SOMMARKRÖNIKA | Kan beteendeekonomisk forskning bidra till att förstå den bostadspolitiska debatten bättre? Det frågar sig Johan Braw, vd Sölvesborgshem i en av sommarens krönikor på Bostadspolitik.se.
Trots var sitt Nobelpris i ekonomi refereras det sällan till Daniel Kahneman och Richard Thaler i svensk bostadspolitisk debatt. Enligt dem finns det irrationella men likväl systematiska och förutsebara mänskliga beteenden, som kraftigt avviker från nationalekonomins grundantaganden – och det skulle kunna vara intressant för debatten.
Daniel Kahnemans ”Tänka snabbt, långsamt” har jag läst tidigare, återkommit till uppslagsvis, och läste den nyligen igen, och några andra böcker i rättsekonomi, och kom då in på Richard Thaler som tilldelades 2017 års Nobelpris i ekonomi för sin forskning inom just beteendeekonomi. Jag kan varmt rekommendera hans bok ”Beslut och beteenden” som på ett spänstigt och roande sätt beskriver forskningsframstegen i beteendeekonomi och hur delar av den akademiska ekonomkåren red spärr mot dem.
Ett begrepp jag blev intresserad av i ”Beslut och beteenden” är ”hyperbolic discounting”. Enkelt förklarat handlar detta om att människan är benägen att värdera närtidskonsumtion oproportionerligt högt i förhållande till konsumtion längre fram i tiden: det kallas med modern svenska nutids-bias, men jag föredrar alternativet nutidssnedvridning. (Det gängse ekonomiska sättet att göra en sådan värdering är att diskontera, det vill säga förändra värdet framåt i tiden, med samma procentsats, det vill säga exponentiellt.)
Människan är benägen att värdera närtidskonsumtion oproportionerligt högt i förhållande till konsumtion längre fram i tiden.
En viktig ekonomisk tillgång hos en gissar jag rätt stor del av den svenska befolkningen är de köpoäng de har i olika hyresbostadsköer. Jag säger ekonomisk tillgång, eftersom åtminstone en del av lägenheterna som tilldelas i köerna har hyresnivåer som understiger marknadspris. Att ha köpoäng som gör att man får tillgång till en sådan lägenhet har alltså ett ekonomiskt värde.
Att bostadsköerna är mycket dåliga mått på bostadsbrist (vilket för övrigt också kan kallas efterfrågeöverskott, vilket ger en annan tonalitet) verkar i den svenska bostadsdebatten ha blivit erkänt under de senaste åren: jag är mycket tacksam för det. Men jag intresserar mig ändå för de köandes preferenser: när tackar de ja och när tackar de nej?
Fram till för ett år sedan kunde jag i vårt system se att bara knappt 40 procent tackade ja till lägenhetserbjudande, fastän lägenheten motsvarade deras självvalda kriterier och de hade anmält intresse för just den lägenheten.
För ett år sedan kunde jag i vårt system se att bara knappt 40 procent tackade ja till lägenhetserbjudande.
När jag läste Kahnemans resultat om människans beslutsprocess (prospektteorin) associerade jag detta köbeteende till en generell benägenhet av att avstå risker, förutsatt att alla alternativ inte var dåliga. Jag drog helt enkelt slutsatsen att de som avstod att anmäla intresse, eller som tackade nej till erbjudande efter att ha de dessförinnan anmält intresse, hade ett bra boende idag, att de osäkra nackdelarna (till exempel grannar) med den nya erbjudna lägenheten ledde till minskat intresse – och att köande inte vill förlora den viktiga ekonomiska tillgången köpoäng genom att tacka ja till denna lägenhet.
Benägenheten att inte ens anmäla intresse för lägenhet som motsvarar ens preferenser kan naturligtvis handla om att köandet är en form av sparande eller försäkring.
När jag nu läst Thaler förefaller det mig som att förlustaversion och nutidssnedvridning är två kognitiva krafter som arbetar åt olika håll. Detta säger jag egentligen inte som argument mot någon av dem, utan mer som en fascinerande fråga som jag kommer att försöka förstå mer. Att beakta beteendeekonomisk forskning tror jag hur som helst kan leda till att den bostadspolitiska debatten tar ett mognadssteg till.