Bostaden och vårt behov av hopp

 

KRÖNIKA | I andra änden av centrumbyggnaden i Angered ligger en nedlagd simhall. Finns det något mer spöklikt än en tömd badbassäng? Det undrar Lisa Pelling, utredningschef på Arena idé, och vänder sedan på frågeställningen: Har vi har råd med hopplösheten det kan skapa?

Hopplöshet dödar. Faktiskt bokstavligen.

Folkhälsoforskare blir allt skickligare på att mäta hopplöshet. Ett exempel är en pågående studie vid Linköpings universitet som leds av professor Margareta Kristensson. För drygt tio år sedan fick 1 007 deltagare besvara enkäter och lämna blodprov. De fick också samla saliv hemma så att forskarna kunde mäta hur stresshormonet kortisol varierade över dygnet.

När forskarna gjorde en uppföljning efter tio år var resultatet tydligt: människor med självkänsla och människor som upplever en känsla av sammanhang har en lägre risk att insjukna och dö av folksjukdomen hjärtinfarkt. Detta oberoende av andra faktorer, som fetma och rökning.

Vad har denna forskning med bostadspolitik att göra?

Få saker är så förbundna med hopp som människors bostad och hem. Det är i bostaden vi gör planer för dagen, och för framtiden. Vi inreder med det bästa av oss: vi hänger upp gardiner i favoritmönstret, vi ramar in en bild på en plats vi längtar till och vi sätter upp en underfundig uppmaning om att bli en bättre människa med en magnet på kylskåpsdörren.

Ofta förkroppsligar bostaden våra drömmar. Vi bjuds in på husesyn för att den stolta lägenhetsinnehavaren vill säga ”jag har alltid drömt om en röd soffa, titta så fint det blev”. Här förverkligas drömmen om att kunna inreda barnets rum i älsklingsfärgen. En lekhörna under trappan. En balkong med en efterlängtad blomlåda.

Människor som tvingas bo där de inte trivs, i lägenheter och bostadsområden som har övergivits, är det så konstigt om de tappar hoppet om sitt kvarter, om samhället och om sig själva?

Nu gapar husen tomma, som ett sår mitt i samhället.

Ta de tomma hyreslängorna i bruksorter på dekis i det svenska rostbältet. Flyktingarna som fyllde lägenheterna under ett par år kring 2015 har nu flyttat vidare av samma anledning som alla andra: här finns inte tillräckligt med jobb. Nu gapar husen tomma, som ett sår mitt i samhället. Pizzerians fönster är igentejpade, mataffären nedlagd. Intrycket är en ort som håller på att dö ut.

Men ingen ort är kraftlös. De boendes kraft kan mobiliseras om det finns hopp om att utvecklingen kan vändas. Hoppet är litet, men avgörande är investeringar från det gemensamma. En skateramp eller ett ställe där man kan mecka med bilar så att ungdomar som inte är med i fotbollsföreningen kan göra något meningsfullt. Hoppet kan vara en kommunal servicepunkt: ett postombud och ett ställe där man kan lämna in en spelkupong, hämta ut mediciner eller matkassar från ICA i grannorten.

Ett öde förortscentrum ger samma intryck. En ständig påminnelse om hur samhället dragit sig tillbaka. Där det inte finns någon mataffär, inget ställe där man kan köpa bröd, en liter mjölk eller hämta ut paket, där odlas hopplösheten.

I andra änden av centrumbyggnaden ligger en nedlagd simhall.

Det är kanske ingen slump att en av de skolor som har sämst resultat i hela Sverige, Vättleskolan, ligger precis intill ett sådant centrum. I ena ändan ligger en ensam pizzeria, inklämd mellan Hyresgästföreningens lokal och Bostadsbolaget, som samhällets enda representanter.

I andra änden av centrumbyggnaden ligger en nedlagd simhall. Finns det något mer spöklikt än en tömd badbassäng?

Tänk om Vättleskolan kunde bli Sveriges första med simning på schemat varje dag. En sak vet vi: det skulle göra underverk för skolresultaten, som idag är en av Göteborgs lägsta, inte ens hälften av dem som gick ut nian i våras hade behörighet att läsa vidare på gymnasiet. För att rörelse är så viktigt för vår förmåga att lära oss. Och för att det skulle sända en signal till alla ungar i hela skolan (och deras föräldrar): vi satsar på er, vi hoppas på er.

Men vem har råd att öppna en simhall i dagens läge? Frågan är om vi har råd med hopplösheten.

Ett bostadsområde upplyst av en simhall. Ljuset som speglar sig i vattnet, tjoandet från badande barn. Vilket hopp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.