Tidskriften Arkitektur hade temat ”Slaget om stilen” i årets tredje nummer, där den aktuella debatten om traditionell och modern stil lyftes fram. Debattörerna Jerker Söderlind och Mikael Grahn skriver nu till redaktörerna i temanumret att Arkitekturupproret borde ha fått hela arkitektkåren att reagera vid det här laget och ställer sig frågande till varför de är så ointresserade av att lyssna på vad människor tycker om deras arbete.
Finns det idag en allmän uppfattning om att modern arkitektur är ful och motbjudande? Svar ja. Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson skrev nyligen:
”Jag vill ogärna låta bitter, men bitter är vad jag blir när jag tänker på det motsägelsefulla i att Sverige är ett land där idén om modern arkitektur år efter år förblir fula brutala betongklumpar som ser ut att vara uppförda av Le Corbusiers deprimerade bror, och där ingen någonsin bekymrar sig om huruvida dessa husmonster verkligen harmoniserar med den befintliga omgivningen eller ej”.
DN:s ledarsida kan knappast anklagas för att befolkas av populistiska nättroll. Men att liknande formuleringar blivit vanliga i många medier, liksom själva existensen av Arkitekturupproret, borde föranleda arkitektkåren att skicka ut ett meddelande av typen ”Houston, we have a problem”. Om någon kritiseras för något, är det klokt att börja ställa sig frågan varför. Att avfärda kritik som orättvis löser inget, inte ens om kritiken faktiskt skulle vara orättvis.
Det duger inte att säga att ”folket förstår sig inte på nödvändigheten av modern arkitektur, det är bara vi i det modernistiska prästerskapet som är de sanna uttolkarna av nödvändigheten av brutala hus i rostig plåt och abstrakta lådor i svart”. En sådan inställning bäddar för äkta populism och förakt som även drabbar kunniga och duktiga experter och politiker som tar ansvar för samhällets gemensamma frågor, från klimat till jämställdhet.
Är det viktigt att diskutera hur arkitekturen ser ut? Svar Ja. Men inte om man frågar arkitekterna, vilket redaktören Annica Kvint gör i Arkitektur nr 3/2019. Diskussionen om estetik, som folkrörelsen Arkitekturupproret vill ha upp på agendan, blir enligt henne ”ett mycket effektivt sätt att inte diskutera viktigare frågor” som dagsljus, gröna plättar, dolda lån i bostadsrättsföreningar eller fuktskador. Eftersom folket saknar kunskap så har de enligt arkitekterna inte förstått att deras missnöje i själva verket inte alls gäller sådana trivialiteter som husens utseende, utan snarare materialet de byggs av, att de byggs för höga, att de byggs för tätt, att de byggs utan tanke på barnen, och så förstås autenticiteten i det som byggs.
”Själva arkitekturen kommer mycket långt ner på listan över det som arkitekter tycker är viktigt för folket. Det tycker vi är lite märkligt. Varför vill inte arkitekter diskutera hur hus ser ut”?
Finns det en skillnad mellan vad arkitekter och icke-arkitekter gillar? Svar Ja, det visar flera undersökningar, se vidare Arkitekturupprorets hemsida. För att försöka bidra till kunskapsbasen gjorde vi en egen informell undersökning, utan anspråk på vetenskaplighet. Vi klippte ut några bilder ur boken ”Bygg det folk gillar” samt foton på hus som fått Kasper Salin-priset och presenterats i tidskriften Arkitektur. Vi ställde oss på en gata i Stockholm och lät förbipasserande rösta om vilka sorters hus och stadsmiljöer de tyckte borde byggas. Tyvärr var det ingen av de röstande som uppgav sig vara arkitekt, men den kunskapsluckan vill vi fylla genom att bjuda in den som läser detta att delta i undersökningen. Kan detta ordnas? Vi menar att empiri och fakta är bättre än ”löst tyckande”.
Borde alla svenskar undervisas i konsten att uppskatta modern arkitektur? Chefredaktör Julia Svensson skriver i Arkitektur att den känslomässiga impulsen om att något är fint eller fult sällan är intressant, utan att det först är när åsikten är grundad ”både i kunskap om bakgrunden till fasadens utseende och bakgrunden till känslorna” som åsikten om den upplevda skönheten eller fulheten blir intressant. Hon beklagar att debatten fokuserar på en ytlig nivå – husens fasader – och refererar till en filosof som menar att ”rädslan för modern arkitektur” handlar om brist på kunskap om vad som ligger bakom husens utseende. Den kunskapen och smakpreferensen tar idag tre till fem år att tillägna sig. Svensson har möjligen rätt i att preferensglappet skulle kunna överbryggas genom att alla medborgare får en ordentlig dos undervisning i modernistisk arkitektur, men vore detta kostnadseffektivt? Vi tvingas nog svara nej.
Handlar arkitektur om fasader? Svar ja. Fasaden är en viktig del av ett hus och helt avgörande för hur det uppfattas. Skillnaden mellan konstruktion och utseende kan kallas arkitektur. Det finns ingen nödvändig koppling mellan hur ett hus är konstruerat invändigt och dess fasad – färg, material, utsmyckning, placering av fönster, dörrar, balkonger, tak, etcetera. Samma stomme av betong, trä, stål och så vidare, kan prydas av helt olika ytor och material. Med dagens teknik går det att hänga på vilken sorts fasad som helst på en byggnadsstomme. På Arkitekturupprorets hemsida finns exempel på hur man i bland annat Tyskland lagt mycket pengar på att ersätta modernistiska hus i stadskärnor med klassisk arkitektur. Den intressanta frågan är varför detta görs?
