Regeringen måste sluta se byggande som enda lösningen på bostadsbristen

Dagens bostadspolitik med subventioner till ökat byggande är enkelriktat och bidrar inte till att stötta de som står utanför bostadsmarknaden. Andreas Bergström, tf vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, efterlyser en mer nyanserad debatt om behovet och menar att politiken måste bredda antalet reformer för att ta vara på det befintliga beståndet.

Boverket publicerar återkommande rapporter om behovet av nya bostäder i Sverige. Behovet för de närmaste åren bedöms som betydligt högre än byggtakten. Det låter som att vi ofrånkomligen kommer få en ännu värre bostadsbrist framöver. Men det behöver inte alls vara så.

Vi har redan mycket boyta per person i Sverige – bland de högsta i Europa. Även om befolkningen växer med tio procent, så skulle vi fortfarande ha en yta per person i nivå med till exempel Finland. Det borde inte vara en katastrof.

Frågan är vem som bor var. Under de senaste tjugo åren har andelen unga vuxna (20–27 år) som vill flytta hemifrån men bor kvar hemma hos sina föräldrar ökat kraftigt, från 15 till 24 procent. Det finns nyanlända som tränger ihop sig tjugo personer i en trea. Företag på tillväxtorter har svårt att rekrytera, eftersom de jobbsökande har svårt att hitta bostad på orten. På det sättet har vi förstås en bostadsbrist.

Samtidigt finns det övernattningslägenheter som står tomma för det mesta, äldre par vars barn har flyttat hemifrån eller helt enkelt folk som haft tur vid bostadsbyten eller liknande och sitter på stora lägenheter.

Frågan är om bostadsbrist är rätt ord i den situationen.

Marknadshyror och en rejäl fastighetsskatt skulle minska problemen snabbt. (Ett alternativ till fastighetsskatt är att minska eller avskaffa räntebidragen, även om det inte har en lika bra fördelningsprofil.) Lägre skatt vid försäljning skulle också hjälpa till. Med höjda boendekostnader i attraktiva lägen skulle folk göra sig av med övernattningslägenheter, flytta till mindre bostad så fort barnen flyttar hemifrån och så vidare. Den som vill bo kvar i sitt hem, trots att det blir dyrare, kan kanske hyra ut en del av sin lägenhet eller sitt hus.

Marknadshyror skulle gynna dem som har sämst bostadssituation idag. Äldre lägenheter i mindre attraktiva lägen skulle inte få högre hyror, däremot skulle de bli tillgängliga utan köer. När det blir svårt att fylla lägenheterna skulle hyresvärdarna sänka sina krav på inkomster och skuldfrihet. De som idag bor tjugo personer i en trea gör det inte för att deras pengar inte räcker till något bättre – de betalar ofta mycket per person – utan för att de inte kommer in på den reguljära marknaden, på grund av köer och höga krav.

En snabbt reformerad fastighetsskatt och hyressättning skulle ha en orimlig baksida.

Det är värt mycket att veta att villkoren för att ha kvar ens eget hem inte ändras över en natt. En förändring skulle behöva vissa övergångsregler. Men det stora bekymret just nu är att regeringen har låst sig vid Boverkets beskrivning av bostadsbehovet, att vi behöver fler bostäder i takt med befolkningstillväxten.

Det skulle bli mycket dyrt att bygga så mycket som Boverket säger. De byggsubventioner som har funnits och ska återkomma nästa år har inte haft någon dramatisk effekt. Ett nytt miljonprogram skulle bli mycket dyrt, och det finns anledning att tro att det skulle bli svårt att bygga mycket på kort tid på platser där folk verkligen vill bo. Motståndet mot nybyggen är ofta stort, så vi riskerar att återigen få bostadsområden som hamnar ute i en skog eller på en åker, avskurna från arbetsplatser och allt det som gör städer attraktiva. Nybyggen har också klimateffekter, även om det händer mycket med en mer effektiv betongbransch och trähusbyggen.

Det är inte realistiskt att lösa hela bostadsproblemet med ett bättre utnyttjande av det befintliga beståndet.

Det finns gamla bostäder som bör rivas och lämna plats för nytt. Befolkningen växer på vissa orter samtidigt som den krymper på andra. Men vi måste förstå att ”behovet” av nya lägenheter är någonstans i ett spann mellan noll och 700 000 de kommande åren, beroende på vilken politik som bedrivs. Därför borde vi inte använda begreppet ”behov” i det här sammanhanget.

I Januariavtalet finns ett par punkter om hyressättning i nyproduktion och för befintliga lägenheter som väcker ett visst hopp. Bostadsmarknaden nämns i punkten om en bred skattereform. Men i grunden verkar inte politikerna ha förstått hur mycket bostäder som egentligen finns i Sverige, och det är definitivt inte känt i den bredare politiska debatten. Det är dags att uppmärksamma hur mycket bostäder vi har, och anpassa debatten och besluten till det.