Tack till Kasper Salinjuryn!

 

DEBATT | Modernismen har nu haft 90 år på sig att leverera den ”nya stad” som skulle byggas för den ”nya människan” som Le Corbusier fantiserade om. Någon gång borde våra politiker våga säga att nu får det vara nog med nostalgisk betongbrutalism, skriver Jerker Söderlind, arkitekt och journalist, Stadsliv AB.

Sveriges Arkitekters jury för Kasper Salinpriset har gjort demokratin och det svenska folket en stor tjänst. Genom att ge arkitektsveriges finaste utmärkelse, till ett av de mest vedervärdiga nybyggda projekten i Sverige, råder det numera inget tvivel: Sveriges Arkitekter är en välorganiserad fiende till skönhet, trivsel, humanism, demokrati och vanligt folkvett.

På denna punkt har jag således rakt motsatt uppfattning till Bostadspolitik.se:s Lennart Weiss, som i Bopodden den 13 mars menade att juryn för Kasper Salinpriset med denna utnämning ”gjort ett rejält självmål”. Nej, Lennart, detta var precis vad byggsverige behövde!

Priset till betonghögen i Göteborg, med en ovanligt klantig stadsplaneidé, är ett tydligt bevis på att dagens arkitektelit utgör en självutnämnd samling verklighetsfrånvända personer vars härjningar i svenska städer inte längre bör tolereras av folkvalda politiker. Jag hoppas att Lennart inte tar illa vid sig, bara för att vi har en något olika syn på denna fråga. Det är OK att göra som man säger i Amerika: ”Agree to disagree”.

Den 4 juni 1940 manade Winston Churchill i ett berömt tal till motstånd mot det nazistiska tyranniet. Större delen av världens länder behärskades då av olika former av diktaturer. Istället för att inleda förhandlingar om separatfred med Hitler, vilket många i det engelska parlamentet önskade, stod Churchill upp för den västerländska demokratin. Det är förvisso sant att samtal och dialog i regel är att föredra framför öppen konflikt. Men när det gäller totalitära ideologier som kommunism, nazism, modernism och fascism finns det faktiskt en gräns.

Kasper Salinjuryn har i år på ett förtjänstfullt sätt tydliggjort att denna gräns numera är nådd och överskriden. Att försöka diskutera trivsel, skönhet och mänsklig miljö med Sveriges Arkitekters ledande personer är faktiskt lika fruktlöst som att försöka diskutera Bibelns källmaterial med anhängare av Jehovas Vittnen. Men till skillnad från Jehovas Vittnen, som ofta i grunden är snälla och välmenande människor, uttrycker sig Sveriges Arkitekters ordförande Tatjana Joksimović (och en av ledamöterna i Kasper Salinjuryn, Joakim Lyth) så här i en artikel i Göteborgs-Posten den 11 mars i år:

Vivas stränga estetik gillas inte av alla och det har vi full respekt för. Husen knyter an till modernistisk stil och människors åsikt påverkas givetvis av om det är en stil som tilltalar en eller inte. Bortom rena tyckanden – som ju alla har rätt att ha – finns arkitektoniska kvaliteter som kan vara bra eller dåliga i alla stilar. Det handlar om ljus, skala och material till exempel. Den som utgår från att de kvaliteterna enbart finns i arkitektur byggd före 1910 har inte tittat ordentligt.”

Det finns många människor som dagligen tvingas ”titta” på den ”stränga estetiken” från miljonprogrammets och nutidens byggande.

Jahaja. På vilket sätt visar arkitekterna ”respekt” för att den ”stränga estetik” som denna kopia av Kumlabunkern (eller annat valfritt fängelse från 1960-talet) inte gillas av ”alla”? Om det fanns någon ”respekt” för personer som inte genomgått motsvarigheten till fem års Bibel- eller Koranskola (alltså systematiserad hjärntvätt på så kallade arkitektskolor) skulle den här sortens byggnader över huvud taget inte uppföras. Sedan kan man ju undra vad kommentaren om att folk inte har ”tittat ordentligt” egentligen syftar på. Det finns många människor som dagligen tvingas ”titta” på den ”stränga estetiken” från miljonprogrammets och nutidens byggande. Seriöst, kära jury för Kasper Salinpriset, har ni pratat med era närmaste om detta? Jag menar era barn, mostrar, föräldrar, kusiner och syskon? Vad säger de om er ”stränga estetik”?

Någon gång borde våra politiker våga säga att nu får det vara nog med nostalgisk betongbrutalism. För de arkitekter som själva önskar bosätta sig i byggnader med ”sträng estetik” är Sverige ett rent Schlaraffenland. Det finns minst en miljon bostäder med ”sträng estetik” att välja på. Och fler blir det, med dagens hyllande av betongbrutalistiska projekt inspirerade av det sovjetiska 1960-talet. Räcker inte det?

