Ju större stad, desto mer gott och ont (det gäller även smittor)

 

KRÖNIKA | Vi är benägna att tro att egenskaper skalar linjärt – när de i själva verket kan skala sub- eller superlinjärt. Det finns således stor risk för tankefel, skriver Johan Braw, vd Sölvesborgshem, efter att han har läst Skala av Geoffrey West.

Städer är inte så komplicerade som man kan tro: i själva verket har de mycket gemensamt med organismer. Och städer av olika karaktär och storlek är inte heller särskilt olika varandra – de har bara olika skala i sina egenskaper.

Att det finns så generella kvantitativa lagar för städer är en ny insikt för mig, efter att alltså ha läst Skala av Geoffrey West, teoretisk fysiker från Storbritannien, men verksam i Santa Fe.

”I sin mest elementära form avser skalning helt enkelt hur ett system reagerar när det ändrar storlek”, skriver West.

En av de viktigaste lärdomarna i boken är denna: vi är benägna att tro att egenskaper skalar linjärt – när de i själva verket kan skala sub- eller superlinjärt; således stor risk för tankefel.

Jag ska i den här texten framför allt resonera kring Wests teori om skalning av städer, men för att förstå detta behöver man känna till bakgrunden om skalning av organismer. Olika organismer har enligt West nämligen påfallande lika egenskaper, som dock har olika skala – som inte är linjär. Ju större organism, desto lägre metabolisk hastighet och desto längre livslängd. ”Skalningslagen är emellertid icke-linjär och säger att den metaboliska hastigheten inte fördubblas utan i själva verket ökar med 75 procent, vilket representerar en besparing med hela 25 procent vid varje fördubbling av storleken.”

”En stads infrastruktur (som gatulängder, elkablar, vattenledningar och antalet bensinstationer), som en funktion av befolkningsstorlek, skalas på samma sätt, oavsett om det är i USA, Kina, Japan, Europa eller Latinamerika. Liksom i biologi skalas dessa storheter sublinjärt med storleken och uppvisar en systematisk skalfördel, men med en exponent av 0,85 istället för 0,75.”

Att med en sådan precision kunna identifiera en så generell princip för städers infrastrukturbehov är i sin tur en mycket stor prestation. West återger en del statistiska arbeten till stöd för sin och andras slutsatser.

Ju större befolkning en stad har, desto effektivare teknisk infrastruktur.

Det han också visar är att även mänskliga aktiviteter skalas. ”Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att de (städer, anm.) dessutom är skalade socioekonomiska varianter av varandra. Socioekonomiska storheter som löner, rikedom, patent, AIDS-fall, våldsbrott och skolor … skalas även de med befolkningsstorleken men med den superlinjära (dvs större än 1) exponenten 1,15.”

Ju större befolkning en stad har, desto effektivare teknisk infrastruktur och desto mer mänskliga aktiviteter, mer än linjärt, och dessa aktiviteter är både goda och onda.

Envart kommunalråd som alltså vill öka befolkningen bör alltså ställa sig frågan, om det för att få denna högre grad av restauranger och patent också är värt priset i form av högre grad av brottslighet och smittspridning. Och gärna räkna lite på det – 0,85 respektive 1,15.

Geoffrey West är artigt skarp mot de vetenskapsområden som handlar om städer. ”Nästan alla teorier om staden är till stor del kvalitativa, främst utarbetade från fokuserade studier av specifika städer eller grupper av städer, kompletterade med narrativer, anekdoter och intuition.”

Han vill att städer ska kunna förstås med mer kvantitativ vetenskaplig precision: ”att använda skala som ett kraftfullt verktyg för att öppna ett fönster mot utvecklingen av ett kvantitativt konceptuellt integrerat systemiskt ramverk för att förstå städer”.

Viktigt för läsaren att notera är att skalningslagarna enligt West ”gäller mellan städer inom samma nationella urbana system”. Det vill säga, jag kan inte dra skalningsslutsatser genom att jämföra Sölvesborg med en dubbelt så stor stad i Nigeria eller Japan.

