Delat ansvar är dubbelt ansvar?

Det finns flera skäl till att Riksdagen borde besluta att stat och kommun har ett gemensamt ansvar för bostadsförsörjningen. Ibland sägs ju att delat ansvar innebär att ingen tar ansvar, men med tanke på hur det fungerar idag är det dags att våga pröva en annan modell. Skriver Hans Lind, professor emeritus i Fastighetsekonomi.

Flera stora kommuner har i sina remissvar på utredningen ”Ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar” (SOU 2018:35) uttryckt stor skepsis. Kommunerna verkar primärt se förslaget som att staten ska tvinga på kommunerna ett bostadsbyggande som de inte frivilligt vill genomföra. Mycket riktigt är detta en sida av myntet. Men om vi bedömer kommunerna utifrån hur bostadsbyggandet utvecklats i relation till befolkningsutvecklingen kan konstateras att kommunerna inte levt upp till sitt ansvar – även om kommunerna naturligtvis kan hitta andra att skylla på. Lite mer självkritik från kommunerna och SKL vore motiverat.

”…om vi bedömer kommunerna utifrån hur bostadsbyggandet utvecklats i relation till befolkningsutvecklingen kan konstateras att kommunerna inte levt upp till sitt ansvar – även om kommunerna naturligtvis kan hitta andra att skylla på. Lite mer självkritik från kommunerna och SKL vore motiverat.”

Det första staten behöver göra är dock att formulera tydliga mål utifrån vilka man bedömer bostadssituationen i kommunen. Exempel på sådana mål är att (1) det ska gå att hitta en enrumslägenhet med en hyra på max 5 000 kr i månaden inom rimligt pendlingsavstånd på tre månader (2) att det ska gå att hitta en trea på max 10 000 kr i månaden på samma tid och (3) att det ska vara möjligt för ett par med två inkomster på 30 000 kr i månaden att köpa ett radhus i en förort.

Att se bostadsbyggandet som ett gemensamt ansvar för stat och kommun innebär dock inte bara krav på kommunerna utan också att staten måste ta sitt ansvar – och detta borde kommunerna se som något positivt. Nu verkar i alla fall vissa länsstyrelser enbart bevaka en strikt tolkning av olika riksintressen och inte bry sig om att man därmed försvårar bostadsbyggande. Bostadsbyggandet är ju inget riksintresse. Staten sätter ibland också käppar i hjulet för kommunala bostadsbyggnadsprojekt genom att Mark- och miljööverdomstolen gjort en mycket strikt tolkning av strandskyddet. I flera fall har domstolen sagt nej till tätortsprojekt trots att kommun och länsstyrelser varit överens om att området egentligen inte haft något större värde varken för naturskydd eller rekreation. Att staten har ett ansvar för bostadsförsörjningen innebär rimligen att staten måste justera sina lagar så att det blir en vettig intresseavvägning i situationer där det är konflikt mellan olika intressen.

En tredje viktig punkt med att se bostadsförsörjningen som ett gemensamt ansvar är att detta synsätt innebär regelbundna möten och dialoger, rimligen på regional nivå. Söker vi samförståndslösningar så är det viktigt att alla parter får en bättre bild av hur andra parter uppfattar problemen, och vad andra har för önskemål. Vi ska inte heller underskatta betydelsen av ett socialt tryck där det blir svårare för en kommun att inte ta ett ansvar när andra kommuner i närheten faktiskt vidtar åtgärder så att bostadsmarknaden ska fungera för alla.

Det är dags för alla att kliva upp ur skyttegravarna och hjälpa till att lösa ett allt mer akut problem där allt fler hushåll har svårt att hitta en bostad på rimliga villkor! Att komma överens om konkreta mätbara mål som speglar olika hushålls möjlighet att hitta en bostad är då en viktig startpunkt.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Lind skyller lågt bostadsbyggande på riksintressen och strandskydd, utan analys av hur mycket byggande det omöjliggör eller av om byggförbud beror på dåliga förslag. Den stora möjligheten till ökat byggande finns i att kommuner skulle kunna göra områdesplaner för bebyggda bostadsområden i förorter och visar möjliga gratis byggrätter där med enkla krav. Det skulle kunna tillfredsställa en betydande del av behoven av bostäder. Det skulle också kunna ge attraktiv miljö med arbetsplatser mm där och därmed minska segregationen. Så kommunerna har möjligheter att klara byggandet själva. Det staten skulle kunna göra är att följa upp hur kommunerna tar vara på dessa möjligheter.

    1. När det gäller varför det inte byggts mer finns många bovar – och riksintressena är en. Enligt min mening är det ointressant vem eller vad som är den största boven. Frågan är vilka ändringar som är motiverade när det gäller olika regelverk, t ex i bostadsförsörjningslagen. Att bara säga att kommunerna borde göra något leder ingenstans.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.