KRÖNIKA | De ständiga debatterna om arkitekturens utformning, processerna kring bygglov och klagomålen över förslumning handlar ytterst om dynamiken mellan själva fysiken och det psykologiska, skriver Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör på Sydöstran i veckans krönika.
En sak vi lärt oss de senaste åren är att skilja på bostad och boende. Själva kåken, eller samlingen av fastigheter, är en sak, men det liv som sedan utvecklas på denna plattform är något annat.
Insiktsfulla säger därför att ”vårt uppdrag är inte bara att leverera en nyckel till ett färdigbyggt hus, utan också ett ställe som folk kan leva i. Eller: ”Vi bygger inte bara hus, vi bygger samhälle.”
Några har dragit slutsatsen att den enda lösningen är att låta folk bygga själva, efter sin egen håg. Ofta landar det i uppfattningen att människor helst vill bo i ett eget hus, helst med asfalterad uppfart till garaget OCH en lummig trädgård.
Andra pekar på att folk samtidigt som de drömmer om den egna lilla kojan och täppan tenderar att söka sig till storstadens brus – och föredrar den urbana livsstilen så till den milda grad att de är beredda att lägga miljoner på projektet.
Richard Sennetts senaste bok, ”Den öppna staden. En etik för byggande och boende” (Daidalos 2019) inspirerar mycket till att tänka kring detta.
”Det går inte att bygga någonting rakt av det krokiga virke som människan är gjord av”
Sennett utgår från två franska begrepp – ”ville” och ”cité” – där det förra är själva staden i stort och det senare livet i den mindre gemenskapen med grannar och annat folk som passerar förbi. Husen och livet, skulle vi kunna sammanfatta det, starkt förenklat.
Frågan är då vad som ska vara bestämmande när vi bygger. De ständiga debatterna om arkitekturens utformning, processerna kring bygglov och klagomålen över förslumning handlar ytterst om dynamiken mellan själva fysiken och det psykologiska.
Sennett citerar Immanuel Kant som 1784 hävdade att ”det går inte att bygga någonting rakt av det krokiga virke som människan är gjord av”. Och frågan är om den fysiska utformningen av städerna kan räta ut människorna? Kan vi exempelvis lära oss att leva i stora städer med många olika slags människor, kulturer, åsikter, etniska grupper och dramatiska skillnader i levnadsstandard, sida vid sida?
Mångfalden är ofta något som vi bejakar och toleransen gentemot andra predikas ständigt, samtidigt som vi vet att det ingår i människors ”krokighet” att söka sig till sina gelikar.
Går det att kombinera den öppna staden med vår sociala böjelse att bilda grupper? Sennett skriver:
”Man kan tycka att det öppna samhällets liberala värden passar väl in på städer som rymmer många olika slags människor. Men återigen, ett öppet samhälle borde vara mer jämlikt och demokratiskt än vad de flesta städer är idag – välstånd och makt borde fördelas över hela samhällskroppen i stället för att koncentreras i dess topp.”
Samhällsvarelsen drabbas av olust och i värsta fall av kollaps om den inte utvecklas harmoniskt
Sennett utgår här från ett organiskt tänkande, att staden är en plats för en kollektiv varelse, där de olika kroppsdelarna måste hänga ihop, samtidigt som staden i sig inbjuder till att dessa ska utvecklas i olika riktning.
Samhällsvarelsen drabbas av olust och i värsta fall av kollaps om den inte utvecklas harmoniskt, menar han tydligen. Samtidigt är det omöjligt att åstadkomma en sådan balans så länge de olika atomerna i samhällskroppen ska ha frihet att själva finna sin bana. En frihet som staden erbjuder, till skillnad från livet i klanen eller byn.
Kanske är Sennett här inne på den stora politiska fråga som allt mer diskuteras idag. Nämligen hur vi i vårt ultraindividualistiska samhälle ska kunna upprätthålla någon slags grundläggande samhällsgemenskap. Inte minst i kristider.
För alla som är intresserad av bostäder är det förstås självklart att huset också ger oss ett liv. Det kommer nog inte att dröja innan den politiska diskussionen återupptäcker betydelsen av att bygga bostäder som ger folk möjlighet att odla sin trädgård. Var och en för sig, men ändå tillsammans.