Det är urbaniseringen – inte utlåningen – som drivit bostadspriserna

Det är inte bankernas utlåning som drivit priserna utan urbaniseringen. En rörelse som inte bara är önskvärd utan också avgörande för landets ekonomiska utveckling. Urbaniseringen är dock inte möjlig utan bostäder, därför måste möjligheten att ta säkra lån med bostäder som säkerhet underlättas – inte ifrågasättas. Det skriver Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia, med anledning av Jacob Bruzelius text i vilken han skyller bankerna för prisutvecklingen.

Vi lever i en tid som inte är lik någon annan. Den är dominerad av instabilitet av en typ vi inte sett någon exakt motsvarighet till tidigare. I mycket hög grad famlar vi efter teorier som kan förklara vad som pågår och Jacob Bruzelius valde nyligen i en krönika att lägga skulden för bostadsprisernas utveckling på bankerna och deras egennyttiga och oansvariga beteende. För att få stöd för den tesen lutade han sig mot Adair Taylor och Tomas Picketys böcker som publicerats under de senaste åren. Men det synsättet leder till en återvändsgränd, där den enda lösningen – större statligt ansvar – kommer att skapa än större problem.

Kapitalmarknadsregleringar kommer att leda till subventionsberoende och när regleringarna skapar en framtvingad brist på kapital kommer otvivelaktigt även fastighetspriserna att falla. Idealet, 1960-talets lyckliga hyresrätt, kan bara uppnås genom strikta regleringar som till slut får alla värden att falla mot botten. Det är en lösning som för tankarna till begreppet ”sado-monetarism” som Paul Krugman populariserade här om året.

Men det finns skäl att analysera Adair Taylors tankar om de stora teknikföretagens betydelse både djupare och mer optimistiskt än så. I intervjuer och artiklar har Taylor utvecklat en teknikdeterminism som är betydligt mer avancerad och genomtänkt än den vi möter hos Bruzelius, men som också ställer djupgående frågor om urbana ekonomiers roll och hur dessa i bästa fall skulle kunna understödjas och ge mer socialt acceptabla effekter genom olika blandekonomiska ingrepp.

Taylor menar är att de innovativa teknikföretagen som Facebook, Google eller för den delen Spotify, King och Minecraft skapat enorma men också synnerligen snett fördelade förmögenheter och inkomster. Följden har blivit att de nya tech-miljardärerna drivit upp priserna på fastigheter och mark i närheten av de stora teknikmetropolerna i framförallt Silicon Valley men för den delen naturligtvis också i till exempel Stockholm.

Än värre är, menar han, att tekniken tycks ha en inneboende tendens att eliminera snarare än att skapa arbeten – nuförtiden kan ju till och med dataprogrammen själva programmera datorerna. Det ökade teknikinnehållet i snart sagt samtliga existerande industriprodukter innebär dessutom att de lever under Moores lags stenhårda villkor, vilket gör att de fallande priserna och deflationstendenserna lurar överallt – utom i de ständigt stigande bostadspriserna. Teknikbolagen är alltså enligt Tylors perspektiv på väg att skapa en dystopi, i form av allt mer skevt fördelade förmögenheter, växande arbetslöshet och framtida sociala explosioner, när spiralerna av uppdrivna egendoms- och aktiekurser går mot nästa krasch. Typfallen känner vi igen från 1929 och vad vi nästan kom att uppleva med lika förödande konsekvenser 2008–2009.

Utvecklingsscenariot ger alltså betydligt mer utrymme för diskussion än det vad som framkom i Bruzelius krönika. Och tveklöst har Taylor dessutom rätt i att den teknikintensiva ekonomi som växte fram med start under 1970-talet och som fick sitt stora kommersiella och finansiella genombrott från och med andra halvan av 1990-talet skapar problematiska konsekvenser. Men man behöver sätta den utvecklingen i ett större perspektiv, för mänsklig utveckling är aldrig jämn och oproblematisk.

”Men man behöver sätta den utvecklingen i ett större perspektiv, för mänsklig utveckling är aldrig jämn och oproblematisk.”