Någon gång borde våra politiker våga säga att nu får det vara nog med nostalgisk betongbrutalism.

Modernismen har nu haft 90 år på sig att leverera den ”nya stad” som skulle byggas för den ”nya människan” som fascistsympatisören Le Corbusier fantiserade om. Jag menar: låt oss en gång för alla erkänna att experimentet lyckats och att patienten avlidit. I klartext: arkitekt- och planerarkåren lyckades från 1930-talet och framåt att få politiker att besluta om att riva stora delar av landets stadskärnors vackra stadsmiljö och uppföra nya segregerade och bilberoende bostadsområden långt ute i granskogen.

Det är i sig en tragik att modernismens totalitära ideologi har gått segrande fram under 90 år. Från utplånandet av den av arbetarbyggda kåkstaden Hagalund i Solna med som mest 6 000 invånare som under 1970-talet ersattes av åtta blåa 14 våningar höga skivhus med idag knappt 9 000 invånare. Fram till nu, då bostadsrättsföreningen Vivas betongdystopi 2019 av Kasper Salinjuryn hyllas med följande snömosiga formulering:

Platsens krävande förutsättningar vänds genom skicklig volymbehandling till en tillgång där privat och offentligt ordnas och binds samman genom sekvenser av välgestaltade, överraskande rumsupplevelser, såväl inne som ute. ”

Jag menar att föreningarna Yimby (Yes in My Back Yard) och AU (Arkitekturupproret) bör kritiseras för en alltför överslätande och ibland även förstående inställning till modernismens företrädare. Kasper Salinjuryn utgör idag de facto den mest elitistiska delen av den elit av arkitekter, planerare och landskapsplanerare, som utgör högt räknat cirka 2 promille av den svenska befolkningen.

Demokratins försvarare har i många fall hemfallit åt försiktighet.

Summering. Det brukar sägas att ansvaret för de totalitära ideologiernas seger (främst under 1900-talet) inte bara kan skyllas på de totalitära aktörerna. Demokratins försvarare har i många fall hemfallit åt försiktighet, försök till dialog med och anpassning till sina motståndares maktanspråk. ”Peace in our time” är det kanske mest kända exemplet på undfallenhet (Neville Chamberlain).

Resultatet av årets Kasper Salinpris bör rimligen vara att frontlinjerna äntligen kan rätas ut. Det handlar om:

1) Antingen modernismens fortsatta terrorangrepp på människors livsmiljö.

eller

2) En renässans för demokrati, trivsel och en arkitektur och stadsplanering som uppskattas av de 99,8 procent av befolkningen som inte är utbildade arkitekter.

Som avslutning vill jag citera den östtyske författaren Bertolt Brechts dikt efter det misslyckade upprorsförsöket i Östberlin 1953. Dikten heter ”Lösningen” och går så här:

Efter upproret den 17 juni lät sekreteraren i författarförbundet utdela flygblad i Stalinallén, på vilka stod att läsa att folket förverkat regeringens förtroende och endast genom fördubblat arbete kunde återerövra det. Vore det då trots allt inte enklare att regeringen upplöste folket och valde ett annat.”

Kasper Salinjuryn består av fyra personer. Dessa är Beate Hölmebakk, Joakim Lyth, Karin Milles, Johan Oscarson. Sekreterare i juryn heter Tove Dumon Wallsten.

Till er fem vill jag säga: ”It ain´t over ´till the fat lady sings”.

Eller som Winston Churchill kanske hade uttryckt det, om han fortfarande varit bland oss:

“We shall fight modernism on the beaches, we shall fight in the social medias, we shall fight in the political assemblies, we shall fight in the educational fields and in the destroyed streets of our cities, we shall fight in the hills of  lost hope; we shall never surrender”.

6 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Väl skrivet, dock underskattar du antalet människor som inte är hjärntvättade SAR-medlemmar: vi utgör överslagsmässigt 99,9986% av Sveriges befolkning.

  2. Instämmer helt. Grå betongbyggen måste få ett slut. Tror ingen av de arkitekter som förespråkar dessa fulbyggen själva bor i dem. Hur får vi stadsplaneringsnämderna att avslå dessa byggare????

  3. Befriande att du tar ut svängarna, med både humor och stort allvar. Jag säger i flera avseenden samma sak på mina seminarier, men jag kommer att våga vara tuffare och knycka några av dina formuleringar. En fantastisk artikel! Vi måste alla sprida den vidare!

  4. Imponerande bra analys i snärtig textförpackning!
    Håller helt med om liknelsen med Chamberlains totalt misslyckade eftergiftspolitik gentmot Hitler.
    Vi måste bli tuffare i vår argumentering mot bunkerkramarna!

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.