Politikerna har abdikerat från sitt ledarskap. Bostadspolitiken har demonterats. De som idag bär drömmarna om en egen bostad är kapitalisterna och marknaden. Partierna däremot producerar rätt träaktiga litanior som är väldigt likartade, som om de copy-pastat ur samma dokument. Det skriver Stig-Björn Ljunggren, statsvetare i Uppsala/Blekinge med socialdemokratiska böjelser.
När jag sålde mina farföräldrars hem uppe i Norrland var det folk som invände: ”Ska du sälja huset som din farfar har byggt?”
Mitt svar var: ”Ja det ska jag, av det enkla skälet att hans farfar flyttade från Småland en gång i tiden. Annars hade vi Ljunggrenare fortfarande suttit kvar nere i Snugge, ungefär 180 stycken, utanför Växjö, och livnärt oss på potatisodling och skrädderi.”
Det var nog rätt bra för såväl den genetiska mångfalden och nationalräkenskaperna att farfars farfar flyttade. Och att jag inte bet mig fast på gården.
Men baksidan av ett samhälle där folk flyttar mycket är att det riskerar skapa en rotlöshet och känsla av hemlöshet. Det industriella samhällets oro har därför försökt dämpas av makthavarna, som föreställt sig att om folk äger sitt boende blir de mer ansvarstagande och stabila.
Det var därför ”egnahemsrörelsen” växte fram på 1800-talet. Industrialisering och befolkningstillväxt gjorde att folk bröt upp från landsbygden och flyttade in till bruken. Förtätningen gav upphov till samhällsproblem med superi, politisk radikalism och misär. Dessutom emigrerade blomman av svenska folket av det enkla skälet att Sverige (då) var ett skitland.
Tanken blev då att om folk fick hjälp att skaffa sig ett eget hus skulle de agera ansvarsfullt. De fick en fast punkt där de bodde in sig och kunde gradvis förbättra sin tillvaro. Och sluta drömma om Amerika.
Till detta kom också att den svenska befolkningen då, precis som nu, i grunden fortfarande var bönder. Egnahemmet innebar möjligheten till en liten trädgård med vinbärsbuskar och potatisland. Något som bland annat under krigen visade sig rätt bra för folkförsörjningen.
”Åtskilliga historier finns om hur en gris i uthuset höll hungern borta på fyrtiotalet. Detta självägande boende är därför en viktig del av det svenska boendet”.
Ta miljonprogrammet. Det framställs ofta som statarlängder på höjden, byggda till själlösa massboenden i trista Stockholmsförorter. Fast egentligen var det mesta som byggdes under denna tid exempelvis radhus, alltså ett slags förtätade egnahem, en kompromiss mellan lägenhet och villa, med kapitalistiskt självägande, men organiserat i föreningar, ett slags kvartersbaserade aktiebolag. Eller om man så vill, den svenska blandekonomin i praktiken.
Vi kan också se vilken metafor som folk i allmänhet illustrerar ”folkhemmet” med. När Per Albin Hansson förkunnade denna vision på 1920-talet var det en familj han såg framför sig. En social gemenskap utan styvbarn eller kelgrisar. Men ganska snart blev ”folkhemmet” förvandlat till ett hus. Anden tog kött i form av en kåk, inte en familj.
Eller se vad som händer när våren kommer. Folk går ut ur sina 5-miljonershus för att påta i jorden. Helst en egen täppa, men det duger bra med en pallkrage i den gemensamma rabatten också.
”Jorden under naglarna är en signal från föregående generationer om att vi må vara urbana, men är egentligen fortfarande bönder”.
Vi kan därför formulera ett påstående om att svenskt boende i huvudsak är baserat på äganderätt. Folk vill veta att det är deras eget hus, men samverkar gärna med granngemenskapen för att få allt att fungera på bästa sätt. Det är självägande bönder och byalag i samma paket, fast i urban miljö.
Vi kan således konstatera att många idag äger sin egen bostad, men samtidigt odlar en gemenskap med övriga ägare. I mitt grannskap kan jag se detta. Allt fler spikar upp skyltar som ber omvärlden att hålla sig borta, samtidigt som de har en fördjupad gemenskap innanför grindarna – en slags privat socialism, långbord innanför ett staket.
Det märkliga är att det blivit på detta viset på grund av en ansvarstagande bostadspolitik under 1900-talet. Grundplattan lades av riksdag och regering, i nära samarbete med såväl industrin som folkrörelserna, och med tydliga visioner om att förbättra människors boendesituation.
Men idag har politikerna abdikerat från sitt ledarskap. Bostadspolitiken har demonterats. De som idag bär drömmarna om en egen bostad – om att få en fast punkt i tillvaron – är kapitalisterna och marknaden. Partierna däremot producerar rätt träaktiga litanior som är väldigt likartade, som om de copy-pastat ur samma dokument:
De ältar om att snabba på flyttkedjorna; göra något åt fastighetsbeskattningen och flyttskatter; effektivare boendeutnyttjande; bygga billigare snabbare och mer hållbart; bygga samhälle, inte bara hus; ska bli fler hyresrätter, äldreboenden och studentbostäder; bostadssegregationen måste brytas genom ett blandat byggande; snabba upp förenkling av plan- och bygglag; tydligare markpolitik från stat och kommun; flexiblare bullerregler och strandskydd; pressa kommuner och myndigheter med tidsgränser; tillgodose behovet av äldreboende; samplanering för infrastruktur och byggande; se över hyressättningarna; öka konkurrensen och stimulera privat uthyrning; bygga klimatsmart; upprätta ett nationellt energicentrum; se till att det finns en kommunal bostadsförmedling; satsa på allmännyttan etcetera.
