Tyst om Sveriges tunna svar till FN kring vår orättvisa bostadsmarknad

Bostadsmarknaden är till för människan, det är inte människan som är till för bostadsmarknaden. Så stärk bostadsförsörjningsansvaret, reglera marknaden för resurseffektivt nyttjande av det befintliga beståndet och skapa riktiga flyttkedjor, skriver Robin Al-Salehi, stadsplanerare och hållbarhetsspecialist.

Den 6 september hade dokumentären Push premiär som handlar om den nya och obeboeliga staden där regissören Fredrik Gertten följer FN:s rapportör i bostadsfrågor, Leilani Farha.

I våras så fick Sveriges regering ett brev från Farha som handlade om den fortsatt hänsynslösa utförsäljningen av våra gemensamt finansierade allmännyttor och låginkomsttagares möjligheter till bostad i Sverige. En varning specifikt riktad mot utförsäljning till fastighetsbolaget Hembla (tidigare D. Carnegie) som ägs av Blackstone group, världens största privata ägare av fastighetsbolag. Ett brev som togs emot med förvåning och uppståndelse i svensk media, men som är ett förståeligt gensvar på den utveckling som skett i vårt land men också andra länder där den mänskliga rätten till bostad blivit och är hotad.

Statistik som dessa, att 1,5 miljoner svenskar lever under basinkomstnivå efter betalda boendekostnader, det vill säga relativ fattigdom. Att både allmännyttiga men främst privata fastighetsbolag tjänar mellan 10 000–50 000 kronor per år per typlägenhet (3 rum, 75 kvm) samt att endera bolag bedriver renovräkningar och gentrifiering av sina bestånd, visar hur skev bostadsmarknaden blivit för alla som inte kan äga sin bostad.

Renovräkningar, processen av att renovera bostäder och chockhöja hyror, är verklighet runt om i världen.

I Berlin har de efter år av protester nu gått ut med att de vill frysa hyrorna över fem år just på grund av fastighetsägares aggressiva metoder kring renovräkningar. Genomsnittshyran i Berlin för nytecknade kontrakt har sedan 2008 ökat med 90 procent och bostadsbristen har inget annat än blivit mer akut.

I Sverige ser det istället ut som att Januariöverenskommelsen kommer ge fastighetsägare möjlighet att införa ännu högre hyror på sina nyproducerade hyresrätter. Hyror som kan ligga på upp till 20 000 kronor för nyproducerade femmor.

Det finns dock försök där Hyresgästföreningen lyckats stå emot och förhandla om hyror i nyproducerade lägenheter och som mest sänka hyrorna upp till 3 500 kronor som de gjorde i Uppsala med Uppsala hem. Den aggressiva lobbyismen finns dock där i alla medier när man inte är nöjd med januariöverenskommelsen utan även vill införa marknadshyror i det befintliga beståndet. Det sägs att dessa höjda marknadshyror ska lösa bostadsbristen, men inga garantier ges av fastighetsägare kring hur dessa marknadshyror faktiskt ska göra det, speciellt med tanke på att behovet finns hos de köpsvaga och inte de köpstarka. Den enda garantin är nog just möjligheten att kunna krama ut mer pengar från sina hyresgäster.

Sverige besvarade brevet från Farah och vår bostadsminister Per Bolund skriver i sitt svarsbrev att regeringen ”Välkomnar kritiken och kan försäkra om att den Svenska regeringen övervakar frågan om låginkomsttagares situation på bostadsmarknaden noga”. Bolund lyfter i brevet svenska kommuners bostadsförsörjningsansvar. Ett ansvar som tas på största allvar i vissa kommuner och mindre i andra.

Om regeringen menar allvar i denna fråga så borde de stärka bostadsförsörjningsansvaret hos kommunerna och samtidigt se till att kommunerna kan göra det på ett hållbart sätt. För det handlar egentligen inte om att vi faktiskt har en bostadsbrist i Sverige då vi har cirka 41 kvm per capita, 1,8 miljoner singelhushåll varav småhusägare (oftast äldre) har mer än 100 kvm att tillgå – problemet är den skeva fördelningen.

Kalla mig gammaldags, men i min värld så ska våra äldre ha tillgång till värdiga boenden där de behandlas med den respekt och kärlek de förtjänar för sitt livslånga slit. Kommuner måste därför vända trenden med minskade platser i särskilda boenden för äldre och börja planera för fler vårdboende, trygghetsboende, seniorboende och äldreboende som är anpassade för den växande svenska åldrande befolkningen.

Vi har misslyckats när äldreboenden idag ses som en typ av ändhållplats.

Vi kan tvärtom slå flera flugor i en smäll genom att ge våra äldre som ofta bor stort och ensamma, värdiga och billiga boenden och samtidigt skapa riktiga flyttkedjor genom att ge våra familjer, studenter och trångbodda ett större utbud av billigare bostäder som våra äldre kan lämna efter sig och använda våra gemensamma kvadratmeter effektivare och ändamålsenligt. Därför måste vi se över vårt befintliga beståndet för att genom om-, till- och påbyggnationer få till dessa boenden.

Bostadsmarknaden är till för människan, det är inte människan som är till för bostadsmarknaden. Så stärk bostadsförsörjningsansvaret, reglera marknaden för resurseffektivt nyttjande av det befintliga beståndet och skapa riktiga flyttkedjor efter behov istället för hypotetiska antaganden utifrån en så kallad ”marknad” som inte medför några som helst garantier förutom just höjda hyror.

Nästa gång vi får ett brev från FN så hoppas jag att det lyfter Sverige som ett gott exempel på ett land som vänt trenden på ett hållbart sätt där bostaden först och främst är en mänsklig rättighet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.