LEDARE | I Sverige har vi goda offentliga finanser tack vare budgetregler som infördes efter 1990-talets kriser och för att alla regeringar sedan dess i allt väsentligt varit ansvarsfulla. Därför både kan och ska vi ösa på – men med måtta. Skattebetalarnas pengar är inte oändliga och det kommer en vardag efter krisen, skriver Stefan Attefall.
Nu talar alla om behovet av massiva offentliga insatser för att rädda företag och hushåll från de ekonomiska effekterna av coronakrisen. Centralbanker och regeringar släpper nu alla tyglar och öser ut likviditet och offentliga låne- och stödprogram.
Denna kris är sådan att tidigare budgetregler inte längre gäller. Men när kraven blir gränslösa, att inga självrisker ska finnas, att allt ska subventioneras till 100 procent av staten, måste vi kanske besinna oss lite.
Det mest fåniga i sammanhanget är väl att slopa trängselskatten i Stockholm för att underlätta för arbetskraftspendlare. Eller att 100 procent av hyrorna ska bekostas av skattebetalarna och fastighetsägarna ska inte behöva ta något som helst medfinansieringsansvar.
Skattebetalarnas pengar är inte oändliga och det kommer en vardag efter krisen.
I Sverige har vi goda offentliga finanser tack vare budgetregler som infördes efter 1990-talets kriser och för att alla regeringar sedan dess i allt väsentligt varit ansvarsfulla. Därför både kan och ska vi ösa på – men med måtta. Skattebetalarnas pengar är inte oändliga och det kommer en vardag efter krisen.
Om länder som redan innan skuldkrisen var mycket högt skuldsatta nu skuldsätter sig oerhört mycket mer, och banker som mådde dåligt redan innan krisen får ännu sämre finansiell stabilitet, så kommer ekonomiska efterverkningar. Världen blir kanske också mer nationalistisk, handeln begränsas och samarbeten avbryts istället för att stärkas. Kanske kommer inflationen tillbaka? Om det sker måttligt är det väl nästan av godo. Men skenar den iväg skapas nya problem. Om banker går omkull eller stater brakar samman, får vi riktigt långvariga och mycket allvarliga ekonomiska problem. Coronakrisen är mycket allvarlig, men post-coronakrisen kan bli värre.
En sak är säker, investeringar i fastigheter håller alltid över tid. Och på det temat resonerar veckans krönikör Hans Lind som förespråkar en statlig medfinansiering i en svensk variant av social housing.
Glad påsk!
Nja, att ta bort idiotin med trängselskatt borde ha varit det första man gjort. Då hade man minskat ned smittspridningen i kollektivtrafiken. Det är en stor smittspridare. Och kostar samhället mycket pga all sjukfrånvaro.
Men jag håller med om det orimliga i att skattebetalare skulle betala 100% av några hyror. Ägare och anställda bör rimligen dela på bördan. 50% lön vid permittering borde gälla. Anställda gör inget men får iaf halva lönen. Ägarna betalar fast inget görs. Och staten får in mindre skatt. Alla förlorar lite.
Att betala mat och boende på halva lönen bör inte vara ett problem.
I grunden får vi det vi betalar för. Och folk lär inte vilja betala mer för några nämnvärda förändringar. Då lär i så fall dessa förändringar ske med tvång. Och hämmar vi oss nationalism och anti-globalism så lär asien växa på vår bekostnad. Tror vi det skall ske är det rätta att köpa aktier i asiatiska företag.
Varför inte bara ta bort hyresregleringen och låta folk frivilligt betala för ”social housing”. Finns ju många som är solidariska. Iaf säger dom det.
Kan ju vara offentligt vilka som betalar och hur mycket. Då får dom ju credit.