Efterkrigstidens tillväxt fram till just 1970- och 1980-talet byggde i hög grad på bilen, förbränningsmotorn och den billiga oljan. Den billiga oljan ledde till att råvaruproduktionen bredde ut sig runt om i världen och att stora förortsområden etablerades här. Det ledde till ett beroende av vapenrika diktaturer i ständigt krigsbenägna delar av världen, samtidigt som vi ägnade oss åt att på olika sätt förbruka olja och andra ändliga resurser på synnerligen ineffektiva och ohållbara sätt på hemmaplan.

Det som sedan följt är en mycket mer kvalitativt orienterad utveckling. Den teknikålder som uppenbart kommit efter oljeåldern har – som Taylor påpekar – skapat helt andra problem och utmaningar. Det är utan tvekan ett Schumpeterianskt innovationsdrivet teknikkomplex som driver oss framåt, och det sker tveklöst inom ramen för en återbildning av de täta urbana ekonomier som löstes upp under den billiga oljeeran, som dominerades av stadsupplösning och förorter. I det fallet förefaller det tveklöst att Jane Jacobs´ teorier om täta städers avgörande fördelar har bekräftats. De återbildade täta städerna har både skapat starka marknader och sänkta transaktions- och informationskostnaderna, vilket är exakt de faktorer som är av kritisk betydelse för starkt innovativa verksamheter.

Tecknen på att den innovationsdrivna utvecklingen leder till en utbredd arbetslöshet i de växande städerna är dessutom små. Tvärtom har de urbana arbetsmarknaderna växt allra starkast sedan mitten av 1990-talet. Men om den delen av Taylors´ tankar verkar överdrivet alarmistiska har han lika tydligt rätt i den andra delen. För utvecklingen som pågår leder otvivelaktigt till att priserna på mark och fastigheter i de dynamiska urbana centrumen stiger.

”Ett nytt system baserat på eget sparande och bostäder som säkerhet borde anses vara betydligt tryggare än dagens CSN-system – där kunskapen, som är betydligt osäkrare och mer lättrörlig, agerar säkerhet.”

Istället för regleringar och subventioner borde denna kunskap leda till en politik och en kapitalmarknadsstruktur som underlättar för de grupper som står i tur att komma in på bostadsmarknaden. En självklar politikdel som borde underlättas är den som har att göra med utbudet av produktionsfaktorn mark, där planlagstiftningen idag skapar alla tänkbara typer av hinder för den urbaniseringsprocess som pågår och behövs. Lagstiftningen skapades under den ”utspridningsera” som följde av oljeekonomin och behöver anpassas till en ekonomi i vilken urbaniseringen har en självklar plats, men det är en långsiktig del av ett möjligt reformarbete.

Mer kortsiktigt kan man underlätta för yngre människor att får tillgång till kapital på särskilda villor. Hur de systemen ska se ut kan diskuteras, men tveklöst är att det statliga studielånssystemet nu fungerat i mer än ett halvsekel utan att skapa ett statsfinansiellt sammanbrott. Ett nytt system baserat på eget sparande och bostäder som säkerhet borde anses vara betydligt tryggare än dagens CSN-system – där kunskapen, som är betydligt osäkrare och mer lättrörlig, agerar säkerhet. Bostäder är dessutom den avgörande produktionsfaktor vi behöver för att skapa de nya företag och den sysselsättning som är avgörande för vår möjlighet att följa med i den tekniska och ekonomiska utvecklingen de kommande decennierna.

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Jag upplever artikeln full av halmgubbar. Bruzelius efterfrågade aldrig mer regleringar? Däremot lockade hans förklaringsmodell till åtgärder som återkopplar penningrpoduktionen till ekonomin i övrigt. Att kreditexpansionen sedan är, som idag, frikopplad från den ekonomiska utvecklingen i övrigt kan ju förklaras med att dagens juridiska och peningpolitiska ramverk tillåter det – alltså hur penningproduktionen är reglerad idag. Att förändra detta behöver inte betyda mer reglering ur ett kvantitativt perspektiv. En ”återkoppling” behöver heller inte utlösa någon kris, utan kan uppnås långsiktigt genom att låta ekonomin växa ikapp kreditexpansionen. Och det är ju i grunden vad monetarism går ut på – att den kopplingen ska finnas utan att blanda in konstiga appendix. Att dessutom definiera återbetalning av lån som en ”reglering”, visar på en förskjutning av synen på vad pengar är.

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.