Bör vi oroa oss för bolånen?

LEDARE | Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke, om Coronakrisens effekter på samhällsekonomin och vad det kommer att innebära för enskilda bolånetagare. Han står fast vid förra veckans slutsatser om att det politiska systemet kommer att bestå provet.  

Vid det här laget har nog insikten sjunkit in hos de flesta av oss. Coronakrisen har på bara några veckor totalt ritat om den ekonomiska kartan och vart det hela kommer att sluta är det ännu för tidigt att sia om. Efter veckans tredje svenska krispaket och det närmast astronomiska åtgärdspaketet i USA (20 000 mdr SEK) står jag dock fast vid slutsatserna från förra veckans ledare. Det politiska systemet kommer att bestå provet.

De åtgärder som vi redan sett mot det finansiella systemet, industrin och nu senast mot de mindre företagen kommer snart att följas av ytterligare insatser, inte minst i form av direktstöd till hushållen. Regeringen förstår att en kommande omstart av ekonomin kräver att i grunden livskraftiga företag överlever och att människor har pengar till hyran och sina grundläggande livsförnödenheter.

Men finns det inte en risk att bolånen blir tuvan som stjälper hela lasset? Frågan aktualiserades i veckan av Louise Andrén Meiton, nyhetschef på SVD Näringsliv, som i en krönika tisdag den 24 mars skrev att ”högbelånade svenska hushåll med rörliga boräntor får inte drabbas av en räntechock” och målade upp ett scenario av 1990-talskaraktär. Tanken är alltså att högbelånade hushåll skulle kunna drivas från hus och hem till följd av stigande räntor och på så sätt sätta igång en negativ spiral. Låt oss pröva resonemanget.

För det första, är andelen ”högbelånade hushåll” så många att de utgör en systemrisk? Av Finansinspektionens egna bolånerapporter framgår det att varje år görs cirka 150 000 transaktioner. Andelen hushåll med nytagna lån utgör en mindre del. Kan de tänkas vara tillräckligt många för att utgöra en systemrisk? Och är de verkligen så skuldsatta som debatten antyder? Den genomsnittliga belåningsgraden på nytagna lån ligger strax över 60 procent och på hela stocken under 50 procent.

Det kanske är okänt för många men faktum är att endast fyra (4) procent av de svenska hushållen har ett bolån över tre miljoner kronor. Flertalet av dessa hushåll finns i Stockholmsområdet, bland hushåll med hög utbildning och mycket goda inkomster.

I takt med att faktabilden klarnat, har också Finansinspektionen ändrat sin grundläggande argumentation, något som framgick av en intervju med dess chefsekonom Henric Braconier i SvD den 18 februari: ”Det är inte aggregatet som är det viktigaste utan att antalet riktigt högt skuldsatta hushåll ska minska…”. Uttalandet visar att FI i praktiken backat från sina tidigare alarmistiska uttalanden och numer snarare betraktar detta som en konsumentskyddsfråga. Men systemrisk? Knappast. All tillgänglig statistik visar att hushållen har fullt tillfredsställande säkerheter för sina lån.

För det andra: talar något för att den korta räntan skulle rusa i detta skede? Det är ett scenario som är väldigt svårt att se. Tvärtom signalerar världens riksbanker med de amerikanska (FED) och europeiska (ECB) centralbankerna i spetsen att penningpolitiken kommer att bli än mer expansiv.

När den pågående dramatiken blåst över talar allt för att det precis som förr är marknaden för säkerställda obligationer (bostadsobligationer) som först kommer att kvickna till och skälet stavas de oerhört låga riskerna i hushållssektorn. När det gäller hushållen är jag mer bekymrad över de hushåll som tvingats in i synnerligen dyra nyproducerade hyresrätter. De kan få rejäla problem och därmed också några av deras fastighetsägare. Men systemrisk? Inte särskilt sannolikt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.