REPLIK | När människor riskerar att förlora sitt jobb blir de extra försiktiga med konsumtion och investeringar, vilket i regel leder till minskad efterfrågan och sjunkande bostadspriser. Det menar Maria Pleiborn, senior rådgivare och bostadsmarknadsexpert på WSP i en replik på Ulf Perbos krönika från 14 maj med titeln ”Det blir ingen kris på bostadsmarknaden”.
Vi är inne i en kris, en kris som inte uppstått på grund av problem inom ekonomi, investeringar eller efterfrågan. En kris som har sin grund i en pandemi, alltså en hälsokris. Krisen fortplantade sig dock till stora delar av samhället i och med nedstängning och försiktighetsåtgärder som snabbt påverkade efterfrågan och investeringsviljan.
I Sverige har vi än så länge sett svaga effekter på bostadsmarknad och byggande. De bolag jag haft kontakt med säger att det rullar på hyfsat än så länge, men med en tydlig nedgång jämfört med början på året, då vi hade en hel del positiva signaler från marknaden. Så ska vi nöja oss så?
Det är alldeles för tidigt att ropa Hej!
Nej, menar jag. Det är alldeles för tidigt att ropa Hej. Ulf Perbo jämför i sin krönika den här krisen med 1990-talskrisen. Det kan man göra och komma till ungefär de slutsatser som Perbo gör. Andra jämför helst med finanskrisen 2008–2009 – kanske beroende på att det är den enda kris de varit med om. Den krisen hade sin speciella agenda och kunde hanteras relativt snabbt. Men det är, precis som Perbo också skriver, svårt att jämföra med tidigare kriser. Men vissa saker vet vi.
Det är framför allt den sista punkten i Perbos resonemang som haltar. Av två skäl: Det första gäller sysselsättningen och det andra gäller krisens långsiktiga kostnader.
Vi vet att både efterfrågan på bostadsmarknaden och bostadsbyggandet drabbas när sysselsättningen viker och när människor känner sig osäkra på sin förankring på arbetsmarknaden. Våra modeller, som vi inte använder nu utan i stället gör scenarier, visar på kraftiga effekter av sysselsättningsutvecklingen på byggandet och varseltal på bostadsprisernas utveckling. Nu ser vi just att denna utvecklingen är i det närmaste explosiv.
Stockholms sysselsättning kan minska med 82 000 arbetstillfällen.
När människor riskerar att förlora sitt jobb blir de extra försiktiga med konsumtion och investeringar. När IT-kraschen dabbade oss efter år 2000 hände precis detta i Stockholmsregionen (som i princip var den enda regionen med denna typ av tjänstenäringar – IT och finans). Det är inte ofta vi sett ett sysselsättningstapp i Stockholmsregionen men det gjorde vi då. Folk flyttade i allt högre utsträckning också ut från regionen. Det resulterade i att efterfrågan dämpades och bostadspriserna sjönk och låg sedan på en lägre nivå under flera år. Bostadsinvesteringarna i regionen sjönk också. Nu visar WSP:s beräkningar till Tillväxverket att Stockholms sysselsättning kan minska med 82 000 arbetstillfällen – i medelscenariot!
Vi ser nu en lång rad med åtgärder från samhällets sida för att dämpa verkningarna av pandemin. Bara kosttidspermitteringarna beräknas nu kosta staten 95 miljarder kronor. Vi kommer att öka vår skuldbörda kraftigt. Det är sannolikt inget stort bekymmer och var har ett mycket gott utgångsläge. Men vi kommer att vilja komma tillbaka till bättre budgetsiffror efter några år. Det kommer att kosta! Därför är det min uppfattning att den här krisen kommer att leva kvar hos oss under flera år och definitivt drabba både bostadsbyggandet och bostadsmarknaden i stort.