Johan Braw, vd på Sölvesborgshem och krönikör på bostadspolitik.se, har läst Erik Åsbrinks biografi om Gunnar Sträng och ställer sig nu frågande till hur förespråkare av hyresnivåer under marknadsnivå, samtidigt kan anse att bostadsbrist ska undvikas – då bostadsbrist är en helt logisk följd av underprissättning.
Bland den bästa managementlitteraturen är som jag ser det biografier. Förstå mig rätt: inget är så praktiskt som en bra teori, men enligt min enkla mening innehåller managementböcker som regel mestadels banala teoribildningar.
Att förena bra teoribildning med praktikerns upparbetade erfarenhet är naturligtvis idealet och för att förstå svensk hyresbostadsmarknad kan historiska perspektiv vara till nytta, även på individnivå.
Så mycket starkare blir en biografi i det avseendet när författaren är synnerligen kvalificerad: biografin om finansminister Gunnar Sträng är författad av finansminister Erik Åsbrink. De litterära kvaliteterna drabbas inte alls.
Den här artikeln kommer att handla om de bostadspolitiska inslagen i Åsbrinks bok. De handlar delvis om Sträng, något mer om Åsbrinks egna analyser.
”Sträng var till sin läggning mera reglerare än ekonom.”
En central formulering är denna: ”Sträng var till sin läggning mera reglerare än ekonom. Han präglades av åren som folkhushållningsminister, där själva essensen i arbetet var att sätta marknadskrafterna och prismekanismen ur spel genom regleringar.” Förra året läste jag Dick Harrissons biografi om Tage Erlander, och det slår mig att de båda förvisso inte var så angelägna om statligt ägda bolag en masse, men att de inte såg marknadsekonomins fördelar och potential i förhållande till andra former av ekonomi. Jag gissar att dagens finansminister har en annan syn, låt vara att marknadsekonomin behöver ha välfungerande legala strukturer och att det finns välfärdsambitioner som det allmänna behöver trygga.
1942 infördes hyresreglering. ”Det var en av många regleringar som infördes av samlingsregeringen för att möta de påfrestningar som kriget innebar för den svenska folkhushållningen.”
Högerledaren Gösta Bagges sa när detta skedde: ”Ger ni er in på det här, så kommer ni aldrig ur det.” Bagges ord var enligt Åsbrink ”något patetiska”, men Bagge fick rätt och ”han har fortfarande rätt – mer än 75 år senare”.
”Ger ni er in på det här, så kommer ni aldrig ur det.”
Nåväl, på den tiden var Sträng inte medlem i regeringen. Intressant är att när propositionen som baserades på idén om miljonprogrammet behandlades i riksdagen 1965, menade Folkpartiet att det behövdes 1,1 miljoner bostäder och Högerpartiet å sin sida hävdade 1,5 miljoner. Liknande budgivningar förefaller ha förekommit mellan partierna även på 1970-talet och här tror jag ha lärt mig något nytt genom Åsbrinks bok: att den svenska bostadspolitiken inte enbart formats genom socialdemokraternas ambitioner om folkhemmet, utan också genom en konkurrenssituation med några andra partier.
Själv fascineras jag alltid av breda tal, såsom en miljon bostäder på tio år. Jag osäkrar inte någon revolver, men mitt kritiska tänkande.
Åsbrink formulerar sig kristallklart om bostadsbrist. ”Att bostadsbristen bestod på vissa orter är egentligen en självklarhet. Om man håller priset (hyran) under marknadsnivå, så uppkommer ett efterfrågeöverskott eller, med andra ord, bostadsbrist.” Jag ska inte förhäva mig men kan väl ändå notera att jag för egen del resonerat om detta, men efter att ha läst detta klarläggande, menar jag att följande fråga bör ställas till dem som är motståndare till marknadspris på hyresbostäder: är inte efterfrågeöverskott eller om man så vill bostadsbrist per definition en logisk – men kanske acceptabel – konsekvens av underprissättning?
”Socialdemokraterna hade i grunden samma inställning: hyresregleringen skulle i likhet med andra krigstida regleringar avvecklas.”
