Skrota investeringsstödet för hyresrätter och öka statlig utlåning

 

DEBATT | Hur vi väljer att finansiera våra bostäder sätter ramarna för våra sociala ambitioner, som inte ska vara mindre än att förse alla med en god bostad till en rimlig kostnad. Därför föreslår vi en ny form av bostadsfinansiering konstruerad för att undvika tidigare problem, skriver Marie Linder, ordförande i Hyresgästföreningen, tillsammans med Martin Hofverberg, chefsekonom och Ragnar Bengtsson, bostadsmarknadsanalytiker.

För att komma upp i de volymer som behövs föreslår Hyresgästföreningen att dagens investeringsstöd görs om till ett förmånligt topplån. Efter att ha undersökt efterkrigstidens bostadspolitik fram till våra dagar, kan vi konstatera att vi har mycket att lära, av både framgångar och misstag. Staten måste återta taktpinnen och behov, inte efterfrågan, måste sättas i främsta rummet.

När investeringsstödet för byggande av hyresrätter infördes 2016 var det en välkommen reform i ett läge där allt fler insåg att marknaden allena inte klarar av att producera bostäder som uppfyller samhällets behov. Efter fyra år med nuvarande stödsystem har det skett en förbättring på utbudssidan, men den är långt ifrån tillräcklig. För att komma upp i de volymer som behövs föreslår Hyresgästföreningen att dagens investeringsstöd görs om till ett förmånligt topplån.

Nyproduktionen behöver styras av befolkningsutvecklingen och Boverkets behovsbedömning.

Bostadspolitikens första prioritet måste vara att möta de faktiska behoven. Nyproduktionen behöver styras av befolkningsutvecklingen och Boverkets behovsbedömning. För att undvika fluktuationer i produktionen bör stödfinansieringen genom topplån skruvas av och på beroende på hur konjunkturen utvecklas. Det skulle innebära en högre andel bostadsrätter i högkonjunktur, och en högre andel hyresrätter i lågkonjunktur. Ett sådant stödsystem hjälper byggföretagen att upprätthålla en högre byggkapacitet och skärper konkurrensen. Över en konjunkturcykel skulle statens utlåning uppgå till 29 miljarder årligen. Pengar som ska betalas tillbaka.

I Sverige har vi sedan 90-talet valt att låta bostadsproduktionen i huvudsak finansieras av privata aktörer, av hushåll, företag och banker. Risken har därmed legat på den enskilde. Det har gett oss för dyra och för få lägenheter.

Pandemin har visat att marknaden är bra på mycket, men inte att planera för det oväntade. Samhället har gjort sig av med överkapacitet i form av lager och beredskap, för att skruva på marginaler och spara pengar. På bostadssidan gäller numera samma sak, alla skyr vakanser. Men det är vakanser, tomma lägenheter, som ger konsumenten friheten att välja.

Ingen enskild aktör vill riskera att bygga utan att få allt sålt eller uthyrt.

När den svenska bostadspolitiken lades fast efter andra världskriget knöts de bostadspolitiska målen till en statlig finansiering. Marknaden, förstod man, slutar bygga innan bostadsbristen är avvecklad, eftersom ingen enskild aktör vill riskera att bygga utan att få allt sålt eller uthyrt till förväntat pris.

Men under 80-talet kom det gamla stödsystemet att rimma illa med den nyligen avreglerade kreditmarknaden, vilket sedermera resulterade i 90-talskrisen, som än idag kastar långa skuggor över bostadspolitikens mentala manöverutrymme. Andra halvan av 1980-talet präglades av okontrollerade statliga kostnadsökningar för bostadssektorn och 1990-talet av att staten fick bära stora delar av de kostnader som uppstod på bostadsmarknaden under krisen.

Särskilt problematiskt var det rättighetsformulerade stödsystemet. Stöden stod inte under någons kostnadskontroll utan var definierade på liknande sätt som dagens ränteavdrag. Räntebidrag och ränteavdrag minskade behovet av att pressa kostnaderna då byggutvecklaren kompenserades för räntekostnaden. Dessutom saknades en analys av ekonomisk bärkraft hos bostadsprojekteten som fick lån. Systemet resulterade i okontrollerade offentliga utgifter. Efter krisen blev det politiska svaret att fasa ut alla stöd, bostadsmarknaden skulle nu stå på egna ben. Resten är historia. Nyproduktionen störtdök, bostadsbristen tilltog i städerna, allmännyttan började säljas ut och de svenska hushållen blev bland världens mest skuldsatta.

Ett statligt lån kan dubblera den faktiska efterfrågan på en ny bostad när lägre hyra passar fler plånböcker.

Vi föreslår en ny form av bostadsfinansiering konstruerad för att undvika tidigare problem. Därför kombinerar vi dagens investeringsstöd, med den bästa idén från efterkrigstidens stödsystem: att staten delar risken med byggherren.

Syftet med ett topplån är att minska byggherrens egen kapitalinsats och möjliggöra för lägre hyror, samtidigt som ett lån inte belastar statens driftbudget och därmed heller inte konkurrerar med andra utgiftsposter. Ett statligt lån kan dubblera den faktiska efterfrågan på en ny bostad när lägre hyra passar fler plånböcker. Ett närliggande exempel är Finland, där staten via förmånliga lån finansierade en fjärdedel av all bostadsproduktion under perioden 2010–2018.

När utbudet matchar behovet faller många andra bitar i den sociala bostadspolitiken på plats. Då finns det lägenheter till sociala kontrakt och till Bostad först, då kan våldsutsatta kvinnor lättare flytta från sin partner och då kan unga flytta hemifrån. Hur vi väljer att finansiera våra bostäder sätter ramarna för våra sociala ambitioner, som inte ska vara mindre än att förse alla med en god bostad till en rimlig kostnad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.