I vilken riktning blåser vindarna?

Frustrationen växer hos allmänheten, branschen och våra myndigheter. Boverkets generaldirektör Anders Sjelvgren säger att skygglapparna måste bort och att det är hög tid ”för nya lösningar”. Lennart Weiss instämmer och tycker sig se underströmmar i debatten som på sikt kan förebåda ett större systemval.

Precis när jag är i färd med att fatta pennan för att skriva denna text plingar det till i mobilen. En mycket god vän från ungdomsåren hör av sig och undrar om jag har några tips. Hennes dotter och pojkvän har precis blivit uppsagda från den andrahandslägenhet de bott i under några år. Som för så många andra är läget förtvivlat. De är egna företagare med något ojämna inkomster men klarar sig bra och kan utan problem betala en boendekostnad på ca 8 000 kronor i månaden.

Mm tänker jag. För den pengen skulle de utan problem kunna betala de löpande kostnaderna för en 2:a, kanske rentav en 3:a i Farsta, om de bara kunde få ett lån. Men jag vet svaret innan det ens landat i min mobil. De kan inte låna. Av ”omtanke” om de ungas privatekonomi har vi ju fått ett antal kreditregleringar som gör att våra ungdomar istället hänvisas till den osäkra andrahandsmarknaden.

Efter att jag levererat ett antal tips på företag med egna köer, som sannolikt inte heller erbjuder några goda alternativ på kort sikt, plingar det till igen. Min gode vän berättar att några kompisar till dem precis fått en femrummare på en attraktiv adress i Stockholm. De hade stått 35 år i bostadskön och kan nu sälja sin bostadsrätt som stigit rejält i värde. De har nu både en fin-fin bostad i stan och 10 miljoner på banken.

Vid det här laget har känslotillståndet i den andra änden av linjen svängt från uppgivenhet till ilska: ”Hur i helvete kan politikerna tillåta att folk som redan har en bostad får stå i bostadskön när det finns andra som verkligen har behov?”

”Hur i helvete kan politikerna tillåta att folk som redan har en bostad får stå i bostadskön när det finns andra som verkligen har behov?”

För oss som befinner oss i branschen är detta vittnesmål inget nytt. Det speglar problembilden ganska väl men också hur Sverige 25 år efter det stora systemskiftet fortfarande inte tagit ställning till vilken sorts bostadsmarknad vi vill ha. Å ena sidan har vi en bostadsmarknad i meningen att köpare och säljare kan mötas. Den fungerar dock allt sämre sedan vi fått ett antal kreditrestriktioner som med precision drabbar de som är på väg in på marknaden.

Å andra sidan har vi en hyressektor där den grundläggande tanken är att erbjuda goda bostäder efter behov. Eftersom det handlar om en knapp resurs tilldelas den efter kö men när systemet skapades bedrevs en aktiv bostadspolitik som stimulerade utbudet. Med ett högt och stabilt byggande kunde kötiden hållas förhållandevis kort. Men så fungerar det som bekant inte idag. De finansiella ramvillkoren för en utbudsdriven politik är sedan länge borta. Kvar finns ett kösystem som uppenbarligen gynnar de som redan har.

Vi har alltså en ägarmarknad som fungerar allt sämre på grund av administrativa ingrepp och vi har en hyressektor som verkar under andra ramvillkor än när den byggdes upp. För de som har de största behoven innebär det med ett slitet uttryck att man möter en marknad med dubbla lås, antingen har man inte kapital eller så har man inte kötid.

”För de som har de största behoven innebär det med ett slitet uttryck att man möter en marknad med dubbla lås, antingen har man inte kapital eller så har man inte kötid.”

I en intervju i SvD den 22/6 kommenterar Boverkets Generaldirektör Anders Sjelvgren saken och konstaterar helt riktigt att ”bostadsbristen håller på att dra isär samhället och skapa större konflikter”. Korrekt men vad är lösningen? Sjelvgren säger att det är dags att ”ta bort skygglapparna”, att det är hög tid ”för nya lösningar” som ”kan passas in i en svensk modell”.

Jag tror att dessa formuleringar fångar något som bubblar här och där, inte minst hos några av våra myndigheter. Förutom ett antal standardrecept som att uppmuntra mer industriellt byggande landar Sjelvgren i att det är dags för Sverige att lära av andra länder och lyfter fram Holland som ett gott exempel.

Utan att närmre värdera det holländska exemplet kan vi konstatera att Holland är ett land med en annan grundläggande modell på hyresmarknaden, med en relativt stor social bostadssektor som existerar parallellt med marknadsprissatta hyresbostäder. Överfört till Sverige skulle det betyda att den svenska partsmodellen med förhandlade hyror ersätts av modell där hyrorna sätts av politikerna. Det är ingen liten förändring som knappast skulle kunna genomföras utan betydande politisk strid.

Sjelvgren har dock rätt i att bostadsfrågan håller på att skapa djupare sociala konflikter, något som min nära väns eget exempel vittnar om. Frustrationen växer hos allmänheten, inom branschen och våra myndigheter. Från politiken sägs dock inte mycket utöver de punkter om bostadsfrågan som finns i Januariöverenskommelsen. Den som studerar programmet för Almedalen noterar också att färre politiker på plats än vanligt. Den ansvarige ministern Per Bolund begränsar sitt deltagande till två dagar.

”Det är dock uppenbart för alla att kreditrestriktionerna slagit helt fel och skapar orimliga klyftor mellan insiders och outsider, äldre och yngre, de som har sparade medel och de som saknar.”

Jag tror att det är signifikativt. Det är dock uppenbart för alla att kreditrestriktionerna slagit helt fel och skapar orimliga klyftor mellan insiders och outsider, äldre och yngre, de som har sparade medel och de som saknar. Det är också uppenbart hyresmarknaden inte fungerar utan någon sorts grundläggande förändring som antingen gör det möjligt att stimulera utbudet eller som innebär ett annat sätt att fördela de befintliga bostäderna.

Något måste alltså göras. Och det måste ske på systemnivå. Men då måste skygglapparna bort. Där befinner sig inte politiken ännu vilket sannolikt förklarar varför många väljer att stanna hemma. Men frågan är hur länge den strategin håller? Och vad som kan tänkas hända sen? Även om inget mer omvälvande kommer att ske på kort sikt är min känsla att det finns en underström i det bostadspolitiska samtalet som pekar mot något sorts systemval. För oss som deltar i Almedalen kommande vecka handlar det om att tolka tecken. Innan politiker agerar har de en tendens att släppa försöksballonger. Lyssna gärna på fagert tal men titta desto mer på i vilken riktning som ballongen blåser.

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Lennarts väns dotter gjorde ett fatalt misstag. Hon skaffade inte föräldrar som kunde ge henne en större summa pengar samt räntefria lån på obestämd tid. Allvarligt talat så bör en förändring av bostadspolitiken börja med den punkt där det gör mest nytta. Alla riksdagsmäns och -kvinnors bostadsförmåner/övernattningslägenheter dras in. Idag är det så att ledamöter som bor mer än 50 kilometer från Riksdagshuset har rätt till en övernattningsbostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd i Stockholm eller rätt till ersättning för en privat övernattningsbostad i Stockholm. Jag skulle tro att ett avskaffande av detta skulle kunna drivas som ett medvetet populistiskt krav. ”Låt riksdagsmännen skaffa sig bostad på samma sätt som övriga medborgare”. Vilka argument finns emot detta?

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.