Sommarkrönikan ”Myten om egnahemmet och den goda jorden” av Jan Jörnmark som publicerades här den 8 augusti möter replik av SimonWestberg, författare till boken ”Imorgon trädgårdsstäder – den kompakta staden misslyckande och vägen framåt” (2019).
Jan Jörnmark beklagar sig på bostadspolitik.se (8/8) över att de marginella enligt honom tar allt för stor plats i den bostadspolitiska debatten. Till kategorin marginalfenomen hör enligt honom egnahemsrörelsen och den villabrist som råder i våra storstadsområden. I artikeln blir det klart att han själv föredrar att måla verkligheten med en bred pensel. Tyvärr blir den bild han väljer att ge av egnahemsrörelsen väldigt lik en halmgubbe.
Istället för att kritisera det centrala i egnahemsrörelsens idéer väljer Jörnmark att blåsa upp just det marginella. Hans sätt att beskriva anhängarna av en ny egnahemsrörelse får det att framstå som att de tror att lösningen på bostadsbristen är självbyggeri. Men vem har påstått det? Och vem argumenterar för en offentligt subventioneradutbyggnad av villastäder?
Egnahemsrörelsen kan beskrivas som sprungen ur fyra slutsatser rörande hur man kan producera bra bostäder till bästa möjliga pris:
- Det mest kostnadseffektiva är att bygga låga hus i trä vid smala gator.
- Den billigaste platsen i staden att bygga på är vid ytterkanten där markpriset är lågt.
- Den mest ekonomiskt lönsamma boendeformen för den enskilde är det ägda boendet.
- De infrastrukturkostnader som utbyggnaden av staden medför täcks (med tiden och med råge) av markens värdestegring när skogar och fält omvandlas till byggbara tomter och nya samhällen.
Den som vill kritisera egnahemsrörelsens bästa argument bör inrikta sin ammunition mot dessa punkter.
Det gör dock inte Jörnmark som istället försöker leda i bevis att egnahemsrörelsen var ett historiskt misslyckande. Han hävdar att egnahemsrörelsen hade en ringa effekt på bostadsbristen i Stockholm under mellankrigstiden (och därmed implicit att en ny rörelse skulle ha samma ringa inflytande idag). Han underbygger sin tes genom att jämföra antalet färdigställda lägenheter i Stockholms stad under mellankrigstiden med antalet småstugor uppförda genom självbyggeri och antalet tomter upplåta med tomträtt. Han slutsats: ”(B)yggandet i förorterna var aldrig mer än komplement till den täta inre staden.”
Jag menar att ett bättre val av jämförelsepunkter påvisar att denna slutsats är felaktig. Genom att fokusera allt för mycket på just det marginella (självbyggeri och tomträtt) missar Jörnmark det stora händelseförloppet där egnahemsrörelsen var drivkraften.
År 1900 bodde det 356 460 personer i Stor-Stockholm (1939 års gränsdragning). Att tala om staden vid denna tid var samma sak som att tala om innerstaden. Enbart 16 procent av befolkningen bodde utanför stadsgränsen. År 1939 har befolkningen i Stor-Stockholm mer än fördubblats till 746 261 personer men nu bor 38 procent av befolkningen utanför tullarna. Antalet bosatta i innerstaden växer under denna tid med strax över 50 procent. Men i för- och trädgårdsstäderna växer befolkningen med över 500 procent. Närmare 60 procent av befolkningsökningen i Stor-Stockholm från sekelskiftet fram till andra världskriget sker utanför innerstaden. Rent statistiskt var det alltså byggnationen innanför tullarna som kompletterade byggnationen utanför.
Det går alltså inte att dra slutsatser om egnahemsrörelsen genom att enbart titta på tomträttsupplåtelsen inom Stockholms stads dåvarande gränser.
”Egnahemsrörelsen tog tillvara de möjligheter en fri marknad gav. Detta var municipalsamhällenas tid”.
Upp ur tomma fält växer det fram nya platser så som Duvbo, Solhem, Bromsten, Stuvsta, Snättringe, Fullersta, Hässelby Villastad, Nya Huvudsta, Lilla Alby med flera. Genom anläggandet av nya villastäder närmare tiodubblas befolkningen i kommuner som Lidingö, Sollentuna och Danderyd. Och det är genom fria initiativ som småhus börjar byggas i de stadsdelar vi idag känner som Mälarhöjden, Örby, Liseberg, Långsjön, Fagersjö, Stureby och Herrängen. Konkurrensen var stor. Den markägare som ville få sina tomter sålda behövde i praktiken också vara med och investera i infrastruktur som nya spårvagnslinjer.
Därmed inte sagt att tomträttsinstitutet och självbyggeriet var oviktigt. Dessa verktyg gav fler familjer möjligheten att flytta in i ett egnahem. Det är bland annat Bromma ett bevis för. Vid sekelskiftet bodde 1 834 personer i församling, men 39 år senare kallade 55 392 personer platsen för sitt hem.
Drivkraften bakom allt detta var människors längtan efter en plats att få kalla sin egen. I dessa nya för- och trädgårdsstäder kunde en arbetarfamilj få ett hus om två rum och kök, källare och egen trädgård till samma pris som en etta i en hyreskasern i innerstaden. Visst var goda lånevillkor (e.g. egnahemslån och tomträttskassan) och innovationer (e.g. kataloghus och spårvagn) viktiga delar i detta men så var också de stora kommunala markinköpen. När ny teknik och ökad levnadsstandard gav fler människor möjlighet att välja boendeform ville man ha ett egnahem.
