gemensamma lösningar. Det skriver Marie Linder, förbundsordförande, Hyresgästföreningen och Erik Elmgren, förbundschef, Hyresgästföreningen.
I Riksdagens EU-politiska debatt den 20 januari uttryckte flera ledamöter en oro för vad EU:s sociala pelare får för konsekvenser för svensk arbetsmarknad. Men ambitionerna gäller också bostadspolitiken. Den generellt låga kunskapsnivån om det svenska hyressystemet medför att beslut tagna av EU ofta baseras på förutsättningarna i länder som Tyskland och Nederländerna. Därför kan EU-gemensamma beslut leda till att svenska hyresgäster drabbas av regleringar som direkt hotar konsumentskyddet på den svenska hyresmarknaden.
Europaparlamentet antog den 21 januari ett initiativbetänkande som uppmanar Kommissionen att ta fram en social bostadsstrategi på EU-nivå, där ”social housing” kommer att ingå, den här modellen med ofta behovsprövade bostäder stöds av både C och L.
En del anpassningar har redan gjorts till EU:s regelverk och det har skapat en del problem för bostadsbyggandet och allmännyttan. Hyresgästföreningen tror ändå att det går att utveckla en icke-stigmatiserande bostadspolitik i Sverige och har visat att det går att bedriva en aktiv bostadspolitik och ha en aktiv allmännytta också idag. Men det kräver vissa förändringar från politiken. Verktygen finns redan, det krävs bara ytterligare justeringar, som:
- Höja och tillgängliggöra bostadsbidraget, som har släpat efter länge.
- Se över de kommunala bostadsköerna och kunna förmedla fler lägenheter efter behov.
- Förstatliga och utöka hyresgarantin.
- Skattereform för hyresrätten som ger neutralitet mellan upplåtelseformerna.
- Förmånliga statliga bygglån.
- En ny kommunal byggbonus 2.0 för att stimulera kommunerna till högre byggtakt.
Utbredd bostadsbrist, höga hyreskostnader, trångboddhet och hemlöshet är problem som återfinns runt om i Europa och ökar i pandemins spår. Men gemensamma problem löses inte alltid bäst av gemensamma lösningar, vilket tre exempel från andra länder visar.
Berlin var under 90- och början av 00-talet känt för en bostadsmarknad präglad av balans och måttliga hyreshöjningar. Men, när de offentliga investeringarna i nyproduktion minskades från mitten av 00-talet, har nybyggnationen inte lyckats hålla samma takt som behoven, vilket har resulterat i en ökande bostadsbrist med kraftiga hyreshöjningar.
Behovsbostäder, dvs bostäder med inkomsttak som riktas till de mest utsatta, tenderar att nedprioriteras.
Liberalernas förslag om behovsbostäder har sitt ursprung i den kontinentala modellen med en tudelat bostadsmarknad, en social, och en privat, som tillämpas i Tyskland. Behovsbostäder, dvs bostäder med inkomsttak som riktas till de mest utsatta, tenderar att nedprioriteras, underfinansieras och ha lägre standard. Samtidigt kvarstår problemet med ständigt ökade hyror i det övriga beståndet.
Den nederländska bostadsmarknaden är ett annat exempel. Efter den globala finanskrisen 2008 blev den sociala hyressektorn mer inriktad på att erbjuda boende åt grupper med de lägsta inkomsterna. Fastighetsägare förväntas reservera en andel av sina lediga hyresbostäder till hushåll med en inkomst under 1 900 Euro/månad (ca 20 000 kronor). En reglering som slår hårt mot en stor grupp av hushåll som har inkomster precis strax över inkomstgränsen. Denna grupp kommer inte ifråga för behovsbostäder, men har heller inte möjlighet att hyra bostäder i det övriga bostadsbeståndet eftersom där råder marknadsprissättning och hyrorna är för dyra för deras plånbok.
Det tredje exemplet finner vi i vårt grannland Norge. Där kan hyresmarknaden i stora delar jämföras med det som i Sverige betecknas andrahandsmarknaden och 70 procent av de norska hyresgästerna bor i en bostad ägd av en privatperson, ofta i kortvariga kontrakt. Åt de allra mest utsatta finns en liten sektor med behovsbostäder vilken är strikt behovsprövad av kommunernas sociala myndigheter. I Oslo präglas dessa bostäder av ett kraftigt eftersatt underhåll, samtidigt som hyresnivåerna ligger nära marknadshyrorna, vilket nyligen bekräftades i en statlig utredning.
Om Januaripartierna, pådrivna av EU, inför ett liknande system i Sverige riskerar det att spä på den omfattande bostadssegregationen som redan råder i landet.
Gemensamt för alla dessa länder är att det skapas omfattande begränsningar i tillgängligheten för olika inkomstgrupper, med geografisk och ekonomisk segregation som följd. Om Januaripartierna, pådrivna av EU, inför ett liknande system i Sverige riskerar det att spä på den omfattande bostadssegregationen som redan råder i landet.
Lösningen till den svenska bostadsmarknaden finns därmed inte i fler hyresregleringar som delar upp bostadsbeståndet. Snarare är fri hyressättning tillsammans med ökad detaljstyrning ett recept på hur ett land skapar nya sociala problem och med en ökad segregation på köpet.
Istället bör den svenska hyresmarknaden stärkas genom reformer för finansiering och skatter men också genom en återupprättad allmännytta för alla. Hyresgästföreningen står upp för den svenska modellen på hyresmarknaden med ett starkt konsumentskydd för landets hyresgäster, oavsett om hoten kommer från EU eller partier i Sverige.