Med bra infrastruktur har människor större möjligheter att flytta ut från storstäderna, men vill alla utflyttare bo intill tågstationen? Det frågar sig Karin Witalis på Witalis Real Estate Consulting.
Förtätning är tidens melodi och var passar det bättre att förtäta än kring järnvägsstationer? Bygger man tätt och högt alldeles invid stationen kan väldigt många människor bo på gång- eller cykelavstånd till stationen och då behöver de inte köra bil. De som bor längre bort kan ta bussen till stationen. Någon särskilt stor bilparkering i anslutning till stationen behövs då inte. Sådan är tanken. Jättebra ur miljösynpunkt. Men hur ser det ut i verkligheten? Fungerar den här modellen överallt?
Låt oss ta Mälardalen som exempel. Studerar vi statistik från SCB finner vi att det förra året skedde en nettoutflyttning från Stockholms län till andra län.
Vart flyttar stockholmarna? Gruppen studenter flyttar bland annat till Uppsala för studier. En annan kategori flyttar till andra hyfsat stora städer, som Norrköping eller Göteborg och fortsätter att leva ett urbant liv, kanske i lägenhet mitt i centrum på gångavstånd till jobbet. Därutöver finns det en tredje grupp som lämnar Stockholm för att bo på ”riktiga landsbygden” i det jag brukar kalla ”hästbältet” – lantligt men ändå på pendlingsavstånd till huvudstaden.
Jag har funderat på hur vi bygger samhällen idag och hur knasigt det riskerar att bli när man applicerar ”storstadsnormen” även på små samhällen på landsbygden. Vi tänker oss en landsbygdskommun i hästbältet i Mälardalen som vill locka till sig nya invånare och som siktar in sig på utflyttande stockholmare. Hur bör den kommunen planera sitt bostadsbyggande för att vara attraktiv för stadsborna? Är det rimligt att anta att utflyttarna vill bo ”urbant”, fast på landet? Eller ska man utgå från att ganska många storstadsbor som väljer att flytta till landsbygdskommunen tillhör den tredje kategorin ovan, som flyttar från stan för att han/hon är less på det urbana livet och istället vill bo lantligt?
Jag tror definitivt det senare. Jag tror inte att det är särskilt många storstadsbor som väljer att flytta till hästbältet för att bosätta sig i en lägenhet granne med järnvägsstationen. Den gruppen finns kanske, men jag tror inte att den är särskilt stor. Ändå är det många landsbygdskommuner som anammat idén om att man bör koncentrera bostadsbyggandet till kollektivtrafiknoder, ofta järnvägsstationer, och där bygga ”tät stad”.
Risken finns att man i sin vilja att bygga modernt, det vill säga tät stad vid kollektivtrafiknoder, glömmer bort behovet av pendlarparkering. De utflyttade stadsborna som bosatt sig lantligt i hästbältet har ofta kvar jobbet i storstan. Många vill ta tåget istället för bilen. Eftersom det sällan finns bussförbindelser mellan hemmet och järnvägsstationen är jobbpendlarna hänvisade till bilen för att kunna ta sig till järnvägsstationen. Kanske har de elbil vars körsträcka räcker till järnvägsstationen men inte längre.
För att tågpendlarlivet ska fungera måste det garanterat finnas en ledig parkeringsplats när man kommer fram till stationen ett par minuter innan tåget går, annars fungerar inte tillvaron som tågpendlare. Finns det inte tillräckligt med parkeringsplatser vid stationen tvingas jobbpendlarna köra bil hela vägen till stan. Miljömedvetna människor vill sällan köra bil 20–30 mil om dagen. Då bor de hellre kvar i storstan eller väljer en annan landsbygdskommun. Pendlarna väljer bort kommuner som inte underlättar deras vardag.
Kontentan av detta är att landsbygdskommuner i hästbältet som vill underlätta tillvaron för sina nya och befintliga invånare bör sluta upp med att bygga bort pendlarparkeringarna vid järnvägsstationerna. Bygg gärna stadskvarter, men inte alldeles invid järnvägsstationen. Bygg inte bort pendlarparkeringarna! Bygg fler!