Jag är alltså mycket, mycket imponerad av Wests tänkande och hans teser, och de belägg med data han åberopar. Icke desto mindre: några invändningar har jag.

”Intelligenta och äregiriga människor lockas till städer.”

Han är generellt noga med att redovisa stöd för eller åtminstone argumentera kring påståenden han gör. Det förekommer ändå ett och annat övertramp, med formuleringar som att ”intelligenta och äregiriga människor lockas till städer” och ”i stor utsträckning är vi anmärkningsvärt likartade i vår biologiska och sociala organisation och dynamik”. Det är sådana summariska och kategoriska utsagor som används en masse i Stadens triumf (Edward Glaser), utan stöd, vilket jag inte påpekar som beröm.

En stor fråga för mig är emellertid denna: jag förstår att en stad har socioekonomiska skalfördelar – och nackdelar – i takt med större storlek. Samtidigt menar West att en stads infrastrukturs sublinjära skalning har en direkt motsvarighet i dess socioekonomiska superlinjära skalning (”Infrastrukturens och energiförbrukningens sublinjaritet står i exakt omvänt förhållande till den socioekonomiska aktivitetens superlinjaritet.”). Det bör om jag förstår saken rätt leda till att en stads superlinjära skalning av socioekonomiska aktiviteter kan nås antingen genom befolkningstillväxt genom exploaterande expansion över ytan – eller genom att öka densiteten i staden. Den sistnämnda skulle kunna ske genom förtätningsprojekt, det vill säga nybyggnation, men också genom att boendetätheten ökar, till exempel genom legala reformer inom området hyressättning som ökar boendetätheten. Det skulle – om jag förstått honom rätt – kunna innebära att en stads exploaterande expansion över ytan skulle kunna öka befolkningen men sänka densiteten – och då relativt minska de socioekonomiska aktiviteterna och därmed den ekonomiska verkningsgraden! Här hade jag önskat att West utvecklat sitt resonemang mer.

Ju fler personer inom samma yta, desto fler personer har varje person kontakt med.

Vad är det som gör att städers kommers och för all del brottslighet ökar superlinjärt med storlek? West menar att detta är svårt att besvara, men gör ett antagande om att konnektiviteten mellan individer optimeras. Ju fler personer inom samma yta, desto fler personer har varje person kontakt med, men inte så mycket som man skulle kunna tro! Vi har inte fler bekantskaper i absoluta tal (den bekanta siffran 150 nämns, kanske beror den på en begränsning i neocortex, menar West), men variationen inom dessa 150 är större i städer – en ökad specialisering i våra relationer, skulle man kunna säga. En sådan specialisering sker inom företagande (vilket driver produktivitet i sig) men förefaller enligt West också finnas inom relationer. Här skulle jag dock vilja ställa frågan om informationsunderskott och geografiska avstånd inom städer.

Teoretiskt sett är ju New York en stad med stort utbud av olika sociala kluster, men informationsunderskott och geografiska avstånd bör som jag ser det kunna sätta en del praktiska gränser. Just geografiska begränsningar avseende sociala relationer i storstäder borde kunna identifieras med analys av mobiltelefonitrafik. West nämner i och för sig tid och rum som begränsningar, men en fråga som hade kunnat ställas är om Marchettis konstant hade kunnat ha en motsvarighet även inom den grupp av 150 som människan har kapacitet att ha relationer med.

Den här texten skrivs färdigt den 16 mars 2020 och i veckan har regeringar beslutat om ingripande åtgärder. Jag läste Skala första gången i februari 2020 och snabbt därefter en gång till. När Corona-virusets spridning började ta fart kom jag att tänka på Wests teori. Om den alltså stämmer, bör som jag ser det åtgärderna mot Corona inom ett land vara olika ingripande, beroende på platsers befolkningsstorlek. Ju större stad, desto strängare åtgärder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.