KRÖNIKA | Vi måste förstå att folk bryr sig mycket om sin närmiljö och inse att det spelar roll hur det ser ut. Det menar Matilda Bäcklund som är arkitekt MSA på Maestrale Arkitektur AB i veckans krönika, där hon också efterlyser ett nationellt, icke-vinstdrivande program för infill-projekt.
I nödens tid 1917 fick arkitekt Gunnar Asplund uppdraget av Stockholms stadsfullmäktige att rita två bostadskvarter för de allra mest utsatta, vid korsningen Ringvägen-Skånegatan (nuvarande Hallandsgatan). Kvarteren hette Stativet och Tumstocken och var ett av flera samtida projekt med nödbostäder som uppfördes utan vinstsyfte.
Den materiella standarden i Stativet och Tumstocken var inte hög. Däremot var dessa 2-våningslängor i trä med tegeltak utformade med stor omsorg och även om de låg i utkanten av kvartersstaden så var området etablerat. Det fanns ett sammanhang av liv och rörelse. Stativet och Tumstocken var ett infill-projekt.
Ett lyckat infill-projekt är integrerat i sitt sammanhang utan att för den skull assimilera sig. Det tillför och får tillbaka av sin omgivning som växelverkan i en sund relation.
Integrerad. Smälter in. Bra på relationer.
Det låter som någon som beskriver en social person. Om infill-projekt är sociala i ordets rätta bemärkelse, är det den typen av projekt vi skall ha i en strategi för att råda bot på bostadsbristen och den strukturella hemlösheten.
För en strategi behövs. Enligt Veidekkes rapport ”Från nyanländ till hemlös” har hemlösheten ökat markant. Bara i Malmö har den ökat med 253 procent sedan 2015 och kostar nu cirka 600 miljoner kronor om året. Det kan man bygga ganska många bostäder för. Låt oss bara inte göra om misstagen med miljonprogrammets stadsplanering.
Vad hindrar nya infill-projekt?
I Sverige stöter infill-projekt ofta på motstånd, i synnerhet när det krävs en ny detaljplan. Eftersom processen är tidskrävande vill den som bekostar bygget smida medan järnet är varmt och försöker pressa in så mycket som möjligt. Ofta förståeligt med tanke på markpriser, dyr markanpassning och en mängd andra krav, men det leder ofta till en ond cirkel av överklaganden. Då tar det ännu längre tid, blir ännu dyrare och arkitekturen ännu påvrare. Och fler hinner bli hemlösa.
Några konkreta förslag:
- Initiera ett nationellt, icke-vinstdrivande program för infill-projekt med syfte att hjälpa strukturellt hemlösa.
- Acceptera att folk bryr sig mycket om sin närmiljö. Det spelar roll hur det ser ut. Gör det till ett prestigeprojekt och anlita landets främsta arkitekter så som gjordes 1917, inte arkitekter upphandlade till lägsta pris.
- Gör det lönsamt att bygga lägre hus för att undgå att baxa in mer än vad som gynnar området. Slopa hisskravet upp till tre våningar och kraven på tillgänglig entré om terrängen gör det ekonomiskt orimligt. Detta är särskilt relevant i städer där nästan alla obebyggda tomter är kuperade.
Om projektet sjösattes i morgon skulle de nya bostäderna kunna byggas med tillfälligt bygglov enligt PBL. Det finns likväl stor anledning att förenkla planprocessen för att stimulera infill-projekt generellt. Fördelarna är flera; befintlig infrastruktur utnyttjas mer effektivt, underlag för handel och service ökar och områden växer organiskt. Förhoppningsvis får vi en större mångfald av arkitektur.
Låt oss sy ihop samhället!
Låter det dyrt? Kanske, men vad kostar inte segregationen och de panikåtgärder som nu görs i många kommuner? Stativet och Tumstocken byggdes på 5 månader. Husen var enklare då än nu, å andra sidan har vi effektivare hjälpmedel till förfogande.
Opinionsmätningar visar sedan flera år att många svenskar är rädda för främlingar. Tyvärr finns också en rädsla för att göra fel, för att fatta beslut och ta ansvar, vilket riskerar att leda till misär bland dem som vi initialt ville hjälpa. Man kan inte först sträcka ut handen och sen dra den tillbaka.
Låt oss sy ihop samhället – gärna med infill-projekt!
1 kommentar