Slaget mellan stad och landsbygd

 

LEDARE | Hur landade vettiga politiker och tjänstemän i slutsatsen att det är fullt rimligt att på olika sätt utnyttja utsatta människors desperation att ha tak över huvudet och samtidigt förklara detta med att man hjälper dem? Det undrar Annika Miscevic, public affairs manager på Veidekke.

Vi har hört talas om det förr och vi kommer att höra om det framöver också. Det kan vi vara säkra på. Jag talar om det osannolika begreppet social dumpning. Kortfattat handlar det om att storstäder och dess kranskommuner skickar bostadslösa och oönskade medborgare till andra kommuner där lediga lägenheter finns. Det är inte sällan människor och familjer som är nyanlända, har olika typer av missbruksproblem eller befinner sig i långvarig arbetslöshet, och har därför stora svårigheter att ta sig in på den befintliga bostadsmarknaden.

Redan förra året uppmärksammades problemen av såväl Expressen som Uppdrag granskning i en rad olika reportage och i november skickade TT ut en enkät till landets 290 kommuner för att ta reda på hur stor omfattningen är. Då uppgav 80 procent av 159 svarande kommuner att de hade en okontrollerad inflyttning av socialt utsatta människor. Majoriteten av dessa kommuner var landsbygdskommuner.

Detta handlar om social dumpning.

Detta resulterade i att civilminister Lena Micko (S) bjöd in 19 kommuner till ett samtal i frågan redan i januari 2020. Micko deklarerade då tydligt att detta handlar om social dumpning och tillsatte en snabbutredning för att komma tillrätta med problemet.

Nu i veckan har frågan uppmärksammats igen av Hem & Hyra som i ett grävande reportage har kunnat konstatera att de 19 kommunerna inte har väntat på någon utredning, utan istället valt att hantera frågan genom att börja riva bostadsfastigheter för att inte riskera att människor plötsligt flyttar in. Att kommuner river fastigheter som står tomma och väldigt ofta är i mycket dåligt skick, är inte i sig något konstigt – men om besluten bygger på att man vill undvika social dumpning så säger det en hel del om det systemfel som föreligger här.

Att kommuner river fastigheter som står tomma och väldigt ofta är i mycket dåligt skick, är inte i sig något konstigt.

Det som är mest häpnadsväckande i frågan är ändå hur det otroligt cyniska och hjärtlösa beteendet har kunnat uppstå hos de exporterande kommunerna. Hur landade vettiga politiker och tjänstemän i slutsatsen att det är fullt rimligt att på olika sätt utnyttja utsatta människors desperation att ha tak över huvudet och samtidigt förklara detta med att man hjälper dem?

En kommun som Solna menar exempelvis att de gör gott genom att erbjuda en coach i bostadssökande och att familjerna själva väljer att flytta till de lediga lägenheterna på de mindre orterna. Men skulle resultatet verkligen bli detsamma om denna coach även hade till uppdrag att stötta jobbsökande, integration eller för den delen vård? Inte troligt.

Den 12 november ska snabbutredningen presenteras och vi vet väldigt lite om vad de kommer att föreslå. Personligen har jag svårt att tro att vi kan förvänta oss några större mirakel. Dels för att klyftan mellan mottagande landsbygdskommuner och de cyniska storstadskommunerna är för stor, något som är direkt orsakat av flera regeringars handfallenhet i frågor som rör social-, migration- och bostadspolitik. Och dels för att klyftan mellan regeringen och de exporterande storstadskommunerna också är för stor (något som Micko borde ha tänkt på redan när hon bjöd in till ett möte i frågan). Oavsett, så finns det anledning att återkomma i frågan om ett par veckor.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.