Som så många andra modeller har Wiens bostadspolitik olika ansikten. Å ena sidan nya moderna ekologiska bostäder med låga hyror som ger en levande stad med social mångfald och ett myller av butiker och verkstäder. Å andra sidan finns också många äldre fastigheter med låg standard, eftersatt underhåll och visst kostar Wiens bostadspolitik. I en nyanserad diskussion om en ny svensk social bostadspolitik finns dock många byggstenar att inspireras av, menar Lisa Pelling, utredningschef på tankesmedjan Arena idé i denna slutreplik som kommenterar en rad inlägg om ”Wienmodellen”.
Snart är det nya bostadsområdet Sonnwendviertel i centrala Wien färdigt. Fem tusen lägenheter byggda på en tidigare godstågsbangård. En ny park i Kronobergsparkens storlek fungerar som områdets gröna lunga. Till området hör en simhall, en biosalong, en kvarterslokal med storkök, en snickarverkstad, ett litet bibliotek som drivs av kvarterets invånare.
Ett bostadsområde som de flesta av oss bara kan drömma om. Dessutom är det billigt att flytta in. En nybyggd trerumslägenhet kostar under sex tusen kronor i månaden i kallhyra.*
Hur kan det vara så billigt? I min rapport Wienmodellen – inspiration till en ny social bostadspolitik har jag försökt beskriva Wiens bostadspolitik och Wienmodellens olika delar.
I Wienmodellen ingår de stora hyreshusområdena, som det som nu växer fram i Sonnwendviertel. En del består av kommunala hyreshus (Gemeinedebau) som byggts med hjälp av subventioner från både staden och staten. Som det 1 300 lägenheter stora Hugo Breitner Hof, uppkallat efter Wiens legendariska finansborgarråd, där min mans föräldrar, min man själv och våra barn vuxit upp. Området består av 17 procent byggnader, resten är grönytor och lekplatser. I Wienmodellen ingår också stora hyreshusområdena byggda och förvaltade av Genossenschaften, icke-vinstmaximerande kooperativa byggföretag som bygger på uppdrag av kommunen och med subvention mot att de förbinder sig att återinvestera avkastningen i nya bostäder.
”Områdets förskolebarn tågar hit för att gå på teater i gemenskapens kulturlokal”
Men där finns också nyskapande kvarter som byggts av betydligt mindre byggemenskaper, som Sargfabrik på Goldschlagstraße i 14:e distriktet, ett hus som ägs och förvaltas av de boende själva i ”Föreningen för integrativ livsstil”. När en medlem flyttar ut återgår lägenheten till föreningen. Föreningen har ändrat den sociala sammansättningen i annars ganska slitna kvarter. Områdets förskolebarn tågar hit för att gå på teater i gemenskapens kulturlokal, här ordnas konserter och konstvisningar, det finns en ekologisk restaurang och en liten bassäng där mina barn har gått på babysim. Liknande icke-vinstdrivande byggemenskaper inspirerar nu också i Sverige, inte minst tack vare det arbete som föreningen Sveriges byggemenskaper och dess ordförande Staffan Schartner lägger ner.
Richard Swartz Wien finns också, såklart. DN:s krönikor, som sedan årtionden tillbaka lever i Wien kan inte förstå varför Wien skulle vara en modell. ”Wien är till sitt väsen barock, alltså till största del fasad och kuliss“, skriver han i en slags indirekt kommentar till den uppståndelse som Wienmodellen gett upphov till (DN 2019-02-09).
I Richard Swartz sjätte distrikt finns ”verkstäder i källare och på bakgårdar där det tillverkas föremål som kom ur modet redan innan kommunismens fall“. Inte en modern stad att skryta med, direkt. Jag har själv bott nästgårds i sjunde distriktet i många år, och tycker mig känna igen mig i Swartz Wien. I mitt kvarter, bara två gator från det stora shoppingstråket Mariahilfer Straße, låg två skrädderier, en affär specialiserad på jutesäckar, och en ljuvlig italiensk glassbar som bara är öppen när det är varmt.