Efter kriget avvecklades de flesta regleringarna och Högerpartiet och Folkpartiet drev på för att avveckla även hyresregleringen. ”Socialdemokraterna hade i grunden samma inställning: hyresregleringen skulle i likhet med andra krigstida regleringar avvecklas.” Här skulle jag gärna sett att Åsbrink förtydligat med vad Socialdemokraterna å sin sida ville ersätta hyresregleringen med.
I mitten av 1960-talet var det så aktuellt med att lägga en proposition om att avveckla hyresregleringen. En viktig fråga var naturligtvis hur värdeökningseffekter hos fastighetsägarna skulle hanteras skattemässigt. Olika opinionstaktiska överväganden ledde till att propositionen helt lämnade skatteeffekterna därhän. ”Folkpartiledaren Bertil Ohlin, som i många år förordat att hyresregleringen skulle avvecklas, trädde nu in på scenen”, skriver Åsbrink. Att fastighetsägarnas vinstökning inte kom det allmänna till del var fördelningspolitiskt oansvarigt, menade Ohlin. ”Sträng blev upprörd över vad han uppfattade som en taktisk manöver av Bertil Ohlin. Han ringde upp Tage Erlander, som var på besök i Helsingfors, och föreslog att propositionen skulle dras tillbaka. Så blev det också.”
Vad Åsbrink härefter skriver, får också kallas kristallklart. ”Hyresregleringen finns kvar än idag … Det har skett förändringar. 1975 ersattes den statliga hyresregleringen av den så kallade bruksvärdesprincipen. Det har efterhand skett en uppmjukning av hyreskontrollen. Sträng taget är hyrorna inte reglerade. Men det finns en förhandlingsordning, som i praktiken leder till att hyrorna hålls under marknadsnivå. Det är den enda av andra världskrigets regleringar, låt vara modifierad, som finns kvar ännu idag. Sedan krigsslutet 1945 har man försökt att bygga bort bostadsbristen. Det har inte lyckats.”
”Om man förespråkar hyresnivåer under marknadsnivå, bör man principiellt sett medge att en del biverkningar följer.”
Som alltid när ett befintligt systems brister tas upp, kan dessa påpekanden implicit komma att tolkas som att påpekaren förespråkar ett annat system. Jag vill i det här sammanhanget betona att jag inte anser mig som förespråkare av varken dagens rådande system eller något annat; det är som jag ser det en politisk fråga som jag som tjänstemän i sölvesborgarnas tjänst inte vill uttrycka någon uppfattning om. Icke desto mindre menar jag att effekter av det rådande systemet ska kunna tas upp av mig och diskuteras i sak.
Jag menar att om man förespråkar hyresnivåer under marknadsnivå, bör man principiellt sett medge att en del biverkningar följer. Sådana biverkningar kan vara köbildningar och behov av kontroll och straff – men de kan förvisso anses acceptabla i förhållande till alternativet. Att förespråka hyresnivåer under marknadsnivå och samtidigt principiellt anse att efterfrågeöverskott eller, om man så vill, bostadsbrist i sig är icke önskvärt, går som jag ser det inte att förena. (Det kan naturligtvis finnas samhällsskadlig bostadsbrist, men efterfrågeöverskott eller, om man så vill, bostadsbrist, är per definition inte tecken på det.)
En kontrafaktisk fråga jag tar med mig är denna: om Sträng hade haft is i magen när Ohlin gjorde sitt utspel, hur hade svensk hyresbostadsmarknad sett ut idag?
Efterfrågeöverskott går väl att bota på andra sätt?
Jag fascineras över att vissa förespråkare för marknadshyror med sådan emfas försöker få den svenska modellen med förhandlade hyror att framstå som något onaturligt.
Varför inte förespråka fri lönesättning? Sänk de ”reglerade” lönerna rejält så har vi ju löst problemet med efterfrågeöverskott…
Det skulle de flesta tycka vore ett absurt förslag, men det skulle ju faktiskt ge samma effekt som marknadshyror!
Det som behövs är ett överskott på rimligt prissatta bostäder.