Planera för och bygg med kvalitet!

Stockholm stad står för tre procent av marken i länet, men bygger 50 procent av bostäderna. Om en större andel av bostäderna byggs i länets övriga kommuner, skulle det ge utrymme för högre kvalitet i stadsbyggandet. Det skriver Monica Andersson, fil dr och universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen på Stockholms Universitet.

När arbetarrörelsen var ung löd stridsropet Skönhet för alla. Det var föregångaren till Svensk Form, Svenska Slöjdföreningen, som myntade begreppet, och det var i protest mot de usla förhållanden som rådde i innerstädernas arbetarkvarter. Stockholms borgmästare Carl Lindhagen såg, tillsammans med den legendariske stadsplaneraren Per Olof Hallman, till att staden byggde trädgårdsstäder och storgårdskvarter för den växande arbetarbefolkningen och tjänstemännen.

De byggdes i konstnärliga stadsplaner med trädkantade gator och gårdar med mycket grönska i en låg och mänsklig skala. De byggdes med omsorg. Sveriges främsta arkitekter ritade husen. Så byggdes Röda bergen, Gamla Enskede, Lärkstaden, Helgalunden, Blecktornsparken, Äppelviken, Aspudden, Tysta Gatan, Atlasområdet för att bara nämna några. I Göteborg var det stadsingenjören Albert Lilienberg som stod för en liknande prestation, Landala Egnahem, Kungsladugård, Änggården med flera.

Ljusa, genomgående lägenheter skulle arbetarfamiljerna bo i, många i eget hem, en tidig modernism. När den här epoken stod på sin höjdpunkt vid mitten av 1920-talet växte det fram en ny typ av modernism som förkastade allt som epoken stått för. Hallman och Lilienberg skälldes för att vara ovetenskapliga och godtyckliga och deras stadsplaneidéer för tyckande.

”Nu skulle staden vara hög och gles med lamellhus, skivhus och punkthus. Sammanbyggda gårdar och traditionella stadskvarter blev tabu”.

Staden skulle sorteras efter sina funktioner, som skulle skiljas åt av gröna bälten. Trädgårdsstadsepoken och 1800-talsstaden skulle bort.

Jag fann till min stora förvåning i min doktorsavhandling att dessa principer skrevs in i Byggnadsstadgan 1931 under den liberala regeringen Ekman. Det var ledarna för denna typ av modernism, arkitekterna Sven Markelius och Uno Åhren som hade lyckats få in sina idéer med formuleringar om att avståndet mellan byggnaderna skulle vara minst lika långt som husens höjd och att det skulle vara direkt solbelysning på fasaden. Bostäderna skulle fördelas på områden som skulle avskiljas med parkbälten. De fick bland annat hjälp med argumenteringen av fastighetsägareförbundets ordförande Wilhelm Klemming, som också var arkitekt. Honom hade de lärt känna i Stockholms Byggnadsförening, som de tog över ledarskapet i, och där byggmästare, statliga och kommunala planerare, arkitekter och ingenjörer var medlemmar.

När bostadssociala utredningen tillsattes 1933, som annars brukar anges som orsak till att modernismen slog igenom, så fanns redan alla de nödvändiga redskapen på plats. Uno Åhrén agerade där tillsammans med Gunnar Myrdal för att modernismen skulle säkra sin redan då dominerande ställning. Utredningen förespråkade i sitt saneringsbetänkande 1947 stadsplaneteknisk sanering, det vill säga att allt som byggts före och stred mot 1931 års byggnadsstadga skulle rivas. (Monica Andersson; Politik och stadsbyggande. Modernismen och byggnadslagstiftningen. Statsvetenskapliga institutionen Stockholms Universitet 2009.)

Stödet för de nya modernistiska stadsplaneprinciperna i byggnadsstadgan 1931 blev större i riksdagen ju längre till höger ledamöterna stod. De enda som protesterade var en grupp socialdemokrater med Carl Lindhagen och Fredrik Ström i spetsen. Carl Lindhagen ansåg att modernismen var ett byråkratiskt ideal och riksdagsledamoten Anton Larsén (S) varnade i riksdagsdebatten 1931 för att städerna skulle bli likriktade. Han illustrerade det med en anekdot:

”Det berättas, att ryska staten en gång importerade en stor rakmaskin, med vilken man kunde raka alla soldaterna i ett regemente på en gång. Visserligen passade inte rakmaskinen alla ansikten, men efter en kort tid passade alla ansikten till rakmaskinen. Den byråkratisering av byggnadsväsendet i vårt land, som i rask takt har fortgått under de senare åren, blir beseglad genom den föreliggande byggnadsstadgan, och detta kommer att medföra, att våra i många avseenden tilltalande samhällen i landsorten småningom komma att förete samma likformiga slätstrukenhet i fysionomi som ett led maskinrakade ryska soldater”.

”Idag är det den modernistiska epoken som är utskälld och 1800-talsstaden som är på modet igen, men i en trängre och högre variant”.

Tätt och högt är ledordet i dagens nyliberala ekonomi där barnens lekytor krymps. Vi har fått ett spekulationsdrivet byggande med kapplöpning om den mest åtråvärda marken i storstädernas kärnor, i synnerhet i Stockholms City. Rivningar av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse har kommit tillbaka.

Stadsbyggnadshistorien och kulturarvet från de olika epokerna måste respekteras. Och kvaliteten på det nya som byggs brister i allt från byggmaterialen till byggnadernas roll i det offentliga rummet, kvarterens funktion och samspelet mellan byggnader, gårdar, gator och platser. I Stockholms fall så har staden 3 procent av marken i länet, men bygger 50 procent av bostäderna. En fördelning där en större andel av bostäderna byggs i länets övriga kommuner skulle ge utrymme för högre kvalitet i stadsbyggandet. Hallmans stadsplaneepok är än idag en viktig förebild för stadsbyggandet: en mänsklig skala, ljusa gröna gårdar, trädkantade gator och mycket grönska.

Det vi bygger i dag kommer att vara framtidens hembygd för en växande befolkning. Skönhet och kvalitet är en fördelningspolitisk fråga. Forskning visar att välbyggda hus och vackra stadsmiljöer med tecken på omsorg i det vi bygger stärker människors självkänsla, och att avsaknad av omsorg med brist på kvalitet har motsatt effekt, och den effekten är långt starkare. (Se till exempel Ola Nylander Bostaden som arkitektur. Chalmers 1998.)

Skönhet och kvalitet är viktigt för alla. De som har ekonomiska resurser eller specialkunskaper kommer alltid att se till att skaffa det. Om inte samhället satsar på det så kommer de som saknar resurser att vara utan. Segregationen är ett av vår tids mest brännande problem. De som av ekonomiska skäl inte kan välja tvingas bo i de stadsdelar som de som kan välja har valt bort. Det är en fråga om klass och det är en fråga om hur vi bygger och utformar våra städer och samhällen.

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.