Dags för en bostadspolitik som gynnar dagens unga

 

LEDARE | Stora klyftor skapades med 1970- och 80-talens generösa subventionspolitik. Med garanterade räntor på 3 procent samtidigt som inflationen uppgick till tvåsiffriga tal – något som dessutom kombinerades med 100 procents avdragsrätt på skuldräntor – skapade en oerhörd förmögenhetstillväxt hos de hushåll som valde att bo i ägda bostäder, skriver Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke.

I veckan som gick genomförde bostadsminister Per Bolund ett rundabordssamtal med sex företag på temat ”ungas tillträde till bostadsmarknaden”. Om syftet möjligen framstod som en smula oklart är initiativet desto mer välkommet. Även om regeringen under 2020 tog ett par bra initiativ inom det bostadssociala området, inte minst utredningen om startlån som också innehåller en efterlängtad översyn av konsekvenserna av genomförda kreditrestriktioner, behöver det göras mer, mycket mer.

Saken kan belysas i ett generationsperspektiv. Även om beräkningarna innehåller viss osäkerhet är det högst troligt att fyrtiotalistgenerationen förfogar över ca 80–85 procent av de realvärden som finns i bostäder, fastigheter och aktietillgångar, detta samtidigt som dagens unga är i det närmaste egendomslösa. Av jämlikhetsutredningen, vars slutsatser presenterades efter sommaren föregående år, framgår att klyftorna ökat delvis till följd av stigande priser men framförallt som en följd de klyftor som skapades med 1970- och 80-talens generösa subventionspolitik. Med garanterade räntor på 3 procent samtidigt som inflationen uppgick till tvåsiffriga tal – något som dessutom kombinerades med 100 procents avdragsrätt på skuldräntor – skapades av en oerhörd förmögenhetstillväxt hos de hushåll som valde att bo i ägda bostäder.

En nyproducerad hyresrätt har så höga hyror att så gott som hela hushållskassan töms bara för att bo.

När sedan beskattningen av den löpande värdetillväxten 2008 ersattes av en regressiv fastighetsavgift ökade klyftorna ytterligare. Därefter har vi fått en serie kreditrestriktioner som via bolånetak, obegripligt höga kalkylräntor, samt amorteringskrav som medfört att ett ungt par behöver både höga inkomster och en rejäl spargris för att kunna köpa ett småhus eller en bostadsrätt. Alternativet, en nyproducerad hyresrätt, har så höga hyror att så gott som hela hushållskassan töms bara för att bo.

Med 40 års politiska försummelser i ryggen har vi nu en situation som delar bostadsmarknaden i yngre och äldre samt outsiders och insiders. Den enda kategori unga som kan uppfylla sin bostadsdröm är den som haft turen att förlänas med föräldrar som äger en belåningsbar tillgång (läs, ägd bostad), något som i sig innebär att kapitalöverföringen mellan generationerna idag främst sker inom familjerna istället för via samhället. Tydligare än så kan knappast ett välfärds- och jämlikhetspolitiskt misslyckande beskrivas.

Tyvärr famlar politiken fortfarande efter ett samlat recept. Att ett sådant behöver innehålla fördelningspolitiska reformer, inte minst på det skattepolitiska området är uppenbart. Men framförallt behövs en bred reformagenda med tydlig adress mot dagens unga. Generationsgapet måste slutas med reformer som gynnar dagens ungdomar, från de allra yngsta som fortfarande studerar till de som står i begrepp att bilda familj. Och självklart ska notan betalas av de som gynnats av den förda politiken.

Oavsett om man jämför hyrda och ägda bostäder utifrån boendeutgift eller boendekostnad så ger ägda bostäder den absolut mest fördelaktiga kalkylen.

Så vad behöver göras? Först som sist är det viktigt att betona att ett sådant reformprogram behöver omfatta både den hyrda och ägda bostadsmarknaden. Vad dock få förstått är att det största utbudet av ”affordable housing” finns inom ägarmarknaden. Den som studerar bostadsannonser i Karlstad, Jönköping och Luleå ser att det fortfarande är relativt billigt att köpa en villa eller en bostadsrätt på dessa orter. Men samma sak gäller faktiskt också om man studerar den billigaste kvartilen (25 procenten) i våra storstadsregioner. Oavsett om man jämför hyrda och ägda bostäder utifrån boendeutgift (faktisk bruttokostnad) eller boendekostnad (inkl. sparande/amortering) så ger ägda bostäder den absolut mest fördelaktiga kalkylen.

Från Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta påstås att detta förklaras av skevheter i skattesystemet. Detta är dock en retorik som skymmer den allt överskuggande förklaringen, nämligen fastighetsägarens krav på avkastning på eget kapital. Även om en villaägare skulle välja att belägga sin egen kapitalinsats med en kalkylränta motsvarande bankränta är det ändå klart billigare att äga sin egen härd, en skillnad som bara blir större med åren.

I ett samlat program behövs dock åtgärder både för hyrt och ägt. I en kommande ledare kommer jag i tio punkter visa hur ett sådant program kan utformas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.