KRÖNIKA | De längsta kötiderna på Stockholms bostadshyresmarknad har under senare år legat kring 30 år och uppåt. Den person med längst kötid 2019 hade väntat 35 år och 8 månader. Är det mest rättvist att fördela genom kö? Det undrar Fredrik Kopsch, universitetslektor i fastighetsrätt på Lund Universitet, i veckans krönika.
Att politiker lägger sig i prissättningen av diverse varor och tjänster kan resultera i ett antal problematiska effekter. Om priset sätts lägre än det marknadsmässiga priset kommer fler människor att efterfråga mer än vad som bjuds ut. Eftersom det vid det nu gällande (reglerade och lägre) priset finns fler än en köpare behöver vi göra någon typ av urval mellan dem.
Exempel på urvalsmetoder kan innefatta vänskapskorruption och nepotism – får jag fördela varan ger jag hellre till någon vän eller släkting. Vi kan också förvänta oss att det uppstår en svart marknad, där varan eller tjänsten handlas till ett pris som ligger närmare dess jämviktspris. En annan inte ovanlig fördelningsmetod är kötid.
Vi kan också förvänta oss att det uppstår en svart marknad.
I Sverige tillämpas kötid som fördelningsmodell för både hyresbostäder och skolplatser i attraktiva skolor, där söktrycket är stort. För hyreslägenheter gäller som bekant inte någon fri prissättning och för skolplatser har vi förbud mot avgifter. Samtidigt är det ofrånkomligt att vi ser skillnader i kvalitet mellan bostäder och bostadsområden, såväl som mellan olika skolor. I det senare fallet kan vi sträva efter att alla skolor ska vara likformiga, men all variation är sannolikt omöjlig att eliminera.
Men blir utfallet verkligen rättvist när vi fördelar genom kötid? För att svara på den frågan behöver jag först förtydliga vad jag lägger i begreppet rättvist. Vi föreställer oss att i avsaknaden av prisreglering skulle den aktuella varan i stort fördelas efter inkomster, och eftersom inkomster inte är jämnt fördelade skulle den aktuella varan inte heller bli jämnt fördelad (mot detta kan invändas att inkomster inte är det enda som avgör människors konsumtion, men det besparar jag er här). En sådan fördelning kan vi mycket väl uppfatta som orättvis.
Ingrepp i prisbilden (för både hyresbostäder och skolplatser) motiveras inte sällan av att inkomster inte ska tillåtas styra fördelningen av så viktiga varor och tjänster i någon större utsträckning. Att ta ett steg från en marknad där dessa fördelas efter inkomster kan då uppfattas som mer rättvist. Det kan också motiveras på ett närliggande sätt, att det motverkar segregation. Om inte inkomst tydligt används för att sortera människor i bostadsområden och skolor, borde ju den inkomstberoende segregationen motverkas?
Det blir här viktigt att kötid, och möjlighet att samla på sig kötid antingen genom möjligheter att vänta eller genom tillgång till planerande föräldrar som ställer en i kö, inte korrelerar med inkomst (eller andra socioekonomiska faktorer). Men kan vi verkligen förvänta oss det?
Missar man att ställa sitt barn i kö under hens första 24 levnadstimmar ser chanserna små ut.
Populära friskolor i Stockholm har under flera år sett antalet köande barn öka. Eftersom att man inte kan ställa sig i kö om man inte finns (läs ännu inte fötts) kan det bli avgörande vilken tid på året man föds. Är man förutseende nog föds man med fördel i januari, ett decemberbarn gör sig inte besvär att anmäla sig till kön. Carlssons skola, en av de mer populära, gick för ett antal år sedan över till att fördela beroende på tiden som gått mellan att ett barns personnummer utfärdas och det att föräldrarna ställde barnet i kö.
Missar man att ställa sitt barn i kö under hens första 24 levnadstimmar ser chanserna små ut. Är det sannolikt att företrädesvis föräldrar med låga inkomster, eller föräldrar som nyligen invandrat till Sverige, är de som är så här förutseende? Naturligtvis inte. Vad som är mer sannolikt är att det är precis tvärtom, att sådana föräldrar typiskt sett har högre inkomster, högre utbildning och i även i andra dimensioner tillhör socioekonomisk starka grupper.
Tror vi att det skiljer sig på bostadshyresmarknaden? De längsta kötiderna på Stockholms bostadshyresmarknad har under senare år legat kring 30 år och uppåt. Den person med längst kötid 2019 hade väntat 35 år och 8 månader. Hen ställde sig alltså i kö ungefär samtidigt som jag föddes. Mina jämnåriga och andra som föddes tidigt 80-tal och framåt, står alltså helt chanslösa mot dem som hade möjlighet att ställa sig i kö när vi inte fanns.
De längsta kötiderna på Stockholms bostadshyresmarknad har under senare år legat kring 30 år och uppåt.
För närvarande måste man vara fyllda 18 för att få ställa sig i bostadskö. Är man under 40 bör man inte räkna med att kunna flytta in i de mer attraktiva lägenheterna i Stockholms innerstad. Lägenheter går att få med kortare kötider. Företrädesvis rör det sig om lägenheter i ytterförorter och/eller nyproducerade lägenheter med högre hyror.
Vi kan återigen ställa oss frågan. Är det sannolikt att de som ställde sig i kö i början av 80-talet och fortfarande står kvar tillhör socioekonomiskt svaga grupper? Finns det många nyanlända i den här gruppen? Inte alls. Det är istället sannolikt så att de som ställde sig i kö för längesen tillhör socioekonomiskt starkare grupper som dessutom haft möjlighet att bo i ägda bostäder (för någonstans måste man bo i 35 år) vilka de nu sannolikt kunnat sälja med god förtjänst.
Det är svårt att argumentera för att kötid är ett rättvist sätt att fördela något av värde, jämfört med pris som fördelning. Istället riskerar vi en situation där de som mycket väl hade kunnat betala för den bättre produkten nu slipper.
Om vi ska reglera priser på politisk väg i syfte att exempelvis motverka segregation vore det smakfullt om vi också såg till att de prisreglerade varorna fördelades på ett sätt vi uppfattar som önskvärt, det vill säga på ett sätt som minskar segregation. Ett sätt framåt, för både skolplatser och hyresbostäder skulle kunna vara att överge kötid till förmån för lotterier. Det är osannolikt att sådan skulle resultera i en mer orättvis fördelning.