En arvslott ifrån den ägda bostadsmarknaden

KRÖNIKA | En generation svischade genom en närmast perfekt storm av samhällsekonomiska faktorer som gjorde dem förmögna, medan en annan fortfarande står och spanar över de höga trösklarna, oförmögna att ens ta ett kliv in i finrummet. Det är djupt orättvist, skriver Emma Persson, privatekonom Länsförsäkringar.

”Jag vill ha ut min arvslott ur gårn. För jag ämnar mej te Nordamerika”, säger Robert, som plötsligt står i dörröppningen till den lilla stugan och ser uppfordrande på sin storebror Karl-Oskar. I Vilhelm Mobergs bok Utvandrarna beskrivs ett arvskifte mellan två generationer så fint; hur några får vårda och förvalta det som några andra byggt upp. De åldrande föräldrarna Nils och Märta orkar inte längre bruka jorden och skänker därför gården till deras äldste son Karl-Oskar, dock med löfte om att själva få bo kvar tills döddagar. Och bortser man från att det påminner om ens egen dödlighet, vilket kan vara nog så obehagligt, så är arv något fint. En möjliggörare för nästa generation.

En gång hörde jag en förmögenhetsrådgivare beskriva hur hon pratade med sina välbeställda kunder om just arv. Hur man kunde få ut så mycket mer av att ”ge med varm hand istället för kall”, syftandes på att dela med sig av förmögenheten innan döden inträffat. Gjorde man det skulle man få vara med och uppleva glädjen och förhoppningsvis nyttan som nästa generation skulle ha av pengarna.

”Ge med varm hand istället för kall.”

Anledningen till att jag de senaste dagarna har tänkt så mycket på arv är att vi bett analysföretaget Evidens räkna på olika generationers förutsättningar på bostadsmarknaden. Och slutsatserna är isande tydliga. Utan att gå in på detaljer kan man summera det som att en generation svischade genom en närmast perfekt storm av samhällsekonomiska faktorer som gjorde dem förmögna, medan en annan fortfarande står och spanar över de höga trösklarna, oförmögna att ens ta ett kliv in i finrummet. Det är djupt orättvist. Och inte en specifik persons fel. Men det väcker frågan om vem som nu kan rätta till orättvisorna.

Det finns förstås flera möjliga lösningar och rent politiskt finns mycket att göra. Ett subventionerat bosparande, undantag från amorteringskravet eller en sänkt kalkylränta för förstagångsköpare, till exempel. Men tills vi har konsensus och ett beslut på detta, återstår bara förmögenhetstransfereringen mellan de tursamma och mindre tursamma generationerna som medel för att jämna ut orättvisorna.

Och har du den minsta känsla av att du skämmer bort dem eller mumlar något om att ”jag fick minsann aldrig något, det gick bra ändå” så stämmer det inte riktigt.

Det kan handla om att ha sparat lite pengar genom årens lopp, att ställa upp som medlåntagare eller att låna ut pengar till kontantinsatsen. Kanske rentav ett förskott på arvet. Det blir till en möjliggörare för den unge och samtidigt får man som förälder, eller morförälder, glädjen av att ge med varm hand.

Och har du den minsta känsla av att du skämmer bort dem eller mumlar något om att ”jag fick minsann aldrig något, det gick bra ändå” så stämmer det inte riktigt. Inflationen, statligt subventionerade lån, frånvaron av ett krav på kontantinsats och snabbt stigande bostadspriser är bara några av de saker som hjälpte dig. Du fick kanske inget, men samtidigt fick du allt. Nu är det dags att köpa den där biljetten till Amerikat till ditt barn.

Och jag vet, det finns förstås gott om dem som inte har lyxen att ha en tursam äldre släkting i sin närhet. Livet är inte rättvist. Och lika orättvist verkar just nu det enda beskedet från samhället vara till dig. Börja för guds skull att spara i tid.