Har arkitektkåren stort inflytande över arkitekturen på det som byggs? Svar ja. Det var arkitekter som hittade på renässansen, gotiken, nationalromantiken, 20-talsklassicismen, modernismen, brutalismen, postmodernismen och dagens nymodernism. Politiker och byggbolag har andra ansvarsområden: de fokuserar på hur mycket som byggs och på lönsamhet, mindre på fasader. Själva frågan är egentligen absurd – det är självfallet modedesigners, möbeldesigners, bildesigners och så vidare som formar hur moderna kläder, möbler och bilar ser ut. Om arkitektkåren vill ha mer inflytande över hur det byggs, är det inte en klok strategi att säga ”vi har inget att säga till om”. Då har man givit slaget förlorat i förtid.
Bör folkvalda politiker mer än idag bestämma var och hur det byggs? Svar ja. Politikernas uppdrag är att lyssna på medborgarna och beställa en så trevlig och vacker stad som möjligt, inom ekonomiska och praktiska gränser. I praktiken tas beslut om arkitektur ofta av tjänstemän som genomgått en modernistisk utbildning. När politiker i tävlingar i Nacka och Göteborg valde mer vackra och klassicistiska hus än de som tjänstemännen ville ha blev journalisterna på tidningen Arkitekten upprörda.
”Vi vill ha fler politiker som står för att nybyggt också ska vara populärt. Och som säger stopp när stora fastighetsbolag vill lägga butiker och restauranger i köplador långt utanför de gamla stadskärnorna, som därmed riskerar att bli allt ödsligare”.
Har historien en riktning? Svar nej. Ofta används formuleringar som ”en arkitektur av vår tid” eller ”samtida arkitektur” som motivering till varför man inte får eller bör bygga hus som uppskattas av personer utan arkitektutbildning. Klassiskt inspirerad arkitektur beskrivs som bakåtsträvande eller populistisk. Men att något är nytt är inte ett kriterium på kvalitet. Då skulle man exempelvis inte kunna hävda att USA:s nuvarande president Donald Trump är sämre än den gamla presidenten Barack Obama, utan att bli beskylld för att vara en reaktionär bakåtsträvare.
Idén om att samtiden på något sätt kräver en viss sorts formspråk bygger på en kombination av den vulgärdarwinistiska idén om att evolutionen har en förutbestämd riktning och den tyske filosofen Hegels idé om en överordnad världsande som styr historien i en viss riktning. Dessa tankeriktningar inspirerade även Marx till idén om socialismens historiska nödvändighet – och i dess mer despotiska form till tanken om att en utvald elit, partiet, hade i uppgift att uttrycka ”proletariatets objektiva intressen”, oberoende av vad de stackars arbetarna själva önskade. Idén om en specifik arkitektur av vår tid förutsätter att det finns en överordnad arkitekturgud eller centralkommitté som fastlägger det enda rätta.
Var modernismen en människofientlig ideologi? Svar ja. Chefredaktör Julia Svensson skriver i Arkitektur:
”Trots modernismens ursprungliga tankar om att bygga bättre för alla samhällsklasser lämnar många av de hus- och livsmiljöer som byggts sedan miljonprogrammet och idag mycket att önska.”
Av vilken anledning använder hon ordet ”trots”? Faktum är att efterkrigstidens rivningar av älskade blandade stadskärnor och uppförandet av den identitetslösa bilstaden, byggd på föregiven vetenskaplighet, var kärnan i den modernistiska stridsskriften Acceptera, publicerad 1931 efter Stockholmsutställningen 1930. Det är bara att titta på bilderna i denna skrift som visade hur den gamla kvartersstaden skulle ersättas av hyreskaserner och motorvägar. Modernismen i arkitektur och stadsplanering hade, så som visats i Per I Gedins bok ”När Sverige blev modernt”, en centralistisk och elitistisk tankestruktur – vanligt folk förstår varken sitt eget bästa eller vad som är vackert. (”Myten om den välvilliga funktionalismen” av Per I Gedin, Under Strecket SvD, 5/3 2019.)
Ekonomen Gunnar Myrdal som samarbetade med Uno Åhrén i den Bostadssociala utredningen skrev redan 1931:
”Konsumtionen behöver faktiskt styras i konsumentens eget intresse. Människorna måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de komma att uppskatta det slagets konsumtion, och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder”.
Arkitektkårens långa romans med modernismen har vissa känslomässiga likheter med troende marxister: ”Visionen var bra, men genomförandet blev fel”. När stadsplaneringsdiskussionen – dock tyvärr inte alltid det praktiska byggandet – lämnat modernismens funktionella separering och de flesta vill ha tillbaka kvartersstaden, återstår för arkitekterna ett andra sorgearbete: även modernismens arkitektur var ett misstag.
”Modernistiska hus uppskattas sällan av medborgarna”.
Omröstningen om ”Sveriges fulaste stad” arrangerades av Arkitektupproret, men alla fick nominera. Borlänge fick flest röster från Falun, näst flest från Borlänge. AU arrangerar även omröstningar om landets vackraste stad och hus. Om konsten brukar sägas att ”skönheten uppstår i betraktarens öga”. Frågan är egentligen ganska enkel: Vilka betraktares ögon skall vi lita på och rätta oss efter? Det handlar i grunden om demokrati och förtroende. En mer dramatisk beskrivning av förtroendegapet mellan styrande och styrda gjordes av den östtyske författaren Bertolt Brecht efter ett upprorsförsök i Berlin 1953:
”Lösningen: Efter upproret den 17 juni lät sekreteraren i författarförbundet dela ut flygblad på Stalinallée, på vilka stod att folket förverkat regeringens förtroende och endast genom fördubblat arbete kunde återerövra det. Vore det då trots allt inte enklare att regeringen upplöste folket och valde ett annat?”