Att statsministern och flera andra politiker väljer att bojkotta Amledalen är djupt olyckligt. Om de folkvalda vill ha vår respekt måste de också vilja vara där samtalen förs, skriver Lennart Weiss i en krönika om Almedalens utveckling.
När detta skrivs lägger sig årets almedalsvecka sakteliga för att vila tills nästa år. I ett ödsligt Visby hastar journalister och politiker mellan tält och TV-studios medan enstaka sommarturister nyfiket studerar vad som finns kvar av Sveriges största mötesplats för seminarier, möten och samtal.
Det sista är en viktig markering. Det finns inte ett Almedalen, det finns flera. Det som utspelar sig framför TV-kameror och på stora Almedalsscenen är och förbli kärnan, det vill säga de politiska partiernas egna dagar med spektakulära partiledartal på kvällen, inramat av både för- och eftersnack.
Sen finns det civila samhällets Almedalen där hundratals arrangörer anordnar ca 3 500 evenemang. Den som tar sig tid att bara gå runt i Visby kan inte låta bli att imponeras av engagemanget men också över att det för det mesta är ”utsålt” på de flesta ställen. Det är uppenbart att den öppna formen i Almedalen skapar intresse. I kontrast till den bild som då och då förmedlas i media är Almedalen ett unikt folkuniversitet eller som Region Gotland väljer att kalla det, en ”demokratifestival” där åsikter kan bytas och där besökaren kan ta del program av högsta klass.
Eftersom Sverige är en sorts ”samrådsdemokrati”, ett samhälle format av dialog, grundliga utredningar och kompromisser är det desto märkligare att flera politiker valt att distansera sig från Almedalen. Statsministern bojkottar demonstrativt för att i populistisk stil istället åka till Ullared, som om det vore i slit-och-släng kommersialismens Mecka som det offentliga samtalet bäst manifesteras.
”Statsministern bojkottar demonstrativt för att[…] åka till Ullared, som om det vore i slit-och-släng kommersialismens Mecka som det offentliga samtalet bäst manifesteras.”
Andra valde i år att åka till Almedalen för att riva av sina förskrivna talarmanus och sedan raskt ta flyget tillbaka till Stockholm. Per Bolund valde som ansvarigt Statsråd för bostadspolitiken att inte ställa upp när SVT Rapport önskade en kommentar till Veidekkes inlägg på DN debatt, måndag den 1 juli, ett inlägg som tydligt visar att debatten om hyresrättens villkor förs utan fakta eller djupare analys. Är det inte Bostadsministerns jobb att delta i debatten och kommentera väl underbyggda analyser från olika håll?
Tyvärr är detta ett tecken i tiden. Våra politiska företrädare vill gärna se sig som demokratins vita riddare men istället för att delta i debatten, utmana sina förutfattade meningar och öppna sig för andras kunskap omger man sig numer av horder av pressekreterare, som snarare fokuserar på det politiska spelet än dess innehåll och som med pedantiskt noggrannhet slipar fram de stereotypa talepunkter som politikerna mekaniskt upprepar, gärna i format där de slipper konfronteras med kritiska frågor.
”Om de folkvalda vill ha vår respekt måste de också vilja vara där samtalen förs.”
Fortsätter man så kommer det som är demokratins kärna, det öppna och reflekterande samtalet, att byta åsikter, mötet med andra – där man både ger sig tid att tala och lyssna, att sakta förtvina. Och därmed kommer också det som är den levande demokratins fundament sakta erodera. De politiska partierna utgör förvisso det politiska systemets överbyggnaden men demokratins bas utgörs av alla de människor som i föreningar, folkrörelser, intresseorganisationer och företag dagligen deltar i det öppna och fria samtalet. Om de folkvalda vill ha vår respekt måste de också vilja vara där samtalen förs.
Särintresse sa Reinfeldt om försvarsmakten och fackföreningsrörelsen. Lobbyister säger Löfvén om alla de som investerar i det fria samtalet i Almedalen, två alltför tydliga exempel på bristande insikt om vilka byggstenar som det demokratiska systemet består av, parat med populism samt en dos av maktens arrogans mot det system som de hellre bör tjäna än att försöka styra.