Ibland är avståndet mellan två debattörer inte så stort som det kan verka. Det skriver författaren och debattören Jan Jörnmark i en slutreplik till Simon Westbergs kritik i ”Jörnmark skapar myter om egnahemsrörelsen” som publicerades på bostadspolitik.se den 15 augusti.
För att väcka debatt är det ofta en poäng att skapa en fixpunkt. Det var det jag gjorde i min korta krönika den 8/8. Simon Wessberg utvecklar den fixpunkten i en kritik av den krönikan där han menar att jag sprider myter.
Dock är avståndet mellan det vi argumenterar om inte så stort som det kan verka. I krönikan skrev jag om hur de privatbyggda förstäderna började växa i Sundbyberg, Danderyd, Nacka, Täby och Sollentuna (jag kunde skrivit fler namn men stannade där) och hur det var det som tvingade Stockholms kommun till inkorporeringar och markköp. Jag har blivit uppmärksam på det fenomenet i ett arbete jag håller på med nu och sett just att omfattningen av dessa privata förstäder var mycket större än den tomträttsrörelse och egenbyggande som normalt sett fått mycket större uppmärksamhet.
Och det var just att sådant byggande inte kan lösa dagens problem jag ville betona. Att det finns ett alternativ i ett relativt storskaligt kommersiellt villabyggande har jag absolut inga problem att se. Att det skulle ge upphov till något annat än ett förstärkt pendlande och bilberoende finns det däremot knappast några tecken på. Det kan inte heller ersätta en utveckling och tillväxt i den inre staden, vilket det absolut inte gjorde under de privata förstädernas tillväxtperiod.
Det ska i sammanhanget också sägas att jag i mitt arbete i byggnadsnämnden i Göteborg och även i mitt partis ställningstagande om stadens översiktsplan drivit radhus och villor starkare än någon annan fråga, därför att logiken kring Tobins q och förhållandet till kranskommunerna gör en sådan utveckling och bebyggelse självklar. På samma sätt förhåller det sig i de inre ringarna kring Stockholm. Men det vi behöver då är en realistisk debatt om hur hela bostadspolitiken, finansieringen och regionutbyggnaden ska se ut. Inte en förenklad bild av trädgårdsstäder som alltings lyckogörare.