Lär av historien! 1990-talets djupa kris i svensk ekonomi utlöstes av en snabbt genomförd skatteomläggning där konsekvenserna av effekterna på och från bostadsmarknaden underskattades. Risken är stor att vi utlöser motsvarande konsekvenser idag om vi efter de kreditrestriktioner som redan vidtagits går vidare med en snabb utfasning av ränteavdragen, höjda fastighetsskatter och andra råd som ställs ut av Finansinspektionen, Riksbanken och OECD. Det menar Ulf Perbo, f.d. statssekreterare med ansvar för bostadsfrågor.
I början på 90-talet gick Sverige in i en djup ekonomisk kris. BNP föll med 5 procent, sysselsättningen minskade med 500 000 personer och statsfinanserna kollapsade. Krisen skapades genom de spridningseffekter som nedgången på bostadsmarknaden fick i Sveriges ekonomi. Skattereformen baserades i sig på goda motiv men konsekvenserna av ökade boende- och byggkostnader felbedömdes. Bostadsinvesteringarna rasade och den privata konsumtionen föll när hushållens amorteringar drevs upp för att balansera den hastiga prisnedgången på bostäder.
”Skattereformen baserades i sig på goda motiv men konsekvenserna av ökade boende- och byggkostnader felbedömdes.”
Att utvecklingen inom bostadssektorn spelade en avgörande roll för det fortsatta händelseförloppet framgår av offentlig statistik. Övriga delar av ekonomin bidrog inte till fallande BNP. Utrikeshandeln gav positiva bidrag till BNP även under krisåren. Krisen utlöstes istället av ett brant fall i bostadsinvesteringarna, som i sin tur utlöste en kris i bostads- och fastighetssektorn med vidare återverkningar i hela banksystemet.
Nu befinner sig bostadsmarknaden åter i en nedåtgående fas med oroande paralleller till 90-talskrisen. När bostadsbyggandet faller kommer effekterna även denna gång att sprida sig och ge avtryck i den ekonomiska utvecklingen. Olyckliga politiska beslut skulle kunna förstärka nedgången. Alltså är det angeläget att de olika förslag som nu presenteras för bostadsmarknaden konsekvensanalysernas noggrant.
Nu som då finns rimliga argument och goda motiv för de förslag som diskuteras. Det gäller de amorteringskrav och andra kreditbegränsande åtgärder som redan genomförts och det gäller förvisso även de rekommendationer om sänkta ränteavdrag och höjd fastighetsskatt som OECD, med stöd av Riksbanken och Finansinspektionen presenterat. Men dessa förslag kommer i en situation när läget på bostadsmarknaden redan är mycket känsligt. Därför är det viktigt att alla inblandade parter, inte minst politikerna, inser hur spridningseffekterna i ekonomin ser ut vid en markant nedgång på bostadsmarknaden och väger in detta när beslut om nya åtgärder fattas.
”…dessa förslag kommer i en situation när läget på bostadsmarknaden redan är mycket känsligt.”
Bostadsmarknaden utsattes på 90-talet för vad som kan kallas en ”exogen chock” när skattereformen och subventionsavtrappningen fick boendekostnaderna att stiga kraftigt och nyproduktionskostnaderna ännu mera. Bland annat infördes full moms på byggande och förvaltningstjänster och vidare höjdes fastighetsskatten. Ett par år senare avvecklades även räntebidragen som var en viktig beståndsdel i den statliga bostadsfinansieringen. Det dramatiska fall i bostadspriserna och bostadsbyggandet som inträffade fortplantade sig kraftfullt ut i hela samhällsekonomin.
Den privata konsumtionen stod för knappt hälften av BNP-fallet åren 1990–1993, en effekt av att amorteringarna för bostadslån steg kraftigt. Bostadsinvesteringarnas fall stod för något över hälften av nedgången och fortsatte sedan att bromsa ekonomin i många år framåt, en följd av att byggproduktion är en verksamhet som fortgår flera år efter påbörjandet. Raset i sysselsättningen berodde i betydande utsträckning på att jobb försvann i byggsektorn och hos materialleverantörer samt åkerier som direkt kan härledas från minskade materielleveranser till byggbranschen samt den minskade konsumtionen. De offentliga finansernas försvagning berodde i stor utsträckning på krympande skattebaser till följd av fallet i bygginvesteringar och kraftigt stigande kostnader för arbetslösheten.
