Livscykelteorin ställs på ända för dagens unga

Det har blivit viktigare än någonsin att förstå och behärska privatekonomins grunder, skriver Emma Persson som är privatekonom hos Länsförsäkringar.

Endast var femte ung vuxen svarar i en ny undersökning av Kantar Sifo på uppdrag av Intrum att de har tillräckliga kunskaper i privatekonomi för att klara vuxenlivet. Det är förstås skrämmande siffror och är något som kan få konsekvenser, både på kort och lång sikt. Idag har individen ett stort ansvar för att själv förstå skillnaden mellan bra och mindre bra lån, vikten av att spara till pensionen och att i god tid förstå att bostadsmarknaden ställer upp höga murar vid inträdet.

Det har blivit viktigare än någonsin att förstå och behärska privatekonomins grunder.

Men vad är det som dessa unga människor behöver få grepp om och varför är det så viktigt? Enligt livscykelteorin, som konstruerades av Franco Modigliani 1957, försöker individer fördela sin konsumtion så jämnt som möjligt över livet. Man lånar helt enkelt pengar när inkomsten är låg och sparar när inkomsten är högre. Inom ramen för teorin beskrivs tre tydliga faser.

Under den första, ackumuleringsfasen, försöker individer bygga upp tillgångar som ska användas till exempelvis till en kontantinsats vid ett bostadsköp. I denna fas köps sen det första boendet och individen är högt belånad. Man försöker också spara till kommande livsfaser, t ex till pensionen.

Under den andra, konsolideringsfasen, är personen i medelåldern och på höjden av sin yrkesverksamma karriär. Sparandet fortsätter och enligt teorin har stora delar av skulden som togs upp i ackumuleringsfasen nu betalats tillbaka.

Och under den tredje spenderings- och gåvofasen, ersätts inkomsten med pensionsutbetalningar och individen sparar inte i någon större utsträckning. Förmögenheten finns där redan och kan börja överföras till nästa generation eller ges bort till välgörenhet.

Problemet idag är att konsolideringsfasen, där sparandet till kontantinsatsen ska ske, helst ska har börjat redan vid födseln för att de unga ska ha en chans att få ihop till de där femton procenten i egen insats. Och för att ens ha en möjlighet att få bolån måste man helst inkomstmässigt redan befinna sig i konsolideringsfasen. Om man ens någonsin får ett så pass välavlönat jobb. Så frågan är, hur kommer spenderingsfasen att se ut för unga människor som inte hinner ta sig igenom de ”rätta” faserna innan de når pensionsåldern?

I OECD:s rapport ”Under Pressure: The Squeezed Middle Class” framställs utmaningarna som mycket värre än att det handlar enbart om några få med bristande ekonomiska kunskaper som inte kan bygga upp tillgångar över livet. Det handlar om hur alla generationer sedan efterkrigstidens babyboomgeneration fått det lite sämre för varje år. Hur medelklassen, helt vanliga husägare med ett litet sparkapital på banken, till antal helt enkelt har minskat för varje generation. Orsakerna, hävdar rapporten, är förstås flera. Många av de vanliga jobb som medelklassen har, har försvunnit i automatiseringar och effektiviseringar.  Skattesänkningar har kommit de allra fattigaste eller de allra rikaste till del och lämnat medelklassen efter. Kostnader för sjukvård och utbildning har stigit. Men framförallt; bostadspriserna har stigit mer än medelinkomsterna. 

Det finns måhända inte samma möjlighet längre att göra vare sig klassresan eller den i teorin så fint beskrivna fördelningen av inkomster över livet. Tillsammans med bristande kunskaper i privatekonomi blir det till en livsfarlig cocktail.

Vad händer med de människor som inte har koll på vikten av att skaffa sig rätt utbildning för framtiden och att det kan vara vettigt att ta studielån för att finansiera det?

Eller de som inte förstår aktiemarknaden tillräckligt för att ha möjlighet till högst avkastning på det där sparkapitalet till kontantinsatsen eller pensionssparandet?  Som därmed kanske också missar chansen att använda bolån och pensionssparande som viktiga byggstenar i en fungerande förmögenhetsackumulering. För den som inte är släkt med en mer tursam babyboomer, som befinner sig i spenderingsfasen och har möjlighet att dela med sig av sin förmögenhet, blir det svårt. För att inte säga omöjligt.

Om livscykelteorin bygger på att man som ung ska ha möjlighet att ta sig in på bostadsmarknaden, känns det spontant som att den får sälla sig till raden av de ekonomiska teorier som nog måste revideras. Det tyder också på att vi måste förbereda våra unga på en helt annan ekonomisk verklighet än den vi känt till tidigare. Att ha tillräckliga kunskaper i privatekonomi, som tidigare kanske handlade om att kunna hushålla med resurser och göra en budget för matkostnader, har precis fått en ny dimension. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.