LEDARE | I går lyckade oppositionen ena Finansutskottet i ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma till riksdagen med en samlad utvärdering av vilka effekter kreditrestriktionerna som amorteringskraven och bolånetaket har haft. Överraskande, skriver Lennart Weiss i veckans ledare.
I samband med regeringens byggsamtal med branschen den 19 februari tog jag tillfället i akt att ställa ett par direkta frågor till Finansmarknadsminister Per Bolund: har Regeringskansliet gjort en analys av de långsiktiga villkoren för bostadsfinansieringen och har man gjort en egen, självständig analys av konsekvenserna av införda kreditrestriktioner?
Bakgrunden till frågorna är välkända. Bostadsbyggande är beroende av en fungerande kreditmarknad. Det gäller både för hushåll och företag. Baserat på SCB-statistik kan man snabbt räkna ut att om det ska byggas av 500 000 bostäder de närmaste 7–10 åren krävs cirka 2 000 mdr SEK i finansiering. Även med rimliga krav på eget kapital är det uppenbart att det mesta måste lånas. Här finns en uppenbar målkonflikt som de politiskt ansvariga hittills inte lyckats klara ut.
Å ena sidan säger regeringen att den önskar ett handslag för ökat bostadsbyggande. Därmed måste hushåll och företag kunna finansiera dessa investeringar. På den punkten spelar det ingen roll om det ska byggas bostadsrätter, villor eller hyresbostäder. Å andra sidan har regeringen valt att acceptera de kreditrestriktioner som Finansinspektionen och Riksbanken drivit igenom. Det får ett antal konsekvenser. Den allvarligaste är fördelnings- och generationspolitisk. Ju mer eget kapital (sparande) som krävs, desto högre trösklar drabbar ungdomar och andra kapitalsvaga grupper.
Ett nytt bolån prövas också mot en kalkylränta på 7–8 procent, plus amorteringskrav på 2–3 procent. I en nollinflationsekonomi ger detta en kalkylmässig realränta på cirka 10 procent vilket innebär att den som vill låna till en bostad måste ha mycket höga inkomster. Trots att det idag finns en uppsjö av analyser som belyser konsekvenserna har regeringen med stöd av Finansinspektionen hittills förhållit sig kallsinnig.
Vad svarade då Bolund? ”Vi ser målkonflikten”, ett svar som uppfattades välvilligt, även om det saknade konkretion. Det allmänna intrycket var ändå att regeringen hade lyssnat och nu avsåg att ta initiativet i bostadsdebatten. Om regeringen menar allvar måste man i så fall starta med ovanstående två frågor. Men här ser det ut som att man redan missat en chans. I samband med stabilitetsrådets extra sammanträde i torsdags klargjorde Bolund att ”ändrade bolånetak och amorteringskrav är möjliga åtgärder” som svar på den rådande finansiella oron men tillade att ”det är Finansinspektionen som avgör det”.
Det var ett nedslående besked som ger intryck av att det fortsatt är Erik Thedéen som sitter vid ratten. Men så igår hände något överraskande. Från Finansutskottet kom ett enigt tillkännagivande om att ”regeringen bör återkomma till riksdagen med en samlad utvärdering av vilka effekter makrotillsynsåtgärder som amorteringskraven och bolånetaket har haft på kreditgivningen.” Utskottet anser också ”att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder för hur villkoren för förstagångsköparna på bostadsmarknaden kan förbättras, till exempel när gäller de krav som bankerna ställer på olika typer av hushåll.”
Den enda rimliga slutsatsen är att januaripartierna (C & L) till slut tröttnat på passiviteten och valde därför att göra gemensam sak med övriga partier. För S och Mp var alternativet att stödja hemställan eller att lida ett genant nederlag. Men faktum kvarstår. Med detta har oppositionen gripit initiativet. Och därmed ökar trycket på Bolund och Magdalena Andersson att agera. Fortsättning följer.