Regleringar, konstlade ränteberäkningar och krav på att låsa in jättelika mängder kontanter i boendet har byggt enorma spärrar in på den billiga ägandemarknaden. Det har skapat en generationsklyfta som idag leder till krav på allt från högre skatter till subventionering av den omöjliga produkten ”billiga hyreslägenheter”, skriver Jan Jörnmark, författare, debattör och docent i ekonomisk historia.
I debatten om hur framtidens bostadsbyggande ska finansieras har diskussionen om den rent strukturella förändringen av finansmarknaden lyst med sin frånvaro. Sett från ett tekniskt och marknadsorienterat perspektiv har kapitalmarknadsbranschen digitaliserats, effektiviserats och omstrukturerats. Avsaknaden av det strukturella elementet gör att de uthålligt låga räntorna behandlats som ett tillfälligt fenomen som snart ska ersättas av ”normala” räntor i intervallet 4–8 procent. Det är den bilden som exempelvis motiverat bankernas KALP-beräkningar.
Men verkligheten borde gjort att den utgångspunkten tynat bort för länge sedan. Jag minns fortfarande när jag 2002 läste en artikel i Financial Times om att räntorna hade nått den lägsta nivån sedan 1880-talet. Den bet sig fast i minnet när räntorna sedan fortsatte att vara låga flera år efter det. Räntehöjningarna 2006–08 blev därefter synnerligen kortlivade, varefter en ny våg av ännu mer omfattande räntesänkningar startade – efter 2010 flankerade av att centralbankerna uppträdde som stora köpare av värdepapper på marknaden.
Några år efter det kunde man läsa artiklar om att räntorna inte varit så låga sedan medeltiden.
Oswald Grübel, som varit vd för både UBS och Credit Suisse, analyserade nyligen omvandlingen på ett intressant sätt i Neue Zürcher Zeitung. Där beskrev han den negativa räntan som ”vansinnig, för den betyder att pengar inte är värda något längre” och fortsatte sedan med att konstatera att det lett till att Europas banker blivit allt hårdare reglerade när centralbankerna försöker begränsa riskerna med den icke existerande räntan. Grübel menade att det skapade enorma möjligheter för nya mer riskorienterade aktörer samtidigt som de konventionella bankernas marknad kommer att fortsätta krympa när deras situation alltmer kommer att likna ett förstatligande. Skulle man se Grübels analys från ett annat marknadsperspektiv ser den ut så här: det växande flödet av billiga tomater har gjort att grossisterna hindrat flödet av tomater fram till marknaden. De konventionella handlarna får därför se sina marknadsandelar krympa, medan nya aktörer dyker upp på kanterna med helt nya tomatvarianter.
Man kan sätta Grübels analys i ett perspektiv ändå tillbaka till 1980-talet. Michael Milken var då innovatör inom värdepappershanteringen när han skapade en helt ny marknad för skräpobligationer. Högavkastande företagsobligationer var en gammal produkt och Milkens genialitet bestod i att han digitaliserade produkten samtidigt som han också skapade en ny digital marknadsplats för den. Efter några år beskrev han utvecklingen med orden:
”Det finns ingen brist på kapital längre. Den enda som saknas är innovativa idéer.”
Från Milken och fram till Grübel digitaliserades i princip varje del av finansmarknaden på mycket kort tid. Det innebar att kostnaden för att producera pengar och värdepapper snabbt rörde sig mot noll, samtidigt som konkurrensen ökade när nya konkurrenter visade sig i allt fler delar av bankernas traditionella marknader. Gemensamt för dessa var att de alltid använde digital teknik för att skapa handelsplatser och produkter där kostnaderna för mötet mellan köpare och säljare gick mot noll. De traditionella bankernas affärsidé hade däremot byggt på att det mötet varit besvärligt och förutsatte en specialiserad mellanhand.
Samtidigt som omstruktureringen av finansmarknaden pågick satte ett åldrande av västvärldens befolkningar in, parallellt med att globaliseringen nådde områden där det fanns mycket stor tillgång till undersysselsatta befolkningar. Digitaliseringen med dess revolutionerande effekter på utbudet trängde därtill in i snart sagt samtliga branscher, med ett visst undantag för den extremt hemmaorienterade byggbranschen. Samtliga dessa faktorer verkade mot att det inflationistiska trycket föll starkt, samtidigt som sparandet ironiskt nog snarast fick en tendens att öka samtidigt som de nya finansiella marknaderna formades från och med 1990-talet. Alla dessa faktorer, som påverkade både utbuds- och efterfrågesidan talar för att priset på kapital fallit rent strukturellt.
För den svenska bostadsmarknaden har hela den här utvecklingen fått en genomgripande betydelse. Alla vi som kunde använda oss av de kontinuerligt fallande räntorna för att skaffa oss suveräna boenden sitter idag i fantastiska hus och lägenheter och har dessutom så låga kostnader för det att vi kan bygga upp förmögenheter eller konsumera Teslabilar ungefär som vi har lust. För dagens unga generation är situationen den exakt motsatta: regleringar, konstlade ränteberäkningar och krav på att jättelika mängder kontanter ska låsas i boendet har byggt enorma spärrar in till den billiga ägandemarknaden.
Det har naturligtvis skapat en generationsklyfta som idag leder till krav på allt från högre skatter till subventionering av den omöjliga produkten ”billiga hyreslägenheter”.
På ett paradoxalt sätt har alltså de fallande räntor som skulle kunnat vara en tillgång för att lösa det som vid det här laget kallas ”bostadskrisen” skapat stora och snabbt växande motsättningar. De hårda kapitalmarknadsregleringarna har dessutom varit kontraproduktiva genom att de begränsat efterfrågan i byggsektorn samtidigt som befolkningens sparande ytterligare höjts, vilket fått både inflationen och räntorna att falla ännu mer. Just nu verkar det inte finnas någon annan lösning på den situationen än höjda skatter och subventioner till nyproduktionen av bostäder.
Utan en diskussion om de tekniska och marknadsmässiga delarna av kapitalmarknadsförändringen är vi sannolikt dömda att fortsätta på den här destruktiva vägen. Inom bara några år kommer vi då troligen att hamna i samma situation som vi gjorde åren kring 1970, när de omfattande subventionerna och regleringarna utlöste en kris som fick byggandet av flerfamiljshus att falla med fyra femtedelar på mycket kort tid. Sett i det längre perspektivet borde det vara hög tid att ta sig ur det som liknar ett cykliskt förlopp, där subventioner, regleringar och blockeringar kring bostadsbyggandet verkar dömda att skapa kaos och devalveringscykler i den svenska ekonomin med ungefär tjugo års intervall.