Miljöpartiet saknar trovärdighet i bostadspolitiken

 

LEDARE | Miljöpartiet visar gärna upp att de gör rätt analys när det gäller de bostadspolitiska problemen i Sverige, men åtgärderna uteblir och den interna politikutvecklingen lämnas över till en offentlig utredare, skriver Annika Miscevic, public affairs ansvarig Veidekke Sverige.   

Regeringen har tillsatt en utredning om en social bostadspolitik som ska hjälpa fler in på bostadsmarknaden. Karolina Skog (Mp) har utsetts till ensam utredare och det fick min kollega Lennart Weiss att konstatera i förra veckans ledare att nu har Socialdemokraterna definitivt övergivit bostadspolitiken och lämnat över alla viktiga funktioner till Miljöpartiet. Jag kan bara hålla med.

I söndags skrev bostadsminister Per Bolund en debattartikel tillsammans med Miljöpartiets bostadspolitiske talesperson Emma Hult i Aftonbladet med rubriken ”Ny egnahemsrörelse mot trångboddheten”, där skribenterna gör korrekta beskrivningar av svårigheterna för exempelvis unga att ta sig in på bostadsmarknaden, men landar i förslag som riktar sig mot helt andra målgrupper som drömmer om en andra ”grön våg”. Behovet av en social bostadspolitisk utredning har aldrig varit så tydligt.

Boverket presenterade årets resultat av Bostadsmarknadsenkäten förra veckan. Antalet kommuner som uppger att det råder brist på bostäder i deras kommuner minskar för andra året i rad och uppgår nu till 212 stycken. Hela 66 kommuner anger att bostadsmarknaden är i balans.

Särskilt svår är situationen för nyanlända.

Trots att antalet nya bostäder ökat och problemen minskat så är det fortfarande vissa grupper som har svårigheter att tillgodose sitt bostadsbehov. Det gäller i princip alla som är nya på bostadsmarknaden som till exempel unga, studenter och nyanlända, men det handlar även om personer med funktionsnedsättningar och äldre som vill eller behöver byta bostad.

Särskilt svår är situationen för nyanlända. De har svag förankring på såväl arbetsmarknaden som bostadsmarknaden och tvingas ofta acceptera otrygga, undermåliga bostäder, ofullständiga kontrakt och oskäliga hyror. Ändå sjunker antalet hyreskontrakt med kommunerna som hyrs ut i andra hand med stöd av socialtjänstlagen.

Men tillbaka till Miljöpartiet och behovet av en samlad bostadspolitik med fokus på sociala reformer. Vad har de åstadkommit so far? Per Bolund som bostadsminister och finansmarknadsminister har abdikerat den första rollen till fördel för den andre, genom att ihärdigt argumentera för såväl höga KALP-kalkyler som skärpta amorteringskrav. I landets tätorter agerar partiet ofta som stoppkloss för markanvändning som skulle kunna leda till fler (stort efterfrågade) småhusområden.

Istället drömmer de sig tillbaka till 1900-talets början.

Istället drömmer de sig tillbaka till 1900-talets början, där människor lämnar trånga städer för att arbeta på distans från landsbygden med hjälp av statliga lån. De klär sin vision med ord som får oss att tro att detta är reformer för människor som inte är förankrade på bostadsmarknaden eller för den delen på arbetsmarknaden. Det är ohederligt argumenterat och visar på total oförståelse för människor behov.

Om Miljöpartiet hade menat allvar, hade de enkelt kunnat vända sig till den redan förda politiken och avskaffat andra amorteringskravet, tittat på instegslån för unga och skapat rörlighet på befintlig marknad. Men det hade å andra sidan krävt ett politikutvecklingsarbete inom paritet, som man nu istället lägger på en offentlig utredare.

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Den mest uppenbara reformen borde vara att ta bort hyresregleringen helt. Fri hyressättning.
    Då kommer det att byggas så mycket hyreshus som folket är beredda att betala hyra för. Kommer inte att gå att tala om bostadsbrist mer.

    Och det blir hög hyra på attraktiva adresser och låg hyra på oattraktiva.

    Frågan för solidariska människor blir då hur man löser hyresfrågan för en del människor som de vill vara solidariska med.
    Här frigörs nu en mängd olika möjligheter i och med att solidariska människor själva kan bestämma.

    En möjlighet är att (S) och kanske (V) startar Solidariska BostadsFonden. Till vilken solidariska människor frivilligt betalar varje månad och fonden kan dela ut hyressubventioner till behövande.

    Om man tycker det där med frivilligt låter jobbigt kan man ju öka medlemsavgifterna och låta en del av partikassan gå till fonden.

    Det kan uppstå andra initiativ också. Sverigedemokraterna umgås väl med folkhemstankar. De får då starta Svenska BostadsFonden istället. Där behövande med svenska anfädrer i minst 4 generationer kan få subventionerad hyra.

    Fler initiativ lär uppstå. Så behövande lär inte ha några problem med hyran. Däremot så kanske folk inte kan räkna med att få hyran subventionerad på de mest attraktiva adresserna. Har man svårigheter med ekonomin får man vidta lite egna åtgärder också.

    Och på detta sätt kan även stat och kommun minska anställda som frigörs får produktivt arbete i privat sektor. Och man slipper även fundera över tillväxthämmande regleringar.

    Det är win win för alla.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.