Vad har då kommit ut av detta? Ja, kanske kan vi se att det gemensamma programmet nu är på väg att förverkligas. Enligt Januariöverenskommelsen ska det bli lättare för folk att bygga ut sin veranda även om kommunen skulle kinka. Och om rätten att bygga ut sin veranda utökats, och därmed visst utrymme för drömmar skapats via partierna, har de dödat många fler drömmar genom amorteringskrav och spridandet av allmän osäkerhet om hur framtiden ser ut för byggandet.
”Politikens påverkan har inte stått på vare sig plus eller noll, utan snarare på minus”.
Förr fanns en tydlig dragning åt hyreshuset på vänsterkanten. De närde en tydlig vision om att människor, genom att bo tillsammans, också skulle utveckla sin sociala dimension. Genom ett kollektivt boende i hur man sköter och förvaltar sin gemenskap. Skulle folk börja äga, skulle de också börja tänka borgerligt.
Det finns en anekdot om när Lenin, innan revolutionen, besöker Stockholm och där får veta att socialdemokraterna gjort skapat möjlighet för arbetare att skaffa sig en kolonilott. Lenin blir rasande och frågar: Hur tror ni då att de ska bli socialister om de samtidigt blir kulaker?
Därför har också vänstern i allmänhet drömt om hyreshus med gemensamma kök, barnstugor och allmänutrymmen. När folk flyttar ihop i samma bostadskomplex kommer strukturen att låta dem växa in i socialismen, gradvis ta ansvar för sin gemensamma boende- och livsmiljö.
Det finns förvisso många exempel på att det också har blivit så. Men mitt intryck är att det sker minst lika mycket, eller kanske till och med mer, i privatägda boenden än i hyresrätter. Det är vävstolar, bokbytarhyllor och hembränningsapparater som cirkulerar enligt veckoschema. Oavsett ägandet.
Men några politiska visioner finns inte hos partierna längre. Hyreslinjen verkar mer fotad i effektivitetstänkande. Det är bra om folk är beredda att flytta på sig när arbetsmarknaden förändras. Och om folk betalar hyra så blir det en liten vinst för hyreshusägande kommuner.
Erfarenheterna från gemensamma tvättstugor visar också att det inte alltid är socialism som växer ur sådant, utan snarare en fascistoid inställning till de så kallade ”medmänniskorna”. Så vänstern har släppt taget.
Hur ser det då ut på andra sidan? Det är egentligen bara ett parti som idag odlar tanken att det kan finnas en koppling mellan boendeform och det samhälle de önskar se. Och det är kristdemokraterna. För dem är egnahemmet en tydlig vision. Förklaringen är givetvis deras syn på vad som är den samhälleliga grundbulten, familjen.
Moderaterna har tappat sin tidigare bostadspolitiska vision om ”ägardemokratin”, där de på 1950-talet och många år framåt formulerade ett alternativ till ”det starka samhället” som var socialdemokraternas linje. Det moderaterna ville var att politikerna på olika sätt skulle uppmuntra medborgarna att skaffa sig ett eget boende. Genom att utveckla en slags ”social äganderätt” kunde kapitalism och folkhem försonas.
Även hos centerpartiet och liberalerna har funnits liknande tankar, även om de inte drev det lika hårt.
”Summerar vi vad dessa partier står för i bostadspolitiken är det mest effektivitetstänk och ekonomism som präglar förkunnelsen. Drömmarna får andra sköta. Här är det räkenskaper som ska hanteras”.
Om de har något fokus så är det att försvara de som redan finns på bostadsmarknaden, insiders är ett säkrare kort när folk går till valurnorna än outsiders.
Och tittar vi på Sverigedemokraterna har de inte heller gjort något stort nummer av sin position som det nostalgiska partiet som hyllar det gamla Sverige. Där egnahemmet borde vara en given illustration om att framtiden ligger i det förgångna.
När inte partierna formulerar vare sig en övergripande bostadspolitisk linje som ger stabilitet åt bostadsbyggande, eller kan förkunna en vision till hela befolkningen om att boendet ska vara tryggat till ett rimligt pris, då får någon annan göra det.
Här finns således utrymme för bostadspolitiskt entreprenörskap som marknadsaktörerna hittills varit ensamma om att sköta. Den som vill få min tes bekräftad eller falsifierad om att det är marknaden som driver drömmarna om det goda livet och bostaden, kan gå till närmaste Pressbyrå. På Stockholms Central räknade jag senast ungefär 70 tidskrifter som på ett eller annat sätt förmedlar visioner och idéer om ett trivsamt och lyckligt boende.
Gå gärna förbi en tidskriftskiosk och köp några kolorerade magasin att bläddra i när du har sommarvila i hängmattan. Och surfa gärna förbi partiernas bostadspolitiska programtexter. Men läs inte bara, utan titta också på bilderna, se hur de försöker illustrera sin tänkta framtid.
Kontrasten kommer att vara stor! Det är marknaden som hjälper oss att drömma om det lyckliga boendet. Partierna har abdikerat. Har jag rätt eller har jag rätt?