Guldkalven: mötesplatserna på torgen

 

KRÖNIKA | Vad fyller mötesplatsen för funktion och varför tycker så många samhällsplanerare att de är viktiga, trots att de inte har utvärderats? Och varför presumeras möten vara uteslutande bra? I veckans krönika utmanar Johan Braw, vd på Sölvesborgshem, den rådande diskursen av våra mötesplatser.   

I kristendomen, judendomen och islam ingår berättelsen om guldkalven. I längtan efter en gud, och i Moses frånvaro, skapade israeliterna under ökenvandringen av sina egna smycken en egen gud, en guldkalv, som de kunde tillbe. När guldkalven var skapad, ropade de: detta är den gud, som har fört oss ut ur Egypten.

Detta får man kalla en rejäl projicering: att tillskriva ett föremål så avgörande egenskaper. Som jag ska diskutera i den här krönikan, finns tendenser till liknande i svensk samhällsbyggnadsbransch idag. De arrangerade mötesplatserna på torgen är den gud som sägs främja innovation, social hållbarhet, demokrati, motverka ensamhet.

Jag har varit verksam i kommun- och samhällsbyggnadsbranschen sedan 2004. Jag har också ansträngt mig ganska mycket för att hålla mig à jour med vad som varit på gång på andra platser än de jag arbetat på. Det här inlägget handlar inte om de kommuner jag arbetat i, utan om vilka allmänna intryck jag fått under åren.

Vissa saker har ändrat sig under de här åren. Den arabiska våren och sociala medier är kanske de största fenomenen – båda mycket baserade på mobilt internet. Ja, jag menar att arabiska våren inte hade skett utan mobilt internet.

Mötesplatserna har varit så populära, att de såvitt jag märkt aldrig ifrågasatts.

Något som varit mer beständigt är dock samhällbyggnadsbranschens preferens för det som kallas mötesplatser, och då menar jag i detta sammanhang mötesplatser på allmän plats. Det innebär att jag här inte avser kommersiella mötesplatser, som butiker, restauranger etc. Jag menar, för att vara riktigt konkret, bara arrangerade mötesplatser som finns på torg. Kanske ännu mer konkret: icke-kommersiella sittytor på torg.

Med samhällsbyggnadsbranschen menar jag inte bara kommuner, utan också fastighetsägare, byggföretag, arkitekter, och andra specialister däromkring.

Mötesplatserna har varit så populära, att de såvitt jag märkt aldrig ifrågasatts eller för den delen utvärderats särskilt frekvent. Rapporter har säkert skrivits, men gärna utifrån metropolers perspektiv, och gärna med beaktande av de mest framgångsrika exemplen, och jag är inte säker på att alternativkostnader heller beaktats i dessa utvärderingar.

Utvärderingar hade varit på sin plats: förväntningarna på mötesplatserna har nämligen varit mycket stora. Mötesplatserna har sagts vara demokratiska, skapa förutsättningar för samtal med nya människor, social hållbarhet, för innovation, ja till och med oväntade möten har sagts vara en nytta med dem.

Mötesplatserna har sagts vara demokratiska, skapa förutsättningar för samtal med nya människor.

Jag har nu inga data på detta, men jag skulle ändå tro att det finns en viss tveksamhet hos de flesta inför att en okänd person söker kontakt med en på allmän plats, i synnerhet om det sker efter mörkrets inbrott.

Att mötesplatserna blir samlingsplatser för ungdomar eller missbrukare, som med rätt eller orätt av andra upplevs som otrygghetsgenererande, vågar jag dock påstå är ganska vanligt förekommande.

Jag läste detta angående Länsstyrelsens i Stockholm rapport om medborgarnas upplevelse av trygghet: ”De sammanhang och platser där flest upplever rädsla och otrygghet är i centrala Stockholm, i samband med resa i kollektivtrafiken och på gator och torg.” (Jag har nu inte mer detaljerade uppgifter om denna undersökningsmetod, men att de centrala torgen skulle vara mer otrygga än de perifera förvånar mig faktiskt lite.)

I feministisk stadsplaneringsdiskussion sägs till och med kaféer med uteserveringar ibland vara suboptimerande, eftersom de skapar möjlighet till kontroll av större ytor.

Hur som helst, desto mer vanligt tror jag emellertid är att det inte sker några möten alls. Torgets ursprungliga funktion i stadsplaneringen var om jag inte är helt felinformerad kommers, brandbekämpning och offentliga möten. Idag är kommersen i allt väsentligt inomhus, de offentliga mötena likaså eller online och brandbekämpningen professionaliserad.

Idag är kommersen i allt väsentligt inomhus, de offentliga mötena likaså eller online och brandbekämpningen professionaliserad.

Mången kommunal näringslivschef och handelsutvecklare gör stora ansträngningar för att fylla torgen med liv och rörelse, eller för att minska risken för oönskade möten på kvällar.

Ändå fortsätter mötesplatserna att tillskrivas så avgörande egenskaper. Ändå är utvärderingar av mötesplatserna sällsynta.

