DEBATT | Småhusbyggandet minskar i landet. Införda kreditrestriktioner är ett skäl, men ett annat är kommunernas planmonopol. Därför behövs det både mer debatt och mer forskning kring vilka processer, strukturer och prioriteringar som leder till att byggandet så markant avviker från medborgarnas önskemål, skriver Gustaf Edgren, bostadspolitisk expert, TMF.
Samtidigt som priset på villor och radhus nu stiger kraftigt – enligt många bedömare till följd av ändrade bostadspreferenser i pandemins spår – faller småhusbyggandet. Bara 4 900 småhus påbörjades första halvåret i år, en nedgång med 9 procent jämfört med föregående år.
TMF Trähusföretagen har nyligen gjort en undersökning bland sina medlemmar (Trähusbarometern september 2020). De flesta bedömer att småhusbyggandet kommer att vara oförändrat eller minska i år trots de stigande småhuspriserna. Detta visar att Sverige har två stora problem med sitt bostadsbyggande. För det första har det trendmässigt under lång tid varit för lågt byggande och inte motsvarat de behov som den demografiska utvecklingen skapat. För det andra motsvarar det lilla som byggs inte vad medborgarna efterfrågar.
20 procent av det som byggs utgörs av småhus.
Flera undersökningar under lång tid har visat att ungefär 70 procent av svenskarna helst vill bo i ett småhus med trädgård. Nu stiger troligen den andelen när hemarbete blir vanligare och skepsisen mot att bo tätt och trångt ökar. Men bara 20 procent av det som byggs utgörs av småhus. Än märkligare är att nyproduktionen av småhus är anmärkningsvärt låg i Sverige jämfört med andra länder. Sverige är ett av de länder som har bäst tillgång till mark per invånare, men ändå bygger tätbefolkade länder i Europa fler småhus än Sverige per invånare.
Vi har frågat medlemsföretagen vad som bromsar småhusbyggandet. De lyfter särskilt fram de finansieringsproblem som de olika införda kreditrestriktionerna skapar, inte minst för förstagångsköpare, unga barnfamiljer som är mycket intresserade av småhus med trädgård. Först och främst är det nivån på kontantinsatsen som är ett hinder för unga och förstagångsköpare. Att införa sådana restriktioner utan att samtidigt balansera med möjligheter till startlån, kreditgaranti eller ett subventionerat bosparande i någon form är inte en rimlig politik. Ett intressant exempel att följa är Finland som nyligen beslutat höja bolånetaket till 90% för att få fart på bostadsbyggandet.
Missmatchningen mellan medborgarnas önskemål och kommunernas leveransförmåga bara fortsätter.
Men medlemsföretagen lyfter också fram att en huvudsaklig orsak till misslyckandet beror på brister i kommunernas hantering av planmonopolet. Av någon anledning har kommunerna inte förmått att svara upp mot de värderingar och önskemål som medborgarna har när det gäller boende. Det behövs en debatt och mer forskning kring vilka processer, strukturer och prioriteringar som fått bostadsplaneringen och bostadsbyggandet i Sverige att på ett sådant markant sätt avvika från att tillgodose medborgarnas önskemål. Har kommunerna ekonomiska, politiska eller andra incitament att hålla nere produktionen av byggrätter? Låter enskilda politiker eller tjänstemän sina personliga preferenser påverka snarare än att se till vad allmänheten vill ha? Vi vet inte. Men frågorna förtjänar att ställas eftersom missmatchningen mellan medborgarnas önskemål och kommunernas leveransförmåga bara fortsätter, år efter år.
Kommunerna har planmonopol och med det kommer både rättigheter och skyldigheter.
Samtidigt har flera nya forskningsrapporter pekat på flera avgörande fördelar med ett ökat småhusbyggande i trä. Det är klimatsmartare än höga 6 vånings flerbostadshus och trädgårdsstäder ger positiva effekter för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Den snabba elektrifieringen av personbilsparken underlättar trädgårdsstädernas vardagsresande. Forskningen kring eventuella positiva effekter av förtätning (så kallade agglomerationseffekter) visar att detta gäller hur arbetsplatserna lokaliseras, inte hur hushållen bor.
Staten bör gripa in och stötta kommunernas arbete med råd, stöd och direktiv för att öka deras förmåga att möta medborgarnas efterfrågan på småhus i bostadsplaneringen (där till exempel implementering av nationella digitala system är avgörande). Kommunerna har planmonopol och med det kommer både rättigheter och skyldigheter. Ska vi få till stånd ett ökat byggande – därtill ett byggande som människor har möjlighet och vilja att efterfråga – så är det kommunerna som förfogar över de viktigaste verktygen.