Non-Plan och den globala staden

 

KRÖNIKA | Städer har varit den enskilt mest framgångsrika institution som existerat både för social interaktion och som ren affärsmodell ända sedan den industriella revolutionen startade för 250 år sedan. Coronapandemin utgör inget hot mot det, skriver Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia.

En av de självklara frågorna under coronapandemin är vad som kommer att hända med städerna. Spekulationerna yr vilt och en av de vanligaste tankarna är att epidemin ska bli början på någon sorts come back för landsbygden, när både distansarbete och oro för globala pandemier brer ut sig i spåren av epidemin.

Själv har jag svårt att tro på den hypotesen, av det enkla skälet att städer varit den enskilt mest framgångsrika institution som existerat både för social interaktion och som ren affärsmodell ända sedan den industriella revolutionen startade för 250 år sedan. Hela den långa perioden har sett rader av epidemier, krig, naturkatastrofer och allehanda tänkbara kriser. Under tiden har företag blomstrat och gått under och nationer och imperier fallit samman. Det enda som fortsatt växa är städer, rakt igenom hela epoken. Inte minst därför är det intressant att reflektera över vad som utmärker den globaliserade stadstyp som nu utmanas.

Sättet städer växer har alltid förändrats. Man kan jämföra det marknadsorienterade sättet som de brittiska städerna växte på under 1800-talet med det starkt planerade sätt som Paris och andra europeiska städer sedan växte efter att baron Haussmann introducerade den epokgörande stadsplaneringen med boulevarder. Det blev genombrottet för den planerade modellen som sedan fortsatte att utvecklas med funktionalismen och modernismen under hela 1900-talet.

Sättet städer växer har alltid förändrats.

Det är i det sammanhanget jag tänker att effekterna av coronapandemin kan bli riktigt intressanta, för mot det planerade idealet fanns alltid en motrörelse som först av allt blev mest synlig i Förenta staterna. I de stora snabbväxande städer som frodades där under första halvan av 1900-talet växte en utspridd och anarkistisk stadstyp fram. De bästa exemplen på den hittar man i Detroit, Los Angeles eller San Francisco/Silicon Valley som på var sitt sätt fortfarande demonstrerar de problem stadstypen har.

Den anarkistiska stadstypen hade i motsats till modernismen ingen egentlig ideologi, men från och med slutet av 1960-talet började allt fler arkitekter, geografer och planerare att skriva positivt om de möjligheter den amerikanska stadstypen innebar. Mycket stor praktisk betydelse fick en uppmärksammad artikel som skrevs av fyra framträdande brittiska akademiker och debattörer i tidskriften New Society våren 1969. Artikeln ”Non-plan: An experiment in freedom” var en hård uppgörelse med den redan då starkt kritiserade modernistiska planeringsideologin och förespråkade ett radikalt experiment: att planeringsfria utvecklingszoner skapades runt om i landet där planering i traditionell mening bannlystes: ”The right approach is to take the plunge into heterogenity: to seize on a few appropriate zones in the country, which are subject to a characteristic range of pressures, and use them as launch-pads for Non-Plan”.

I motsats till nästan allt annat som skrivs fick artikeln en oerhörd betydelse i 1970- och 80-talens Storbritannien. Den påverkade starkt den högerliberala krets som fanns kring Margaret Thatcher och ledde där direkt fram till ideologin att skapa särskilda Enterprise Zones i nedkörda före detta industri- och hamnområden. Ett av de första praktiska exemplen på den dynamik det kunde släppa fram blev sedan London Docklands, där utvecklingen snabbt satte mycket hög fart.

Såväl urbaniseringen, arkitekturen och bejakandet av konsumtionssamhället har utmanat allt vad god smak, traditionell moral och rättvisetänkande heter.

I artikeln från 1969 skrev författarna att ”masskonsumtionens samhälle har så här långt bara synts i pop-kulturen och dess kommersialisering. Något som karaktäriserar den är dess frenetiska tempo och det snabba åldrande för dess uttrycksformer”. Samma fenomen karaktäriserar de zoner som efter 1980 blev mer eller mindre planeringsfria zoner. I omstrukturerade eller nyskapade områden som Isle of Dogs är arkitektonisk extravagans och ohämmad ekonomi de tydligaste dragen i de nya globaliserade stadslandskapen. En liknande återbildning av de klassiska städerna och omstrukturering av deras omgivningar blev globaliseringens mest framträdande drag. Ett nästan ohämmat stadsbyggande har på bara några decennier kommit att dominera urbaniseringen runt om i världen. I Sverige har Stockholm varit den tydligaste delen av den förändringen.

Självklart har det här varit en mycket provocerande utveckling. Såväl urbaniseringen, arkitekturen och bejakandet av konsumtionssamhället har utmanat allt vad god smak, traditionell moral och rättvisetänkande heter. Där ligger också den verkliga utmaningen mot den snabba urbaniseringen och dess uttrycksformer. Coronan kan i det sammanhanget få stor betydelse om den fungerar som en katalysator för handelskrig och andra tendenser som verkar i riktning mot större nationell slutenhet.

Men epidemin blir i så fall bara en del av reaktionen mot fyra decennier som sannolikt varit de som sett den mest genomgripande förändringen av alla de 250 åren av industrialisering. Det var under de decennierna som det som tidigare mest varit ett europeiskt och nordamerikanskt ekonomiskt fenomen verkligen blev globalt, och på ett väldigt fascinerade sätt blev de tydligaste symbolerna för globaliseringen och de förfallande industrierna som den lämnade efter sig – tillsammans med de skyskrapor som dessutom ofta byggdes på samma ruiner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.