”Inga stamrenoveringar, men inte heller några renovräkningar”
Hårt reglerade hyror är en viktig förklaring till att affärer och verkstäder som för länge sedan försvunnit från städer som Stockholm fortfarande kan vara kvar. Baksidan är de negativa konsekvenser som Staffan Schartner beskriver i sin artikel. Som att den statligt satta hyran gör det nästan omöjligt att utföra stamrenoveringar: det går inte att ta in en sådan stor investering över hyrorna. Istället kan ett och samma hus, som vårt i Wien, värmas med kolpanna i källaren, gas ett par trappor upp, och solceller i de nybyggda vindslägenheterna. Inga stamrenoveringar, men inte heller några renovräkningar. Det är kanske inte ekonomiskt hållbart, men jag skulle säga att det bidrar till social hållbarhet.
Österrikes system för hyressättning inspirerar inte, men målet att bostadspolitiken ska sträva efter social hållbarhet borde göra det.
Det är just den sociala hållbarheten som inspirerar Fredrik Kopsch, universitetslektor Lunds Universitet, som i en kommentar på den här sidan lyfter fram hur bostadskön är organiserad i Wien. I Wien är den kommunala bostadskön till för dem med behov: för att ställa dig i kö för en lägenhet i allmännyttan krävs att du kan visa att du är trångbodd. Som trångbodd räknas en familj på tre personer som bor i en tvårumslägenhet, men även en 18-åring som slutat skolan och vill flytta hemifrån. Du kan tacka nej till det första erbjudandet om en lägenhet, men om du tackar nej också till ett andra erbjudande får du inget mer erbjudande förrän tidigast efter tre år. Konstrasten är stor mot svenska förhållanden. ”Att stå i bostadskö i Stockholm”, påpekar Kopsch, ”kan snarare ses som en försäkring för framtiden, än ett uttryck för ett aktuellt bostadsbehov.” Kopsch förslag är inspirerande, tycker jag: att ersätta den befintliga kön med en Wien-inspirerad ransoneringskö för alla kommunalt ägda hyresrätter, och alltså ge förtur åt dem som inte bor under trygga bostadsförhållanden. Ett nytt kösystem: en byggsten som skulle kunna inspireras av Wienmodellen.
Det som inspirerar med Wien, skriver Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg (Dagens Samhälle 2019-02-22), är att staden har en sammanhängande bostadspolitik för att skapa boende för de många.
- Statlig och kommunal finansiering
- Strategiska kommunala markköp
- Kooperativa byggföretag drivna efter självkostnadsprincip
- Allmännyttiga bostadsföretag med en stor del av marknaden
Det är en snillrik konstruktion, skriver Hofverberg, för att ”parera bygg- och bostadsmarknadens tendens till monopol och oligopol, bristfällig konkurrens, spekulationsvinster och godtycklig förmögenhetsbildning, och förstås, att förse Wienborna med bra och prisvärda bostäder.“
Kanske är det den viktigaste byggstenen: insikten om att det behövs en övergripande, sammanhängande idé, en modell. En ny social bostadspolitik, med andra ord.
*) Hyran för de kommunala lägenheter som byggs i Sonnwendviertel är begränsad till 7,50 euro per kvadratmeter kallhyra, alltså 525 euro eller drygt 5 500 kronor i månaden för en trea på 70 kvadratmeter. Till det kommer kostnad för värme, el och vatten, liksom avgift för sophämtning. Dessutom är hyresgästerna med och finansierar en del av byggkostnaden genom en egeninsats på max 60 euro per kvadratmeter, eller ca 42 000 kr för en lägenhet på 70 kvadratmeter.
På området bygger även privata byggbolag, under förutsättning att de hyr ut för högst 6,10 euro per kvadratmeter och tar ut högst 150 euro per kvadratmeter i egeninsats (motsvarande ca 105 000 kr för en lägenhet på 70 kvadratmeter). Hyran är låst till en årlig höjning som följer konsumentprisindex, efter 10 år kan hyran höjas när nya kontrakt tecknas.
Som jämförelse kan nämnas att de första så kallade ”Stockholmshusen” som tagits fram för att vara så billiga som möjligt (förhoppningen var att kunna begränsa hyran för en trea på 77 kvadrat till 7 500 kronor) kostar drygt 11 300 kronor (DN 2019-03-27).