Det behövs en mental revolution

Undersökningar visar att nästan 70 procent av hushållen vill bo i småhus med trädgård. Ändå byggs det lägenheter tätt och på höjden. Det behövs en mental revolution hos framför allt kommunala politiker och tjänstemän för att slå hål på myterna om att staden ska förtätas, skriver Ulf Perbo, näringslivspolitiskt chef på Transportföretagen.  

Professor Hans Lind påpekade i en debattartikel i SvD 18/7 att bara Kd-ledaren tog upp bostadspolitik på ett mer utförligt sätt under Almedalsveckan. Det hon gjorde var att ta upp den idé som förre statsministern Göran Persson i många år drivit – att Sverige skulle må bra av en ny egnahemsrörelse som ger vanliga löntagare en möjlighet att förverkliga drömmen om ett eget hus med en trädgård.

Det viktigaste argumentet för detta är naturligtvis medborgarnas egna värderingar och fria val. Vi vet från en stor mängd undersökningar under lång tid att cirka 70 procent av hushållen helst vill bo i småhus med trädgård. Exkluderas ungdomar och de allra äldsta blir det ännu mer uppenbart att fler än idag vill bo så. Det finns också många argument som talar för fler småhus som att det exempelvis gynnar den biologiska mångfalden, klimatvinsterna via kolbindningen i träkonstruktionerna och träden, den lägre betongförbrukning samt att byggkostnaderna är lägre.

Så varför motverkas småhus och trädgårdsstäder i den kommunala planeringen på så många håll i landet?

Det finns tre principiella argument som kan motivera att det offentliga (främst kommunerna) försöker styra medborgarnas boende mot lägenheter ovanpå varandra placerade tätt bredvid andra höga hus istället för att arbeta för att tillgodose de önskemål och värderingar medborgarna har.

1. Förekomsten av agglomerationseffekter.
2. Väsentliga skillnader vad gäller miljöeffekter.
3. Brist på mark.

Den politiska utgångspunkten bör naturligtvis vara att det måste finnas signifikanta och stora samhällseffekter för att medborgarnas fria val ska korrigeras. Frågan är om dessa tre effekter är stora och signifikanta?

Agglomerationseffekter är positiva effekter för samhället som helhet av ökad geografisk täthet som uppstår genom:

• Delning – fler kan dela på offentliga och privata anläggningar, infrastruktur och utrustningar, och på marknader och risker. Det innebär ett effektivare utnyttjande av resurser och en mer specialiserad, diversifierad och anpassningsbar arbetsmarknad.
• Matchning – en förvärvsarbetandes kompetens kan matchas bättre mot en specialiserad arbetsuppgift hos en specifik arbetsgivare.
• Lärande – genom att träffa många andra sprids och vidareutvecklas kreativitet, idéer och kunnande.

Men nu har forskningen visat att dessa effekter inte uppstår av ökad täthet i bostadsbebyggelse utan bara av ökad täthet av arbetsplatser. Hur myten om att stat och kommun bör verka för förtätning av bostäder av detta skäl har uppstått är oklart – även ”förtätningsgurun” Glaeser har pekat på att det handlar om arbetsplatsernas lokalisering, inte bostäderna. Här kan du läsa mer om detta.

Vad gäller miljöeffekterna kan vi nu med stor säkerhet slå fast att det inte finns några fördelar av förtätning av bostäder som är så stora att de motiverar att politiker sätter sig över medborgarnas fria val. Kanske är trädgårdsstäder med småhusbebyggelse i trä lite bättre än den täta betongstaden, kanske är de lite sämre. Men skillnaderna är så små att de inte motiverar politisk styrning. Vidgas perspektivet till hela hållbarhetsbegreppet talar ännu mer för ökad småhusbebyggelse.

För flera aspekter av social hållbarhet är småhusbebyggelse en klar vinnare.

En av de miljöeffekter som varit gynnsam för förtätning tappar dessutom nu snabbt i betydelse, nämligen transporterna. Elbilarna ökar snabbt sina marknadsandelar månad för månad och inom en relativt kort tid kommer alla nya bilar att drivas klimatneutralt och förnybart. När alla hushåll utför sina transporttjänster med eldrift är avståndet till affärer med mera, ingen faktor som har en sådan betydelse att politiker bör styra medborgarnas bostadsval. I år passerar antalet laddbara bilar i trafik 100 000 och andelen av nybilsförsäljningen passerar 10 procent. Tillväxttakten är hög, modellutbudet växer och priserna sjunker.

Eldrift kommer att dominera i våra bostadsområden inom kort. Inga utsläpp, tyst, billigt och hållbart.

Det mest orimliga argumentet är att det skulle råda en sådan markbrist att medborgarna inte kan få bo i småhus. Mindre än en tiondels procent av Sveriges yta är bebyggd med permanentbostäder. Nästan alla EU-länder har en högre andel småhus än Sverige, till och med länder som Nederländerna och Danmark. Under 1900-talet minskade jordbruksarealen med cirka en miljon hektar samtidigt som den totala arean som används för bostäder är mindre än en tredjedel av detta. Någon konkurrens med jordbrukets behov finns inte. Till och med i Stockholms län är bara cirka en tiondel av marken bebyggd. Så är det något Sverige har i överflöd så är det mark. Om markfrågan med mera, kan du läsa i boken Imorgon trädgårdsstäder (2019).

Vi vet alltså att det skulle skapa stora välfärdsvinster med en ökad andel småhus i Sverige. Vi vet också att det inte finns några väsentliga nackdelar med en sådan utveckling från samhällets sida. Talet om agglomerationseffekter, miljöskillnader och markbrist får betecknas som skrönor. Det är därför uppenbart att det behövs en mental revolution bland de kommunala politiker och tjänstemän som vant sig vid att försöka styra medborgarna mot att bo ovanpå varandra i hus placerade trångt bredvid varandra.