Nu utsätts bostadsbyggandet återigen för en exogen chock, denna gång genom de kreditrestriktioner som införts. I likhet med vad som skedde på 1990-talet skulle den nedåtgående trenden i samhällsekonomin kunna förstärkas av till exempel minskade ränteavdrag och andra åtgärder med direkt påverkan på byggsektorn.
I diagrammet ovan jämför jag bostadsinvesteringarnas utveckling under 90-talskrisen och idag. Bostadsinvesteringarna var strax före 90-talskrisen uppe i knappt 6 procent av BNP. Sedan föll andelen till knappt 2 procent vilket orsakade större delen av BNP-kollapsen. (Resten orsakades av minskande privat konsumtion). Men redan fallet från 5,8 till 3,6 procent åren 1991–1993 fick en avgörande betydelse för krisen i den svenska ekonomin.
2017 var bostadsinvesteringarna ungefär lika stora som 1991: 5,7 procent av BNP. Sedan dess har bostadsinvesteringarna fallit och frågan är hur stort fallet kan bli? Jag bedömer att investeringarna kan gå ner till ca 3,5 procent, dock i en långsammare takt än under 90-talskrisen. Även igångsättningen av bostäder visar ett likartat mönster. Efter toppnoteringen på 63 000 påbörjade bostäder 2017 har vi sedan sett en tydlig nedgången. En nedgång som förvisso går långsammare än på 1990-talet och som troligtvis inte heller blir lika djup som då.
Sammantaget ser det emellertid ut som den exogena chock som det senaste året framkallats av de kreditrestriktioner som införts kommer att ge samma typ av spridningseffekter ut i ekonomin som i början på 90-talet, nu dock med drygt hälften så stor effekt, givet att de antaganden jag utgått från i diagrammen ovan stämmer. Det betyder att BNP kommer att minska med ca 2–3 procent jämfört med om bostadsmarknaden hade utvecklats mer stabilt. Om jag tolkar andra prognosbedömares resonemang rätt har denna effekt hittills inte ingått i de bedömningar som presenterats för 2017–2018, vilket gör att vi riskerar att få se betydande nedrevideringar av BNP, sysselsättningen och statens finanser. Och just när detta skrivs larmar faktiskt Konjunkturinstitutet om att nedgången i byggandet kommer att slå mot statens finanser och vidare reviderar Handelsbanken ned sin BNP-prognos. Vad skulle hända om Sveriges politiker nu lyssnar på OECD och i en fallande bostadsmarknad väljer att höja fastighetsskatten och sänka ränteavdragen? Det vill vi nog inte veta!
Kollapsen på bostadsmarknaden av skattereformen var inte omöjlig att förutse, men de tongivande politikerna och ekonomerna var så uppbundna kring skattereformen att ingen ville höras talas om risker. Jag var själv sekreterare i den utredning (SOU 1989:35) som föreslog flertalet av de åtgärder som fick negativ påverkan på bostadsmarknaden. I en intervju i SvD 1989 påpekade jag långt innan kraschen att skattereformen riskerade att leda till en kraftig nedgång på bostadsmarknaden. Den politiska ledningen på finansdepartementet bad mig dock hålla tyst för att inte misskreditera reformen. Även professor Mats Persson presenterade analyser som tydde på att förslagen skulle kunna leda till en krasch på bostadsmarknaden. Hans PM lades emellertid till handlingarna som det heter. Poängen med att berätta om detta är att det påminner om hur lätt det är att förtränga information som inte passar in när fokus ligger på något annat. Då skattereformen, nu kanske finansiell stabilitet och risker med hög belåning.
Jag har tidigare skrivit ett fördjupande inlägg där jag mer i detalj redogör för hur byggkrisen spred sig i ekonomin på 90-talet.