Det våras för NIMBY och vintras för bostadspolitiken

Foto: Talarforum

När dyker NIMBY-företrädare vanligtvis upp? Och vilka argument är de beväpnade med? Det reder statsvetaren och socialdemokratiska samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggren ut i veckans krönika.  

Jag har under en längre tid studerat hur det där med ”NIMBY” egentligen tar sig uttryck. Vi har ju ingen riktigt bra översättning för denna förkortning av ”Not In My Back Yard” men de flesta vet att det används för att beteckna alla som protesterar mot förändringar av typen byggande av vägar, hus eller andra anläggningar.

NIMBY har luft under vingarna och är ett problem vi bör fundera över.

I korthet brukar argumenten se ut så här, när folk protesterar mot ett bygge:

Lär av miljonprogrammets vedervärdigheter, alla fina gamla hus som revs och förskräckliga statarlängor på tvären som upprättades! Mysiga stadscentra ersattes med ful Domusbetong!

Observera att denna argumentationslinje gärna använder betong som skällsord, nästan i nivå med ”plast”, medan tegel är fint men sällan lovprisas så att den oundvikliga cementen nämns i sammanhanget.

Miljonprogramsargumentet hoppar också över att de flesta bostäder som kläcktes i detta reformprogram var mysiga radhus, denna fantastiska kompromiss mellan lägenhet och villa.

NIMBY-argumenten brukar också begagna sig av den lättargumenterade uppfattningen att ”det behövs mer tid för att eftertanke och förankring”; att det i demokratins namn är nödvändigt att ”lyssna på vad folk säger”; etcetera.

Den som säger emot detta kommer således lätt ut som antidemokrat.

Den som säger emot detta kommer således lätt ut som antidemokrat. Det är också därför som projektmakare idag blivit bättre på att med proaktiviteter försöka kratta manegen för sina byggplaner. Inte minst få in rimliga invändningar och tips, men också se till att ingen kan ställa sig upp och tjuta om att ”vi har inte blivit informerade”.

Dock finns inga garantier för att detta fungerar. Projektkyrkogården är full av skrotade planer som mött sin bane av väl organiserade NIMBY-krigare som alltid klarar av att variera sina argument så att de alltid landar i ett bestämt NEJ.

En skicklig NIMBY-företrädare tvekar inte heller att lyfta fram andra minst lika starka argument som demokrati utgör.

Att hänvisa till vetenskapen är bra; utrotningshotade arter, eller åtminstone sällsynta, eller i värsta fall bara fina; en plats kan behöva skonas från projekt eftersom det skulle kunna tillhöra ”världsarvet”; och om inget annat fungerar, ”tänk på barnen”.

Tänk på barnen!

Det finns utmärkta exempel på att även ett stort fält där en bullrande väg utgör siluetten ändå lyfts fram som en unik miljö och oersättlig vy. En enveten NIMBY-företrädare kan alltid hitta någon aspekt som klargör att ett projekt bör stoppas och förflyttas till någon annan plats.

En NIMBY-argumentation får heller inte glömma de krassa ekonomiska aspekterna. Ett projekt kan exempelvis stoppas därför att det riskerar att skrämma bort turisterna. Och om projektet strävar efter att gynna just besöksnäringen går det att kritisera för att det förstör värdet av befintliga fastigheter, att försvara kulturarvet mot hänsynslösa kommersiella intressen eller att vi måste tänka på kommande generationer.

Och om inte något av detta hjälper går det alltid att kasta in något om miljö, hållbarhet och mänsklighetens överlevnad.

NIMBY-företrädaren har således ett helt artilleri av argument att komma med. Allt kokar slutligen ner till hur en gubbe uttryckte det i Uppsalatidningen UNT när han kritiserade en förtätning av området Eriksberg:

”De kan väl för helvete hitta någon annanstans att bygga!”

Det är förstås lätt att ironisera över NIMBY-krigarnas framfart och vi bör vinnlägga oss om att se till att de tas på allvar och bemöts sakligt, utan att för den tappa motfrågan ”var är detta någon annanstans någonstans”.

Och vi ska inte glömma att just nu är inte huvudproblemet NIMBY-företrädarnas allt mer aktiva framfart, utan snarare får sökas bland de politiska beslutsfattarnas brist på bostadspolitisk hållning.