Lyfter vi blicken bortom Sverige så ser vi samma mönster upprepa sig även internationellt. Ökat välstånd, ny framtidstro och bättre lånemöjligheter leder efter första världskriget till en byggboom i Storbritannien. Landet utökar mellan krigen sitt samlade bostadsbestånd med närmare 50 procent. Fyra miljoner bostäder byggs och av dem är två och en halv miljon parhus. Andelen bostäder upplåtna med äganderätt ökar från en av tio till en av tre. Efter andra världskriget sker en likartad byggboom i USA. Mellan 1946 och 1956 byggs elva och en halv miljon nya bostäder och av dessa är nio av tio småhus. Det finns alltså gott om historiska exempel på hur efterfrågan på prisvärd och kvalitativa bostäder kunnat mötas genom utökat småhusbyggande.
Hundra år av historiska flyttmönster – upprepade i land efter land – ger också skäl att tvivla på Jörnmarks påstående att dagens låga produktionsnivåer för småhus skulle bero på bristande real efterfrågan. Utan att leda saken i bevis hävdar han att människor generellt inte vill bo i villa utan egentligen i centrala höghus. Alltså skulle det inte finnas något större behov av att bygga fler småhus.
Det råder inte tvivel om att det finns stora grupper som vill bo i en centralt placerad lägenhet men detta står inte i motsats till att det stora flertalet helst vill bo i småhus. Vi vet detta både genom uttalade och uppenbarade (avslöjade) preferenser. I opinionsmätning efter opinionsmätning svarar 70–80 procent av svenskarna att de helst av allt vill bo i ett egnahem och under de familjebildande åren är efterfrågan som störst. Frågar man de unga vill de idag helst bo i lägenhet men de svarar också att de senare i livet föredrar småhuset.
Denna uttalade preferens stämmer också överens med vad vi ser i människors praktiska agerande och på bostadsmarknaden. Tre olika fenomen avslöjar att det inte är bristande real efterfrågan som är skälet till den låga produktionen av småhus.
För det första så ser vi kraftigt uppskruvade priser för småhustomter i ytterkanten av våra större städer. I de kommuner där utbudet möter efterfrågan kostar en stor tomt i ytterkanten av den centrala tätorten ca 500 000 kronor (inkl. kommunala avgifter). Denna prisnivå är i praktiken det kommunala självkostnadspriset för att skapa en ny byggbar tomt (inkl. inköp av naturbruksmark och ny infrastruktur). I ytterkanten av våra större tätorter kostar en liten småhustomt 2 000 000–3 000 000 kronor. Tobins Q ligger alltså i spannet 4.0–6.0. Det är att betrakta som en extremt tydlig prissignal som på en fungerande marknad skulle gett upphov till en snabb ökning av utbudet. Detta sker inte trots att det i ytterkanten av tätorterna inte råder någon verklig markbrist.
För det andra så kan vi titta på valet av boendeform hos de som har högst inkomster. Detta är intressant eftersom höginkomsttagare har den ekonomiska makten att realisera sina preferenser. Studerar vi denna grupp finner vi att i de tre storstadsområdena bor en majoritet av höginkomsttagarna i småhus. Generellt i landet gäller principen att andelen som bor i småhus ökar med inkomsten.
För det tredje kan vi titta på flyttmönster under samma tid som nyproduktionen av småhus hållits tillbaka. Då ser vi att de två kommuner som procentuellt sett växt snabbast sedan 1990 är Värmdö (101%) och Vaxholm (77%). I dessa två kommuner har man inom rimligt pendlingsavstånd från Stockholms kommun kunnat få ett prisvärt småhus trots att nyproduktionen generellt strypts. Men det är inte välplanerade trädgårdsstäder människor flyttat in i.
”Istället har människor hittat en bakväg till villadrömmen genom irreguljär utflyttning till fritidshus som på så sätt gjorts om till permanentbostäder”.
Utflyttningen tycks heller inte avta. Denna sommar har Svenska Dagbladet speciellt uppmärksammat att barnfamiljer (alltså de som i högst utsträckning efterfrågar småhus) i allt högre takt flyttar ut ur Stor-Stockholm. Enligt tidningen är det småhustäta kommuner med god tågförbindelse till huvudstaden, så som Knivsta, Håbo, Enköping, Trosa, och Strängnäs som lockar många utflyttare. Hade efterfrågan på småhus möts genom nyproduktion i Stockholms ytterkant hade denna utflyttning sannolikt varit lägre.
Varför är då småhusproduktionen så låg samtidigt som efterfrågan är stark? Svaret finns i det rådande stadsplaneringsparadigmet som omfamnar idéen om den kompakta staden. Ett stadsbyggnadsideal som utgår från att städerna ska sluta växa utåt och istället växa inåt genom förtätning. Detta ideal finns idag uttryckt i alla större städers översiktsplaner och genomsyrar deras planarbete. Eftersom nya trädgårdsstäder kräver expansion utåt så stoppas planläggningen av nya småhustomter. Boverket har i en utredning från 2014 konstaterat att storstadskommunernas planideologiska ställningstaganden är en viktig pusselbit för att förstå villabristen.
Det finns inte en silverkula som löser hela bostadsbristen eller alla problemen på bostadsmarknaden. Men bristen på småhus och prisvärda bostäder kan lindras genom en planerad utbyggnad av nya trädgårdsstäder i ytterkanten av våra större städer. Det är sant att en sådan utbyggnad inte blir fruktbar om bebyggelsen skulle planeras lika glest som i sekelskiftets burgna villastäder. Men följer man det mönster av måttfull täthet som finns representerat i till exempel Enskededalen och Tullinge Trädgårdsstad kan villabristen lösas på ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart sätt. Historien visar att en stad på samma gång kan absorbera en stor inflyttning och hjälpa människor realisera drömmen om ett eget hus och en egen täppa.