Jag har inför skrivandet av den här krönikan tagit upp mina frågor på Twitter och fått bra diskussioner och lästips. Tack ni, som berikat mig. Det har såvitt jag förstått gjorts en och annan utvärdering, och problematiserande utifrån så kallad normkritik och några mindre önskade aktiviteter på torg har också begrundats. Det är bra. Jag får väl dock säga att tilltron till arrangerade mötesplatser på torg förefaller vara rätt väl etablerad ändå.

Jag läste till exempel i de ganska aktuella planhandlingarna angående Rymdtorget i Bergsjön att mötesplats och möten presumeras vara ord med rent positiv innebörd. Då kan det nämnas att Rymdtorget haft en hel del bekymmer med kriminalitet, och kriminalitet i sig innebär i de flesta fall också möten.

När väktarnas skyddsombud stoppade deras ronderingar på torget, började bolagets ledningsgrupp och stadsdelens personal att göra det istället.

Jag skickade ett utkast av den här texten till en kontakt på GöteborgsLokaler: bolaget äger fastigheten i vilken Rymdtorget ligger. Det är stora ansträngningar som ligger bakom att utvecklingen för Rymdtorget kunnat vändas. När väktarnas skyddsombud stoppade deras ronderingar på torget, började bolagets ledningsgrupp och stadsdelens personal att göra det istället. Tack och lov utmanades de inte mer skarpt. Noggranna bakgrundskontroller, uppsägning av lokalhyresgäst på grund av vandel, ihärdigt samarbete med socialtjänst och polis är några av metoderna som används för att få mötesplatsen in på den smala vägen igen. Andra metoder: stärka skötsamma aktörer, och evenemang för att stärka torgets identitet.

Jag hyser den största respekt för dessa ansträngningar.

Jag vill också ställa den kanske besvärliga frågan, om det inte hade varit bättre om inte torget funnits alls. Ja, sysslolöshet, segregation, kriminalitet är naturligtvis de egentliga problemen, men så länge de finns, bör vi förhålla oss till dem.

Är kejsaren naken? Är mötesplatserna på allmän plats meningslösa, eller till och med rätt dåliga? Varför fortsätter stadsplaneringsbranschen att skapa mötesplatser, utan att ha utvärderat dem tidigare, och utan att ifrågasätta om de verkligen skapar nytta, netto? (Ett 51–49-netto är i och för sig inte tillräckligt heller, tycker jag.) Varför presumeras möten vara uteslutande bra?

Är kejsaren naken?

Jag tror att ett bekymmer utöver brist på utvärdering, är försanthållandet i branschen att alla möten är positiva. Det bygger kanske på en optimistisk och lovvärd ambition att alltid tro gott om människan. På så sätt handlar stadsplanering om människosyn.

Men utöver en del försanthållanden lider samhällsbyggnadsbranschen också av brist på utvärderingsvilja. Dessa två brister hänger ihop. Därför menar jag att en fråga alltid bör ställas, när en ny mötesplats på allmän plats planeras:  Vilka positiva och negativa möten förväntas ske på denna mötesplats?

Det finns naturligtvis fantastiska mötesexempel på allmänna platser som är mötesplatser. Jag såg för länge sedan ett frieri i juletid, med mycket folk som blev vittnen till vad som hände, vid en enorm gran vid Rockefeller Center i New York.

Icke desto mindre: att förvänta sig att alla möten alltid är positiva är enligt min enkla mening djärvt. Det påminner nästan mer om förväntningarna på en guldkalv.

Ska vi undvika att skapa nya mötesplatser? Det låter onekligen radikalt, nästan dystopiskt, det ska erkänt bli.

Kanske är en åtgärd på torg med för mycket oönskade möten helt enkelt att ta bort alla sittytor.

Jag skulle nog inte gå så långt, men om vi kan börja med att utvärdera det som redan gjorts och om vi kan fastställa att möten kan vara både bra och dåliga, har vi enligt min mening kommit en bit på vägen. (En del mötesplatser kanske därför aldrig kommer att skapas.)

Det gäller inte bara Times Square, det gäller även Rymdtorget i Bergsjön.

Även det abstrakta bör ju kunna formuleras konkret och när det gäller icke-kommersiella mötesplatser på torg, har detta slagit mig: att sitta kan vara ett sätt att manifestera ägande av en plats. Kanske är en åtgärd på torg med för mycket oönskade möten helt enkelt att ta bort alla sittytor.

Ett monument, som föreställer en guldkalv och som kallas Mötesplats, det kan jag redan nu tillstyrka, oavsett vilket torget är. Utan sittytor.

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Stadens mötesplatser är pauser från alla gator. För att fungera ska de vara laddade med uttryck av hög kvalitet; arkitektur, skulptur, caféer, växtbäddar, vatten, blommor, träd, eld, med platser för umgänge och lek. Stadens lust att skapa rika rum är ett uttryck för glädje, hopp och tydlig önskan om att alla ska må gott.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.