Trots Sveriges ambitioner att vara ledande i arbetet med Agenda 2030 har ingen svensk aktör på allvar tagit på sig ansvaret för att Sverige ska uppfylla de bostadspolitiska målen i Agenda 2030. Vrålet från bostadsaktivisterna tycks inte få gehör hos politiker, skriver Marc André som är praktikant på Arena Idé och en av besökarna på Bostadsvrålet, tillsammans med Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé och författare till rapporten ”Wienmodellen – inspiration till en ny social bostadspolitik”.
I helgen organiserades Bostadsvrålet i Stockholmsförorterna Husby och Hökarängen. Bostadsaktivister, forskare och politiker möttes för sjätte året i rad för att diskutera bostadssituationen i Sverige. På plats fanns lokala aktörer som ”Socialt center” i Husby som kämpar för att förhindra vräkningar genom gratis juridisk rådgivning, Stadsmissionen i Uppsala och Refugees Welcome, initiativ som Hogslätts Vänboende och Egnahemsfabriken Tjörn.
Aktivister berättade om motstånd mot renovräkningar efter år av uteblivet underhåll, om en utsatt situation för bostadslösa nyanlända och vittnade om en ökning av människor som hamnat i beroendeställning till en partner de inte vågar lämna i rädsla för att inte ha någonstans att bo.
På Bostadsvrålet medverkade också radikala aktivistgrupper från hyresstrejkernas Toronto och från rörelsen som handgripligen förhindrar vräkningar i Madrid. ”London Renters Union” var där för att dela med sig av sina strategier för att organisera prekära hyresgäster och migrantarbetare.
Bostadsvrålet arrangeras bland andra av Jagvillhabostad.nu, Kvinnors Byggforum, Arkitekturrevisionen och Alla ska kunna bo kvar. Bostadsvrålet är ett uttryck för Sveriges folkrörelsetradition och vårt starka civilsamhälle. Men också ett uttryck för hur bostadsfrågan håller på att radikaliseras. Representanter från Hyresrättsföreningen i Göteborg berättade på Bostadsvrålet om sin lokala kamp, och att de slutat hoppas på ”att ta fram rapporter och fika med politiker”. Istället uppmanar de till lokal mobilisering och demonstrationer.
Bostadsfrågan har sprängkraft eftersom problemen berör så många. Alla känner till någon som köat i åratal för en lägenhet, som tvingats tacka nej till en studieplats, som bor för trångt.
Många har stått på randen till ett kontrakt som håller på att gå ut och stirrat ner i bostadsstupet.
Lyfter man blicken från de enskilda fallen så ser man också att möjligheterna till ett tryggt och ekonomiskt överkomligt boende är en central välfärdsfråga, i Sverige och i världen. Det återspeglas i FN:s utvecklingsdagordning fram till 2030, Agenda 2030, där bostadsfrågan lyfts fram. Till skillnad från de tidigare Millennieutvecklingsmålen gäller de sociala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 inte bara för låginkomstländer, utan även höginkomstländer som Sverige. Mål 11.1 är skarpt: ”senast 2030 säkerställa tillgång för alla till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder och grundläggande tjänster samt rusta upp slumområden”.
Enligt SCB:s rapport till den svenska Agenda 2030-delegationen har Sverige mycket kvar att göra för att nå det sociala hållbarhetsmålet om fullgoda och ekonomiskt överkomliga bostäder för alla. Det gäller till exempel i termer av trångboddhet.
Trångboddheten ökar, och i Sverige förvärrar den en växande ojämlikhet: sedan 80-talet har trångboddhetens utveckling följt trenden för ökade skillnader mellan inrikes- och utrikes födda.
Trångboddheten har ökat markant bland utrikes födda medan den varit mer eller mindre oförändrad för personer födda i Sverige. Nästan varannan utomeuropeiskt född person, drygt 46 procent, var trångbodd år 2016, jämfört med 12 procent av de inrikes födda (SCB, 2018).
Man behöver inte vara statistiker på SCB för att kunna föreställa sig hur bostadsmarknaden kommer att utvecklas den närmaste tiden. Inget tyder på att de akuta behoven av bostäder kommer att minska, istället minskar byggtakten och en lågkonjunktur väntar runt hörnet. Konsekvenserna blir en växande skillnad mellan kreditstarka grupper som kan fortsätta öka sina kvadratmeter per person och inkomstsvaga som får tränga ihop sig på allt mindre, dyrare och otryggare ytor.
Konsekvensen kan också bli en allt mer radikal aktivism och bostadskamp.
Trots Sveriges ambitioner att vara ledande i arbetet med Agenda 2030 har ingen svensk aktör på allvar tagit på sig ansvaret för att Sverige ska uppfylla de bostadspolitiska målen i Agenda 2030. Mycket energi läggs på den nog så viktiga omställningen till ”gröna städer” men ingen har hittills på ett övertygande sätt tagit tag i de mål som rör bostadsbristen i Agenda 2030. Vrålet från bostadsaktivisterna tycks inte få gehör hos politiker.
Det är synd. Arbetet med att uppfylla målen i Agenda 2030 skulle kunna vara en samlande plattform och ett avstamp för en ny, socialt hållbar bostadspolitik. En politik som samlar pragmatiska politiker, och som lyssnar på forskarna och experterna. En politik som utgår ifrån de sociala ingenjörernas uppfinningsrikedom, och från aktivisternas energi.
Hej! Ni skriver Hyresrättsföreningen i Göteborg i texten, antar att ni menar Hyresgästföreningen. 🙂 Mvh